Stockholm förde alla sopor och latrin ut till Fjäderholmarna under 1800-talet. Stockholm var på den tiden trångbott, och det bodde i snitt fler än fyra personer i varje rum. Alla hade torrdass på gården eller inne i huset. Stockholms stad köpte år 1885 Riddersvik och Löfsta för att lösa de svåra problemen med sop- och latrinhanteringen. På den här kartan från 1880-talet har jag markerat med rött de två områdena som staden köpte. Lövsta var en trakt som låg långt från Stockholms bebyggelse. Hässelby villastad existerade inte och järnvägen till Lövsta var ännu inte byggd.

Man fördelade soporna i två kategorier: Gödselsopor (alltså latrin) och skräpsopor (det man kallade hushållssopor). Det anlades under åren 1887 till 1889 tre stycken inlastningsstationer i Stockholms utkanter. De låg vid Östra station, vid Karlbergsvägens yttersta del (Norra inlastningsstationen) samt söder om Södra Station (Södra inlastningsstationen). Vid dessa inlastningsstationer byggdes särskilda lastkajer för latrin och sopor.

Första järnvägsviadukten ute i Lövsta fotograferad 1888, ett år innan järnvägen var klar. Man exproprierade mark från Hässelby egendom så att järnvägen Spånga-Riddersvik kunde anläggas. Hösten 1889 gick det första tåget med avfall från Stockholm till Lövsta och en ny epok hade inletts för stadens renhållning. De vagnar, som kom från Stockholms innerstad, var fyllda med sopor från gator och gårdar. De kördes upp på den här viadukten och så tömdes vagnarnas innehåll från en höjd av omkring 12 meter. Sedan fick soporna ligga kvar, tills någon eventuellt ville köpa lite som gödsel.

En handritad karta från 1889 som visar det alldeles nybyggda området.

En latrinvagn och en sopvagn från den allra första tiden. I änden av vagnen ser man den sittplatta där bromsaren satt.

Från viadukten där soporna vräktes ner gick det ett smalt järnvägsspår till stranden där soporna kunde lastas över till pråmar. Bilden är från 1897.

Några av de första arbetarna i Lövsta på 1800-talet. Stående Anders Johansson och Berhard Johansson. Sittande Henning Danielsson, Håkansson och Färjsta-Nisse Nilsson. En del av arbetarna bodde inneboende i torp och gårdar i omgivningen, men de flesta bodde primitivt inne på sopstationen, mitt i stanken, bland råttor, flugor och kackerlackor.

Ytterligare några av arbetarna på Lövsta 1885: Stående från vänster Kalle Lindholm, K Axel Lindberg och Edvin Johanesson. Sittande: Leonard Karlsson och Johan Lindborg (26 år gammal).

Den 9 juli 1890 påträffade man ett barnlik i en av latrinvagnarna som anlände från huvudstaden. Liket fördes till bårhuset vid Karolinska Institutet. Man sökte sedan efter modern, men hon hittades aldrig. Det var inte enda gången man träffade på nyfödda barnlik i soptransporterna från Stockholm. Ett, som påträffades sommaren 1935, måste ha varit vid liv då det föddes, men hade avlivats med ett slag i huvudet och sedan gömts bland soporna. Vilka tragedier som låg bakom dessa döda barn kan man inte ens föreställa sig.

Så här såg anläggningen ut 1910. Vid b gick den viadukt varifrån hushållssoporna vräktes ut. Vid f tog man hand om latrinet, som ibland späddes ut med torv så att det inte stank lika mycket, och då lättare kunde säljas som gödsel. Det utblandade latrinet kallades för pudrett.

Ett tidningsklipp från hösten 1891. Tyfoidfeber hade under senare tiden uppträtt vid Lövsta. Av de 78 man, som var anställda vid Lövsta för avlastning av sopor och latrin, var 19 män sjuka i nervfeber eller andra sjukdomar. För att förhindra att de sjuka männens barn skulle föra smittan vidare ut i samhället stängde man skolorna vid Lövsta och Hässelby villastad under en längre tid. Det hade länge ansetts att Lövsta varit en osund arbetsplats så tyfoidepedemin var väntad. Året efter bröt det dessutom ut en koleraepedemi bland arbetarna vid Lövsta. Lusthuset ”Templet” vid Riddersvik iordningställdes till sjukstuga dit man kunde föra de arbetare som plötsligt blivit sjuka, tills man kunde transportera dem till något sjukhus inne i Stockholm.

Hushållssoporna tippades från ett skjul mitt på viadukten genom stora trattar av trä ner i små tippvagnar, som förde dem ner till stranden, där pråmar väntade för transportering ut till de platser kring Mälaren, där det fanns köpare för sådant. Foto. J. Söderberg.

På denna bild från 1908 ser man smalspåret ner till stranden. Stallströ och dylikt avfall lossades ned i pråmar och såldes till trädgårdsmästare, som använda det till sina drivbänkar. År 1907 utskeppades inte mindre än 911 pråmar.

På 1920-talet började folk som hade strandtomter i omgivningen klaga på att många sopor bara tömdes direkt ut i sjön. När Mälaren på vintern var tillfrusen blev soporna liggande på isen. Vid islossningen gick största delen till botten, men tillräckligt stora mängder blev kvarliggande på slänten för att bli ett kärt tillhåll för miljoner flugor, när vårsolen kom, vilket var vådligt ur sanitär synpunkt. Här ser man spåret ut till stranden. Foto. J. Söderberg.

Redan 1890 började de första klagomålen komma från i trakten boende över den lukt som sprids från upplaget i Löfsta. Lukten närmast Löfsta ”är av den beskaffenhet att ett längre uppehåll därstädes är för ovana luktorgan outhärdligt”, att man på grund av den i bostäderna inträngande lukten hyser farhågor för invånarnas hälsa när sommarvärmen kommer. Man ville förbjuda Stockholms stad att sprida ut latrinet direkt på marken. Tidigare somrar hade det gått flera ”lustturer” till Riddersvik med båt, men den sommaren upphörde de nästan helt. Foto J. Söderberg.

En latrinvagn, så som den såg ut 1911. Exkrementerna insamlades i ”cylindriska järnplåttunnor” försedda med täta lock (tidigare hade tunnor av trä använts). Tunnorna samlades in från Stockholms olika bostäder med sitt innehåll och levererades till en av de tre omlastningsstationerna och sedan vidare per järnväg till Lövsta.

En totalvy av latrinstationen och pudrettfabrik invid Mälarstranden. Hit kom tåget med de vagnar, som innehöll latrinkärl. Dagligen anlände i medeltal 11 sådana vagnar, vardera rymmande omkring 144 kärl. En del av dessa var täckta med ett lager av torvmull, men några saknade sådan betäckning. I pudrettfabriken blandades latrinen med torvströ med roterande knivar och var därefter färdig att användas för jordbruksändamål.

Pudrettfabriken, till höger, så som den såg ut 1911. Till vänster ligger reningsverket. Mitt i bild syns lok nr 1, det första loket på banan.

En bild från 1911 som visar reningshuset vid strandkanten. Arbetet gick i stort sett till så att man vid järnvägsvagnen skruvade av locken till kärlen varefter dessa bars på ok till reningshusets sjösida. Där tömdes innehållet i en ränna som förde ner latrinen till pråmen, som låg utanför. Ett speciellt problem var att latrinkärlen ofta innehöll diverse ovidkommande föremål såsom buteljer, plåtburkar, stenar, vedträn, klädesplagg och förbandsartiklar. Andra ofta förekommande föremål var textilier av olika slag som näs- och handdukar, servetter, skjortor, strumpor och underkläder. För latrinarbetarna hade alla dessa fynd en viss ekonomisk betydelse. De tog nämligen för egen räkning hand om de fina och ofta helt oskadade plaggen som efter en grundlig tvättning blev fullt användbara. Dessa arbetare behövde aldrig köpa underkläder åt sig själva. En särskilt ekonomisk och företagsam arbetare samlade ihop ett stort förråd av allehanda linne- och yllevaror som han höll auktion på till stor glädje för traktens befolkning. I kärlen kunde det även finnas pengar som man hittade när tömningscisternen gjordes ren. Det arbetet motsågs alltid med en viss spänning av den arbetare som stod i tur att utföra det. Vad där fanns tillhörde nämligen honom.

Reningshuset från insidan. Här borstades och spolades latrintunnorna innan de gick tillbaka till Stockholm. Efter tömningen lades kärlen på en spolbänk och besprutades med en kraftig vattenstråle varefter de placerades i en vattenfylld träbalja och borstades och skrapades. Slutligen kontrollerades eventuella rostskador som beströks med asfalttjära. Arbetsprocessen var mycket enkel men krävde ett avsevärt och ofta obekvämt kroppsarbete. Därefter torkades och uppvärmdes tunnorna över en eldstad varefter de beströks med koltjära. Det är förståeligt att lukten i vissa av tvättinrättningens rum beskrevs som ”äckligt bitande”. En bild ur Stockholms renhållningsväsende 1911.

Inblandning av latrin i sopor, 1911. Från det renhållningsverket började sin verksamhet 1859 och till 1926 förfogade det över två bogserbåtar. De två första på 1860-talet hette ”Peru” och ”Californien” och till dem hörde då ett 20-tal äldre båtar som byggts om till pråmar.

Latrinhämtning vid Lövsta vintertid. Under vintern, när pråmtrafiken var inställd men isen tjock och slädföret gott, kunde det vara en livlig kommers vid Lövsta. Lantbrukare och trädgårdsmästare från Mälaröarna och fastlandet västerut använde sig av den tidens överlägset bästa vägar och kom över isen med sina slädar för att hämta gödsel. Det här var innan man hade byggt handelsträdgårdarna i Hässelby villastad.

De rikliga tillgångarna till gödning vid Lövsta sopstation lockade i början av 1900-talet en mängd trädgårdsmästare att bosätta sig i Hässelby villastad. Här ser vi mälarö- och hässelbybor som hämtar pudrett från upplaget vid Lövsta.

Råttorna på Lövsta hade rikligt med föda. Stockholms stad stjälpte mellan 20 och 30 vagnslaster ”färska” sopor varje dag utmed stranden. Hösten 1900 brann det i ungefär tre veckor i sopupplagen. Det glödde dygnet om inne i soplagren ungefär som i en kolmila och soporna fick på det viset undgå i det närmaste samma process som i en förbränningsugn.

Att bara vräka ut soporna i vattnet och utmed stranden var inte hållbart i längden. År 1907 byggdes den första sopförbränningsugnen vid Lövsta. Foto J. Söderberg.

En man arbetar i slaggningsrummet i den första förbränningsanläggningen. De grova rören är lufttrummor. Foto. J. Söderberg.

Framåt1909 exporterade man från Lövsta massor med pappersavfall, ända upp till 50 - 100 ton per vecka, till Lybeck för vidare befordran till pappersbruk i södra Tyskland. Papperet, som låg hoppressat i balar om 150 och 200 kg, transporterades med järnväg från Lövsta till Skeppsbron i Gamla Stan för att där lastas på tyska fartyg. Vid ett tillfälle, när man höll på med omlastningen på Skeppsbron anträffades i några balar, som börjat falla isär, en mängd gamla svenska frimärken från 1860-70-talen. Märkena, bland vilka även fanns skilling banko-märken, som redan då stod synnerligen högt i värde, tillvaratogs av några styrmän, som på detta sätt gjorde sig en god extra inkomst. Foto. J. Söderberg.

År 1907 uppförde hälsovårdsnämnden en destruktionsanstalt för slakthusavfall, döda djur och beslagtaget kött. Allt det beslagtagna köttet liksom hästar som dött på gatorna och av veterinärer avlivade djur fördes ut till Lövsta. I destruktionsanstalten styckades, kokades, krossades, torkades och söndermaldes köttet, för att slutligen förvandlats till ett sterilt kraftfoder för svin och höns. Fettet såldes till tvål- och såpfabriker. Till vänster ser man själva styckningsrummet och till höger apparatrummet så som det såg ut när det var nybyggt 1907.

Sommaren 1921 visade det sig omöjligt att sälja alla de gödselsopor som kom ut till Lövsta. En del brändes men omkring 400 vagnslaster måste man lägga upp vid stranden. Bekymret med överskotts-sopor fortsatte och två år senare blev det nödvändigt att ordna en kabelbana mellan viadukten och stranden för att underlätta sopuppläggningen. Sopfyllningen i sjön omfattade från och med 1926 även skräp-sopor och blev under de följande åren allt mer omfattande. År 1931 tippades där närmare 80 000 ton sopor. Bilden visar en av sophögarna med transportanordning. Foto J. Söderberg.

Några pråmbyggare och smeder 1900. De har en ganska enkel klädsel med typiska arbetsskjortor. Om jag inte har fel så ser vi bogserbåten Ferm i bakgrunden.

Detaljerad karta över området 1901. Uppe till vänster ligger renhållningsverket i Lövsta, och nedåt höger ser man hur nära det blivande Hässelby villastad ligger. På den här tiden fick vägarna i samhället inga namn utan varje hus hade ett eget namn. Man kan också se Riddersviks gård, Konsums handelsbod och Riddersviks järnvägsstation, som senare fick namnet Hässelby villastad.

En bild från den elektriska kraftstationen vid Lövsta 1911. Detta är ångpannerummet. Soporna behandlades i förbränningsugnar, och den då alstrade värmen omsattes i elektrisk energi, varigenom man fick ljus till belysning samt kraft till de elektriska motorerna.

Föreståndarens bostad och kontorsbyggnaden vid Lövsta 1911.

Sopviadukten där man vräkte ner soporna från järnvägsvagnarna byggdes om flera gånger. Så här såg den ut 1911 efter en ombyggnad.

En bild från1911 som visar marketenteriet och kasernen som byggdes för 44 ungkarlar. De husen finns fortfarande kvar ute i Kyrkhamnsområdet.

En hemsk olyckshändelse inträffade en januarimorgon 1915 i fabriken för tillverkning av pudrett. En sextonårig pojke, Kalle Ekström, skulle några minuter se till maskinerna, när förmannen gjorde ett ärende. Pojken hade då fastnat i ett stort kugghjul. I flera minuter slängdes kroppen runt i maskinen, och då olyckan upptäcktes och den elektriska strömmen slogs från, hade han naturligtvis för länge sedan avlidit. Kalles ena fot var avsliten och hans huvud nästan krossat av slagen mot en järnkonstruktion i golvet. Han måste ha avlidit ögonblickligen. Hur olyckan gått till fick man aldrig veta, eftersom ingen varit vittne till den. Kalle arbetade i avdelningen en halv trappa högre upp och sysselsattes där med att utjämna den pudrett, som pater-nosterverket vräkte av i en enda hög. Men så blev han tillsagd att se till maskineriet i det rum, där den nämnda transmissionen för matning av latrin och torvströ stod. Om nu Kalle tyckt, att maskinens hastighet borde ändras eller att blandningen av latrin och torvströ inte höll de rätta proportionerna kan man inte veta, men han hade tydligen ingripit i maskineriet och kommit för nära kugghjulen. Det var förmannen vid transmissionen, som upptäckte vad som skett, då han efter någon minut kom in igen, men då var den hemska olyckan redan skedd. Kalle Ekström hade varit anställd vid pudrettverket i ett par år och redan hunnit göra sig värderad för skicklighet och skötsamhet. Han var son till en murare, som också var anställd vid renhållningsverkets avdelning i Lövsta. Vid de senare hållna polisförhören kom man fram till att olyckan vållats av bristande arbetarskyddsanordningar. En arbetare hade vid polisförhöret berättat att minderåriga på egen hand brukade lägga på driftremmarna till matarverket eller göra andra smärre ändringar i maskineriet. En annan arbetare berättade, att han själv vid ett tillfälle fastnat i samma kugghjulsdrev, där Kalle omkom, men att han lyckats slita sig lös utan att erhålla mer än ett ytligt köttsår i ena axeln. Ändå sattes aldrig något skydd upp. Yrkesinspektören hade ett år tidigare flera gånger besökt verket och då bland annat granskat det kugghjulsdrev, där Kalle sedan förolyckades. Han hade då sagt att ett skydd för drevet vore lämpligt. Ingenjör Hjalmar Forssman, som var arbetschef vid Lövstaverket, sade då "Ett skydd kunde många gånger inbjuda till olycksfall”. Han sade att utrymmet var för trångt och att det skulle försvåra maskinens skötsel om något skydd uppsattes. Därför satte man aldrig upp något skydd vid det kuggdrev där Kalle förolyckades.

Några av arbetarna 1920. Det tillhandahölls inga arbetskläder. Alla fick hålla sig med egna, och ibland fick man använda den enda kavaj och väst man ägde. Mannen längst till höger bryter lite från de övriga i klädstil. Kanske en förman.

Hösten 1921 fick Lövsta en ny betongbro för soptransporterna. Den gamla järnviadukten klarade inte av de tunga laster soptågen började få. Bron hade en sammanlagd längd av cirka 250 meter och var en bland de längre betongbroarna i Sverige. Bilden är från 1937.

På 1930-talet såg Lövsta ut så här från luften. Det var innan man byggde en ny, större och effektivare anläggning. Senvintern 1937 började man med grundschaktningsarbetet för byggandet av en ny stor och effektiv sopförbränningsanordning vid Lövsta. Den gamla anläggningen skulle då avvecklas, och därmed slutar den första epoken i Lövsta sopstations historia.

Till huvudmenyn

Har du kommentarer, tips eller förfrågningar: skriv E-post "Om Hässelby" . Copyright Henrik Henrikson.