En krossanläggning för de omfattande exploateringsarbeten i södra Spånga uppfördes vid Johannelund 1951. Stenkrossen låg sedan där invid toppen fram till 1970. Foto: Henrik Henrikson.

Själva Johannelundstoppen är till stora delar uppbyggd av rivningsmassor från 1960-talets Klarakvarter. Den streckade linjen visar den ursprungliga marken innan man fyllde på med sten och fick upp höjden. På den här tiden byggde man i Stockholm hus på djupet med flera källarvåningar medförde att stora mängder sprängsten måste forslas undan från byggarbetsplatserna. Samtidigt ökade behovet av byggnadsmaterial såsom makadam och stenmjöl, som tillverkades genom krossning av sprängsten. Därför beslöt Gatukontoret att bygga Johannelundskrossen.”

På 1950-talet började områdena kring torpet Johannelund bebyggas med industribyggnader i det blivande Vinsta industriområde. Sprängningsarbetena kom allt närmare torpet. Sommaren 1951 blev det riktigt besvärligt för familjen Hast som bodde i torpet. ”Vi är uppsagda till sista september, men innan dess ska väl i alla fall inte Stockholms stad få husera hur dom vill på vår tomt ”, berättade Axel Hast i tidningen Expressen. ”För flera veckor sedan skrev jag till gatudirektören om saken, men jag har inte fått något svar. Min hustru är alldeles slut i nerverna av alla stenar som regnar ner på vårt tak och i vår trädgård. Hela huset skakar av sprängskotten vilket bl. a. resulterat i att sågspånen i trossbottnen rasar ner i köket och förstör matvarorna.” Byggarbetarna hade fått uppgift om att den vita byggnaden var obebodd, och man belamrade tomten med grävmaskiner och andra redskap, lade upp travar med virke och högar med sprängda stubbar. Brunnen förstördes, och familjen Hast blev därför helt beroende av det vatten de kunde få av arbetarna. Foto: Henrik Henrikson.

Åsa Hast berättade om sin barndom på Johannelund: ”1951 förändrades vår tillvaro helt. Johannelundstippen påbörjades och en bred väg av sprängsten lades precis utanför vårt hus. Där gick stora, tunga lastbilar för att tömma sin stenlast på tippen. Vägen gick mellan vår brunn och vedboden och trafiken var livlig. Vårt paradis slogs sönder och jag avskydde bebyggelsen i Vällingby och senare Hässelby gård. (Har väl egentligen inte kommit över det än - 60 år senare).” En söndagsmorgon satte maskinarbetare Axel Hast helt enkelt upp ett taggtrådsstängsel runt tomten för att hindra Stockholms stads arbetare att spränga närmare in på husets knutar. ”Nu tröt mitt tålamod ordentligt, och jag tog och spärrade av vägen med taggtråd”, sade Axel Hast där han stod framför sitt torp Johannelund. Gatukontorets personal klippte emellertid av tråden för att kunna fortsätta sitt arbete. Sprängningarna utfördes som ett led i ett vägbygge, som så småningom skulle gå fram över familjen Hasts tomt. Hast fick till slut ersättning av staden och även en ny bostad. I november 1951 flyttade familjen Hast till Råcksta, där de blivit anvisade bostad av Stockholms stad. Torpet Johannelund stod nu tomt och krossen kunde sätta igång med sitt arbete. När familjen Hast flyttat använde staden det lilla torpet som kontrollstuga. Bild från Expressen.

Våren 1951 sattes jobbet igång vid torpet Johannelund. Och gatukontorets folk arbetade för fullt på anläggningen som uppstod här, en hel stenindustri i miniatyr. Efter lastningen körde bilarna fram till den nya bilvågen invid Johannelunds torp. De med grus och sten lastade bilarna stannade på denna, varefter tjänstemannen inne i stugan direkt kunde avläsa lastens vikt på en mätartavla. ”Det här blir den andra och sista av gatukontorets storkrossar”, sade ing. Eklund, ”och den innebär ett nytt system på området. Vi har frångått elevatorerna och i stället gått in för bandtransportörer. Det gör att anläggningen blir mera spridd – med fyra olika enheter.” Det bildas ju alltid damm vid en krossanläggning, men här hade man försökt eliminera dammet på olika sätt. Vid siktarna skedde det genom utsugning och vid förkrossen genom vattenbegjutning. I maj 1952 hade torpet Johannelund byggts om och förvandlats till kontor. Strax intill mullrade en av landets största kommunalägda stenkrossar. Det var den som krossade allt stenmaterial som gick åt för exploateringsarbetet i de västra förorterna. Allt material för gatubyggena, och det var inte lite, –levererades från krossen i Johannelund: makadam, skärv och stenmjöl.

Utsikt från Johannelundstippen. Det är min kompis Anders som går de sista stegen upp mot den högsta punkten. Foto: Henrik Henrikson.

Johannelundskrossen bestod av en ”förkross”, där sprängbumlingarna tippades ner i ett gap med den respektingivande diametern av 900 x 120mm. Här kunde stenblock på upp till en kubikmeter krossas ner till mindre format. Förkrossen tuggade igenom ett billass på ett par minuter. Så matas de betydligt reducerade bumlingarna via ett transportband upp till den s.k. efterkrossen, som egentligen består av två krossar i en byggnad. Och de hade gap på 500 x 700 mm. Här spottades ut material i alla kornstorlekar – från 0 till 150 mm, blandat huller om buller. En ny bandtransportör för upp materialet till en grovsorterare som frånskiljer skärven, dvs. storlekarna 60 – 150 mm., medan det finare materialet fortsatte på ytterligare en transportör till sorterverket. Och det torde nog bli en av Stockholms märkligaste byggnader, 18 m, hög ovan mark och med ett litet hus högst upp kring en vertikal vägg och en åttakantig byggnad med sorterfickor längst ned. Uppe i toppen, där transportören landade, siktades materialet i stenmjöl, grovmakadam och även en del skärv. Så ramlade det ned i fickorna som var ordnade koncentriskt runt sorterverket. Bilarna körde in under fickorna, en lucka öppnade sig och så åkte de ”förädlade” bumlingarna iväg igen. Uppe i det lilla huset fanns också ett manöverrum, där en man satt och skötte något som kallades för skrapspelet. Det var nämligen så att gator, vägar och ledningar inte drogs i samma takt året runt och då kunde det ibland uppkomma överskott på material. Det lagrades koncentriskt runt omkring fickorna i en ganska vid omkrets. Foto: Gustaf Persson.

Brandkåren larmades i mars 1957 till krossanläggningen i Johannelund, där en anställd klämts fast under en krossplatta. Man höll på med att reparera krossen. Man skulle sätta fast en käft, det vill säga en järnplatta, som var drygt en meter lång. Den vägde 800 kilo. Järnplattan skulle sättas fast med åtta bultar, och strax före ett på dagen, då man höll på med första bulten, hände det. Plattan släppte sitt fäste och föll mot Bengtsson. ”Hjälp, hjälp! Hämta spett och lätta på käften ”, skrek Bengtsson. Men det fanns ingen möjlighet att ens rucka på den tunga järnplattan. Ambulans och brandkår rekvirerades omedelbart men medan man väntade på den visade det sig omöjligt att få loss mannen. Räddningsarbetet blev mycket dramatiskt. I början var Bengtsson vid relativt gott humör där han låg fastklämd nere i krossverket. Han kunde upplysa brandmännen exakt hur han satt fast och även ge en del direktiv. Det dröjde dock inte länge förrän hans smärtor blev så svåra att han ville ge upp. Mannen, 49-årige G. M. Bengtsson, var vid sans och läkare kallades till platsen för att ge honom sprutor under räddningsarbetet. På vänster bild tar läkaren Thorolf Lalin, barhuvad, emot medicinlådan för att ge den skadade smärtstillande sprutor. Vidare fick Bengtsson mjukt underlag för sitt huvud. Han blev genast lugnare för att så småningom nästan domna bort av de lugnande sprutorna. Brandmännen svetsade fast några krokar i plattan så att den gick att lyfta upp så pass mycket så man fick loss Bengtsson. Han fördes sedan i en väntande ambulans till sjukhus där man konstaterade att han fått båda lårbenen brutna samt en hel del krosskador.

Jag fick en e-post från Ronnie Bengtsson, där hon berättade om sina minnen av när hennes far råkade ut för den här olyckan: ”Hej. Jag heter Ronnie och är dotter till den jag tänker berätta om. En av de som arbetade i stenkrossen blev illa klämd och det var den stora nyheten på första sidan. Han som skadades hette Gillis Magnus Bengtsson, och ja, det var min pappa. Läkarna lyckades plocka ihop honom så pass att han faktiskt kunde gå resten av sitt liv, men han fick proppar i benen, och dog 1988, då han fyllt 80 år i hjärtinfarkt. Efter olyckan i krossen och när pappa började bli arbetsför igen, ja, det var nog ännu senare, omkring 1963 skulle jag tro, flyttade vår familj från Fredhäll till Hässelbystrandskolans vaktmästarbostad. Det var en villa på skolans område. Jag bodde där en mycket kort tid, min bror Anders däremot, 6 år yngre än mig, blev en av eleverna i skolan.” Bilden till vänster visar Gillis Bengtsson, när han blir buren till ambulansen. Bilden till höger visar en av kollegorna, G. Eriksson, som hjälpte till vid räddningsarbetet.

Stora lastbilar körde upp stenen på toppen och tippar sin last för att på så vis göra toppen allt högre. Hösten 1958 hände en annan olycka vid Johannelundstippen. Svenska Dagbladet skrev: ”Under arbete vid Johannelundstippen i Hässelby, kom på torsdagen stenkrossararbetaren Karl Jönåker, Bällstavägen 179, i vägen för en nedfallande s.k. stockmatta, som används vid sprängningsarbeten. Jönåker fick stockmattan över sig och blev svårt klämd i bröstkorgen. Han fördes av ambulansmännen till S:t Görans sjukhus.” En annan olycka inträffade några år senare. Per-Olof Ellnefors berättade: ”Det kostade cirka 30 kronor per lass att tippa sten på Johannelundstippen. En bil kunde ta omkring 6 ton. Tippavgifterna gick till Gatunämnden. Olle Wikström var en gammal sliten arbetare efter ett långt arbetarliv. Han orkade inte med ackorden, så han förflyttades till tippen vid –Johannelund. Där skulle han anvisa var lastbilarna skulle tippa sin last av sprängsten. Hans syn och hörsel hade försämrats under åren. Han var nära pension och rätt sliten. När han en gång vände sig om blev han överkörd av en bandtraktor. Hans högra ben krossades. När han försökte resa sig föll han ihop och dog. Detta hände omkring 1966. Det var olämpligt att placera honom på den typen av arbete tycker jag.” Vintern 1966 inträffade en tragisk olycka vid Johannelundstoppen. Två nioåriga pojkar från Hässelby gård gick vilse i ett snöoväder och frös ihjäl i ett skogsparti intill toppen när det blivit mörkt. De hade sökt skydd under en gran mot den iskalla vinden och de hade snabbt blivit genomblöta och nedkylda. Man hittade dem inte förrän det var för sent. Foto: Henrik Henrikson.

Johannelundstippen stängdes den 26 september 1960. och man tippade inte längre någon sten där. Området spärrades av för allmänheten, men man började att använda toppens sluttningar till skidåkning under vintertid. På 1960-talet beslutades att området skulle ordnas till och utnyttjas för friluftsliv som skid- och pulkaåkning och promenader. Foto: Anders Lundgren.

Tippen blev Toppen i Johannelund 1965. Man kan se på denna skiss från 1967 att Johannelundstoppen bestod av mycket tippmassor. Toppen är skapad av 1,7 miljoner kubikmeter med stenmassor. Johannelundstoppen är med sina 66 meter över havet den högsta platsen i Västerort. Högst upp finns ett plant område på ca 16000 kvm. Bergslagsvägen som syns heter numera Lövstavägen.

Johannelundstoppen blev snabbt 1966 en populär skidbacke, trots att toppen ännu inte var färdigplanerad. Till skidbacken tog sig många, särskilt barnfamiljer, med bil trots att ingen ordnad bilparkering fanns intill skidbacken. Man ställde sina bilar utmed vägen som numera heter Lövstavägen, och detta skapade ofta farliga trafiksituationer. I själva backen fanns på den här tiden fortfarande en del stora stenar i backens nerfart, vilket kunde vara farligt för de som åkte. Röjning av de farliga hindren i skidbacken gjordes 1968 och samtidigt verkställde man avjämning av de tippade jordmassorna. Foto: Henrik Henrikson.

I tidningen Västerort kunde man i oktober 1967 läsa följande notis: ”Västerortsborna i allmänhet och föreningarna i synnerhet får en magnifik samlingsplats när Johannelundstoppen om två år beräknas vara helt färdig. På det avfasade krönet skall parkavdelningen ordna en trivsam, trädomgärdad plan, där scouter kan tända lägerbål och husmorsföreningarna hålla trivsam picknick. Utsikten från toppen är verkligen toppen. Man ser milsvitt in i Järfälla i norr och har Mälaren med dess många öar prydligt uppdukad som på en bricka i söder.”

Ett förslag från 1967 på hur hoppbacken skulle utformas med snökanoner och skidlift. Det var landskapsarkitekten Erling Smedberg som formgav hela rekreationsområdet Johannelundstoppen.

Några stilstudier i skidbacken 1969. Foto: Henrik Henrikson.

Ytterligare några stilstudier. Foto: Henrik Henrikson.

Robert Thonander berättade: ”I skogspartiet vid Johannelundstoppen invid dåvarande Bergslagsvägen satt thinnersniffarna som mest åren 1969-1972. Thinnersniffningen var något som kom i slutet av 1960-talet och det blev snabbt sällsynt 1973-1974. Thinnersniffningen var en märklig företeelse. Vissa av de killar som tidigare varit lekkamrater i sandlådorna, sögs fullständigt in i detta genom att upptas i sniffargäng. Tyget i pojkars kortkalsonger ansågs vara bäst att sniffa tinner genom, fick jag mig berättat av en tidigare småbarnskompis 1971. Det stora gänget bröts sedan upp i mindre umgängesgrupper. Man kunde inte acceptera varandras unga livsstilar.” Foto: Henrik Henrikson.

Det fanns en provisorisk motorkrossbana vid tippen 1964-1965. Västra Motorklubben hade Daltorp som klubbhus. Det fanns önskemål om att motorkrossbanan skulle få finnas kvar på området men den avvecklades snart. Här står jag på Johannelundstoppen på 1960-talet och tar en bild av Daltorpet. Foto: Anders Eriksson.

Färdigställandet av Johannelundstoppen gick långsamt, bl.a. beroende på att schaktmassorna måste ”sätta sig” ordentligt, innan man kunde dra fram rörledningar och bygga hus. Mellan de stora stenarna bildades håligheter. Man fick vänta tills den pågående rörelsen i tippmassorna stannat av. Hans Nygård berättade: ”När Johannelundstoppen byggdes så kommer jag ihåg att det bildades små grottor som vi idiotiskt nog kröp in i och lös med ficklampor. Tur nog var jag aldrig med om att bli instängd.” 1970 installerade Carl-Erik Eriksson en österrikisk runtgående släplift på Johannelundstippen. Ett arrendeavtal tecknades med kommunen och avgiften var då 400 kronor per år. Denna släplift var 125 meter lång och 33 meter hög. Foto: Anders Löfqvist.

Under 1966 ville man bygga en gångtunnel under Lövstavägen (som då fortfarande hette Bergslagsvägen) så att de boende i Hässelby gård skulle kunna ta sig till Johannelundstoppen. Det befann sig inte vara praktiskt genomförbart. Av tekniska skäl blev det omöjligt att ordna en tunnelnedgång på norra sidan av gatan. I stället byggde man 1977 en gångviadukt över Lövstavägen.

13 februari 1977: Tre foton av respektive Rickard Bergsten, Pressens Bild och Svenska Dagbladet. Denna dag hade man arrangerat en uppvisning i free style skidåkning. Sex professionella fristilåkare gjorde en bra uppvisning. Lite amatörmässigt arrangerat men med mycket skickligt utförande av de aktiva. Det var den här tiden som Hässelby Alpina skidklubb hade 500 medlemmar, vilka tränade på Johannelundstoppen. Där hade man då tillgång till släplift, belysning och snökanon. Man arrangerade skidskola från 4 år och uppåt. Medlemsavgiften var per år 50 kr för vuxna, 20 kr för ungdom. Klippkort till den privatägda liften var 15 kr för tolv åk.

Den 20 december 1981 kunde man läsa följande artikel i Svenska Dagbladet: ”Efter en förlikningsdom i Stockholms tingsrätt får liftägaren Carl-Erik Eriksson 42.000 kronor av kommunen för att ta bort sin lift på Johannelundstoppen. Nästa säsong får den backen Stockholms enda kommunalt drivna lift. Björn Danielsson på fritidsförvaltningen motiverade kommunens önskan att få bort den privata liften i Johannelund så här: ”Vi har haft ett tryck på oss att arbeta tillsammans med föreningslivet. Vi vill studera hur en kommunal lift fungerar om den sköts tillsammans med en förening (Hässelby alpina klubb) och i samband med en del arbeten på Johannelundstoppen, ny el- och vattendragning, ny belysning och en höjning av backen tyckte vi att det var lämpligt att pröva kommunal liftdrift just där.” Den kommunala liften installerades och 1986 färdigställde man en liftstuga på Johannelundstoppen och till skidbacken köpte man en snökanon. Under helgerna svarade Hässelby alpina skidklubb för servicen. Fallhöjden var 35 meter, och längden på backen var 165 meter. Liftkort kostade 25 kronor för åkning mellan kl 10-16. Kvällskort kl 16-22 också 25 kronor. Säsongskort för 10 turer 25 kronor. Servering på platsen var kiosk, kafévagn och värmestuga på toppen. Snökanonen kunde användas om det var minst 5-6 grader kallt.

Några noteringar från de närmaste följande åren: Verksamheten vid Johannelundstoppen blev 1989 liksom året innan nästan obefintlig på grund av den för skidsport minst sagt dåliga vintern. Anläggningen hade lift, snökanon och belysning. Men liftanläggningen försvann då intresset för slalomåkning minskade samtidigt som det var snöfattiga vintrar. 1994: För Johannelundstoppen planerades en nedläggning men det har inte givit någon besparing p g a fasta avgifter. Från toppen fortsatte man i alla fall med att störtåka pulka eller åka på svarta sopsäckar. 2002: ett nytt motionsspår vid foten av Johannelundstoppen har tagits i bruk i samband med en ny gångväg till Vinsta Gårdsskolan. Foto: Henrik Henrikson.

Johannelundstoppen var vintertid en populär pulka backe. Där var tidvis också en slalombacke. Men efter 1995 så var det främst en mountainbike-klubb som höll till här. De tränade störtlopp och kondition i de branta backarna. Foto: Niko.

Ett tag var här en av Stockholms populäraste skärmflygbackar. Fallhöjden var trettio meter. Det ansågs vara en utmärkt träningsbacke för nya glidflygare men även lämplig för de mer drivna och erfarna. På Fenix Skärmflygklubbs hemsida 2008 kunde man läsa: ”Johannelundstoppen är lite av nationalarena för skärmflyg. Tusentals skärmflygare har gjort sina första luftskutt här. Det är Stockholms genom tiderna mest använda skärmflygbacke. Den är utmärkt för backglidningar på egen hand för oerfarna piloter, och rolig även för ”proffsen”. Backen var tidigare skidbacke, men nu finns bara stolpar kvar på ena sidan. Klubbhuset erbjöds en gång skärmflygarna, som tackade nej och sedan brann det ned. Landningen är stor och platt och säker. Bra plats att träna balansering. När västvinden friskar i kan man hanga bra i backen, och det är inte svårt att få några minuter i luften. Sommartid händer det att det blir termiksläpp, men eftersom backen ligger nära Bromma flygplats är höjdflyg inte möjliga.”

Man hade under åren lagt ner mycket tid och arbete för att skapa denna höjd för skidsport och annan rekreation, men nytt folk kom successivt inom kommunfullmäktige, och de såg bara att området inte var bebyggt. Att Johannelundstoppen var ett område för fritid och sport hade man glömt. Sedan slutade dessutom de boende i närområdet att använda höjden. 2007 kom därför ett förslag i kommunfullmäktige om att bygga lamell- och punkthus intill Johannelundstoppen. Foto: Henrik Henrikson.

Hösten 2008 röstade politikerna för att bygga 500 lägenheter vid johannelundstoppen. Marken i området består av lera och det gjorde att byggnaderna måste pålas för att bli stabila. Foto: Henrik Henrikson.

Området fick namnet Johannelunds TrädgårdsStad. Byggstarten inföll hösten 2010. Foto: Henrik Henrikson.

Samma motiv två år senare, då husen var inflyttningsklara våren 2012. Foto: Henrik Henrikson.

Johannelundstoppen användes fortfarande sporadiskt av Moutainbike-entusiaster som grävde gupp för att åka i med sina cyklar. Det tränas även räddningsövningar vid lavinolycka. Man har också anordnat backtävlingar för modellbilar. Men det blev aldrig populärt att ha picknick där på Johannelundstoppen eftersom gräset var så högt. Man hade i Vinstagårdsskolan önskat sig en fotbollsplan högst upp på Johannelundstoppen, men då kan man undra hur de hade tänkt sig att göra om bollen kommer över kanten och rullar nerför toppens sida. Foto: Henrik Henrikson.

Hösten 2013 påbörjades arbetet med konstverket Earthstar i Johannelundstoppens parkområde. Under 2014 växte konstverket fram och invigdes den 4 december 2014. Konstnär var Catrin Andersson. Foto: Henrik Henrikson.

Konstverket Earthstar bestod av fem ljusinstallationer/skulpturer i form av sfärer, platonska kroppar utplacerade runt om i parken. Sfärerna var täckta med glas som knöt an till tiden då stora delar av området bestod av växthus och blomstrande handelsträdgårdar. De belysta bottenplattorna i polerad brons, avgjutningar från marken under, tände sfärerna inifrån. Foto: Henrik Henrikson, som dessutom ville vara med i bild.

Ganska snart hade någon eller några aktivt och aggressivt skadat och förstört de ”platonska kropparna” både med att slå hål på glasen som avgränsar de tredimensionella formerna, men också utfört så kallad ”graffiti” eller ”taggning”, med kemiska färger och material. Foto: Henrik Henrikson.

Eftersom det var Stockholms Stadsmuseum som hade hand om tillsynen av Earthstar, så bytte man så småningom ut de trasiga och förstörda glasen, vilket kostade både Stockholms Stad och skattebetalarna och medborgarna mycket pengar som istället skulle ha kunnat användas till annat kreativt, kontruktivt och positivt. Foto: Henrik Henrikson.

Kommentarer på Facebook 2019 om vad folk minns av Johannelundstoppen genom åren: Lars Enecrona: Där fanns en MOTO-CROSS-bana på 1990-talet. Jag var själv med och byggde. Eva Hammar: Åkte skidor utför där en gång. Har en minnesbild av att öronlapparna på kompisens ryssmössa stod rakt ut när hon susade nerför backen. Det kändes brant. Det stod en traktor där som drev liften. Bengan Ljunggren: Åkte snowracer ner från toppen. Det var inte speciellt populärt hos skidåkarna. Anna Sjölander: Gick i slalomskola där. I sista åket bröt jag benet. Cecilia Pertlwieser: Jag lärde mig åka skidor på Johannelundstippen. Bette Fjällström: I början fanns det ingen lift. Det var att gå upp och åka ner med skidklubben HASK. Tomas Karlsson: Var med ett komradiogäng som hade pulkarace och korvgrillning en kall vinter kväll. Då kom det folk från hela stan. Camilla Larsson Riihinen: Åkt mycket pulka och skidor där. Mysigt ställe då. Ulrika Enlund Liverborn: Hade friluftsdag med klassen, gick i Björnbodaskolan. Jag och en kompis åkte två på en pulka högst uppifrån. Vi krockade med tre andra. Jag fick hjärnskakning och hamnade på sjukhus. Berith Johansson: Jag bodde på Kavaljerstigen 55- 65 och såg hur toppen blev till. Lastbilar körde i spiral upp för den och lastade av massorna. Jag tittade från mitt vardagsrum. Foto: Henrik Henrikson.

Flera minnen från Johannelundstoppen: Ingemar Meyer: Jag har två minnen: 1 En kompis med en fyrhjulsdriven bil skrämde skiten ur mig, genom att köra uppför den branta sluttningen. 2 Pulkarace utför backen. Vi killar hade inte en chans mot de tjejer som jobbade på dagis. Den som åkte längst och fortast hamnade nästan nere på Lövstavägen. Sanna Styrsven: Jag lärde mig åka skidor där, någon form av slalom och störtlopp. Som tonåring åkte man på ”pulkasidan”. Då satt vi hela gänget på en presenning och åkte ner... Det var början av 1980-talet. Fullständigt galet och lika kul! Lotta Fritz Gustafsson: Ja det gick ju snabbt som tusan med en person på en svart sopsäck, så ett helt gäng på en presenning måste ju gått hur snabbt som helst. Jonny Johansson: Mitt minne är från 70-talet, då jag med min astrimmade Zündapp körde med full fart upp för backen. Moppen var så stark att jag kunde ösa på med alla växlar trots att jag hade min kompis som skjuts. Och när vi kom upp så var hastighet så hög att vi flög flera meter. Det hade kunnat sluta illa. Jag har inte varit där på en massa herrans år. Britten Westerlund: Vi åkte även pulka i backe för vuxna och barn. Leif Löwendahl: Vi hade alltid en killkväll per år med pulkatävling. Urban Stamming: Där tränade jag slalom med portar som 10-åring! Susanne Stenlund: Jag har åkt pulka nerför krossen som vi sa, livsfarligt det gick med en hisklig fart. På sommaren brukade man ha utflykt till storängen nedanför, med mamma, filt, saft och kakor. Sanna Styrsven: Jag var där ofta på 80-talet, på vänster sida sett nedifrån var slalom backen kantad av lampor på skogssidan och liften på andra sidan. På högra sidan var pulkabacken där man åkte på allt man inte borde åka på som sopsäckar, presenningar, tefat, gummimattor och annat tokigt. Backen lutade åt höger rakt in i tallskogen ovan dåvarande parkeringen. Hans Boberg: Upp på den körde man med moppe. Foto: Gunnar Nilsson.

Till huvudmenyn

Har du kommentarer, tips eller förfrågningar: skriv E-post "Om Hässelby" . Copyright Henrik Henrikson.