Trädgårdsmästare Carl Petrus Solbäck var anställd vid Stockholms parkavdelning på 1930-talet. Han hade en sommarstuga på Lambarön. Han tjänstgjorde på parkavdelningens lager invid Vasaparken inne i Stockholm. Efter ett tag började han stjäla saker ur förrådet och tog med sig hem till stugan på Lambarön. Han beordrade några av sina anställda trädgårdsarbetare att hjälpa till med att transportera växter, gräsfrön med mera, som han stulit ur förrådet. De transporterade säckarna till Mälarhamnen, där de sedan med båt fördes till Lambarön. De anställda utförde transporterna på söndagar, då inga andra arbetade på lagret. Solbäck skrev upp övertid för dem, som om arbetet varit utfört åt parkavdelningen.

När han blev upptäckt och polisen blev inkopplad, fann man på sommarstället åtskilliga verktyg, samtliga märkta, vilka tillhörde parkavdelningen. Där fanns också en gräsklippningsmaskin, som tillhörde parkavdelningen, men som Solbäck anmält som stulen. Dessutom hittade man där 57 tomma frösäckar. Solbäck förklarade att han tagit fyra säckar med gräsfrö, som han sådde ut på sin tomt. Det märkliga var att det inte fanns några gräsmattor på hans tomt, endast skogsmark.

Senare erkände Solbäck att han tagit 400 lökar och flera andra blomsterväxter samt ungefär 12 säckar ved. Dessutom erkände han en del småstölder av taggtråd, benmjöl och hänglås, allt levererat till Lambarön.

Försäljningen av tomter på Lambarön fortsatte under andra världskriget. Nu hade det blivit officiellt att Stockholms stad skulle inkorporera Spånga samt Hässelby, och därmed också Lambarön. Det blev ett tydligt försäljningsargument i tomtannonserna.

Lennart Carlsson, som var ung grabb 1943 berättade om då han och hans föräldrar det året hyrde en stuga på Lambarön:
"M/S Angantyr trafikerade sträckan Hillersjönäs - Stadshuskajen. En morgon- och en eftermiddagstur i varje riktning. Båtresan tog cirka tre timmar. Lambarö brygga angjordes ungefär klockan 07.00 på morgonen för folk som skulle in till Stockholm. Min far och Gunnar Sundell åkte regelbundet med båten. Ofta fördrev dom tiden ombord med ett parti kortspel. När båten tutade för att angöra Lambarö brygga vid 18.00-tiden på kvällen, då var vi grabbar på plats. Det gällde att kolla upp vilka passagerare som steg av båten."

Karl Viktor Sebardt var en av sommarstugeägarna på Lambarön. Han levde mellan 1874 - 1942. Han var typograf i hela sitt liv, och han blev maskinsättare på Svenska Dagbladet.

Hösten 1917 gifte han sig med Irma och de skaffade sig en sommarstuga på Lambarön. Den bestod av tre rum och kök. Stugan låg högt på södra delen av ön. Tomten var ganska brant i olika etage och slutade med klippor ut mot Lambarfjärden där de kunde bada. Några bekvämligheter fanns inte i huset. En vedspis i köket fanns som komplement till spritköket. Färskvatten fanns att hämta i en djupborrad brunn. Dit var det ungefär 500 meter. Utedasset på tomten tillhörde den tidens standard.

Tidningsklippet är från nyårsafton 1940 då Karl Sebardt gick i pension.

Lennart Carlsson, som tillsammans med sina föräldrar Nils och Eda i flera år hyrde en sommarstuga på Lambarö, berättade om somrarna 1942-43:

"Närmaste grannar var Stina och Gunnar Sundell och rottweilern Tony. Paret Sundell blev snabbt goda vänner med mina föräldrar. Middagar med olika sorts kortspel förekom ofta när min far hade ledig lördag.
Stina Sundell ledde öns festligheter och skulle något ordnas så var hon den självklare ledaren. Kort sagt öns allt i allo.
Ebba och Bror Rydstedt var närmaste grannar åt öns nordsida. De var bosatta i Hässelby där han drev bageri och konditorirörelse. Hans bageri låg i hörnet av nuvarande Rosbacken och Riddersviksvägen.
På ön fanns en hel del barn och ungdomar som snabbt blev mina vänner. Kurt kom att under många år bli min bästa kompis på ön. Kurt och jag tillfrågades om ville sköta tidningsutbärningen under sommaren. Det var ett 25-tal hushåll som var intresserade att få tidningen hemburen varje morgon. Uppdraget innebar tidiga morgnar för oss.
Vi använde Kurts föräldrars roddbåt för att ro över till fastlandet. Tidningarna hämtades dels vid Berghamns brygga och dels vid Stentrappan, tvärs över sundet från Lambarö brygga. Vid sommarens sista utbärning fick vi var sin slant av alla berörda hushåll. Någon veckopeng existerade inte då, så alla intjänade slantar var välkomna.

Sommaren 1943 hyrde mina föräldrar och jag en liten stuga som låg på familjen Stjerngrens tomt. Inte särskilt stor men fullt tillräcklig för oss tre. Huset innehöll kök, glasveranda och ett stort rum med kamin. I köket fanns en vedspis, soffa , bord och några stolar. Själva köpte vi ett tvålågigt spritkök för att underlätta matlagningen.
Från glasverandan hade man utsikt ned mot badplatsen och Stentrappan på fastlandet. Från en mindre brygga kunde man gå i och bada även om botten var ganska gyttjig.
Vid stranden låg en grå roddbåt förankrad. Den fick vi nyttja när vi behövde fara över till Hässelby. Utanför köket låg en trivsam uteplats med bord och stolar.
Några bekvämligheter fanns inte inomhus. Vatten fick vi hämta i den gemensamma djupborrade brunnen på ön. När man skulle tvätta sej eller diska så måste vattnet värmas.
Det fanns klara fördelar att bo på norra delen av ön. Mina kamrater från sommaren 1942 bodde alla på öns nordsida och var därför lättare att nå. Mitt över vägen från Stjerngrens hus bodde min bästa kompis Kurts moster Greta och morbror Lasse Larsson. Dom hade en trevlig stuga med en härlig sjötomt utåt Lambarfjärden. Stranden var något stenig men i övrigt perfekt för härliga bad. Kurt och gänget fick tillstånd att nyttja badstranden så mycket vi ville. Den möjligheten försatte vi inte. Vackra dagar samlades vi där för att bada och simma."
Foto: Henrik Henrikson 2007.

Ett reportage från Morgon Tidningen juni 1957:
"Stockholms stad har av vattendomstolen dömts att ersätta ett tjugotal fastighetsägare på Lambarön och på fastlandet intill Hässelby för att ha orsakat skada på annans vatten genom mudderutsläpp. Totala ersättningsbeloppet överstiger 5 000 kr, och högsta individuella skadeersättningen är 1 100 kr.
Det är i samband med stadens hamnanläggning för kraftvärmeverket som staden utan att träffa avtal med fastighetsägarna tömt muddermassorna i sundet. Staden har förvandlat Mälarens bästa badvatten till en grön soppa genom att under de tre senaste åren vräka ut ca 200 000 kubikmeter muddermassor, mest lera, och 150 000 kubikmeter sprängsten i Lövstafjärden, hävdar de fastighetsägare som krävt ersättning. Bad har omöjliggjorts och vattnet har inte kunnat användas till disk och tvätt.
Fastighetsägarna krävde ersättning med 500 kr vardera för vart och ett av de tre åren – 1954, 55 och 56 – som tippningen ägt rum. Bilden är från ett reportage i Brommanyheterna 1954 om muddermassorna som utan lov dumpades utanför Lambarön."

1957 planerade man att bygga en storflygplats vid Skå-Edeby, som skulle ersätta Bromma. Den nödvändiga motorväg mellan Stockholm och flygplatsen skulle enligt ett förslag gå på en bro från Hässelby över Lambarön och vidare bort till Skå-Edeby.

Efter diskussioner för och emot bestämde man sig slutligen att i stället lägga storflygplatsen vid Halmsjö i Uppland, den flygplats som sedan fick namnet Arlanda. Tur det – annars hade vi haft en bred motorvägsbro över Lambarfjärden, och rakt över Lambarön.

1958 fastställdes att det var tomtägarna på Lambarön och i Hässelby Villastad som ägde fiskerätten på det mycket omstridda Lambar- och Lövstafjärdarna utanför Hässelbylandet.

Frågan hade varit svår att avgöra och stadsingenjörskontoret hade fått gå igenom upp till 300 år gamla lantmäterihandlingar. I en av dem, från 1730, förklarades det att fisket i vattnet ”inte har något värde”. Värdet är väl även i nutid diskutabelt, om man räknar i avkastning per hektar och år. Men det gör inte villaägarna på Lambarön. De är amatörfiskare, och värderar vattnet efter den rekreation det kan ge, och då blir det genast dyrbart.

Detta år, 1958, påbörjades elektrifieringen av husen på Lambarön via en undervattenskabel från fastlandet.

Några andra tidningsnotiser från 1950-talet:

”I en razzia på Lambarön i januari griper polisen en mystisk individ, en 32-årig man – rymling från Långholmen – som levt mälarpiratliv i en koja där ända sedan i augusti. Vid inbrott i sommarstugor och vid bryggor har han skaffat vad han behövt, roddbåt, utombordare, fisknät, kastspö, en kaffepanna av koppar, bensin, öl och konserver samt ett par skor.”

”Genom att krossa ett par fönsterrutor bröt sig häromdagen ett par tjuvar in i en sommarstuga vid Killingbrinken på Lambarön utanför Hässelby. Bland det saknade märks en kikare, värd 200 kr. En hel del skador har också åstadkommits i stugan, som ägs av en pensionär i Vasastaden.”

Denna stadsplan från 1964 visar de tomter i änden på Nässelstigen som reserverats för eventuell bro till lambarön.

Ägarna av tomten nr 5 och nr 14 i kv. Floxen protesterade i augusti 1966 huvudsakligen emot gatumarkens intrång på deras tomter.

Ägaren av tomten nr 19 i kv. Floxen protesterade i oktober 1968 emot den väl tilltagna förgården och hävdade att den inte behövde vara mera än 6 m bred. Den breda förgården utgör ett reservutrymme för trafikändamål som kan behövas om bro till Lambarön byggs.

Trots protesterna bestämdes det att de två tomterna skulle reserveras för en framtida bro.

1971 hotades Lambarön att bli en jättebåthamn.

En artikel i Dagens Nyheter från julafton 1970 beskrev de horribla planerna:
"Lambarön utanför Hässelby, nu isolerad sommarnöjesidyll, ska få bro från fastlandet och göras till stort båtsportcentrum med 450 platser för förtöjning i småbåtshamn och 650 för uppläggning. Övriga delar av ön avsätts för bad, solbad, lek och bollspel. Öns cirka 60 fastigheter, mest små sommarstugor, ska inlösas."

Kommunfullmäktige beslutade 1977 att den föreslagna marinan som skulle täcka hela Lambarön inte skulle genomföras, ”av finansiella skäl”.

Flera förslag har uppstått under årens lopp med hur man ska lösa problemet med de dåliga förbindelserna mellan Lambarön och fastlandet. 2012 kom ett förslag att man skulle upprätta en obemannad linfärja som skulle drivas av en eldriven vajer som skulle gå under vattnet. Det hade varit en trevlig idé, tycker jag.

På 1970-talet iordningställde man vintertid en gångväg till Lambarön över isen. När tillräckligt stark is bildats markerades en gångväg mellan bryggan nedanför Berguddsvägen och Lambarö brygga. Trappan till bryggan vid Berguddsvägen hölls fri från snö och is samt sandades. Samtidigt satte man ut varningsskyltar om svag is på fastlandet vid alla andra gångvägar ner till sjön mellan Maltesholmsbadet i sydost och bryggan nedanför Berguddsvägen i nordväst.
Fotograf: Anders Eriksson 1968.

Lambarö ångbåtsbrygga spelade en central roll för öns befolkning. Där hölls midsommar- och höstfesterna. I brygghuset fanns på 1940-talet en av öns fåtal telefoner. Det var en telefonautomat som nyttjades flitigt av öborna. De här bilderna är från 1978.

I Dagens Nyheter kunde man i april 1981 läsa ett reportage om Margaretha och Lennart Westman som bodde på Lambarön. Med schäfertiken Tanja utgjorde de nämligen halva befolkningen på Lambarön.

"Jag ångrar verkligen inte att vi bosatte oss här ute permanent för tre sedan", förklarade Margaretha.
Vintrarna var på den tiden bäst från trafiksynpunkt. När isen höll för bilar passade öborna på att flytta byggmaterial och annat som var tungt och skrymmande. Men två gånger om året riskerade Lambaröborna att isoleras från omvärlden: Under vinterns isläggning och vårens islossning – om isen varken bar eller brast.
Lennart Westman var något av en veteran på Lambarön.
"Här har jag tillbringat så gott som varje sommar. Min far byggde det här huset 1923", sade han, och pekade på en charmig tvåvåningskåk av trä. Själva bodde Margaretha och Lennart i ett hus som de byggde ett tiotal år tidigare. Många av husen benämndes efter deras första ägare – exempelvis Rostfria Anderssons, paraplymakarens och borgarrådets villa.
Westmans var den andra familjen som gjort slag i saken och bosatt sig året runt på Lambarön. Den första bodde där ensam i ett 20-tal år innan de sålde sitt hus.
Lambarön saknade på den här tiden anslutning till det kommunala vatten- och avloppsnätet.
"Drickvatten tar vi med oss från fastlandet. Det går inte åt mer än 20 liter i veckan", sade Lennart Westman.

Sommaren 1994 fick Lambaröborna en egen brandspruta av Vällingby brandstation. Det var en gammal hederlig brandspruta som tjänat ut sin tid på Beckholmen. Därmed kunde man bilda Lambaröns frivillig brandkår, den enda i hela Stockholm.

"Det brinner väl inte så ofta på Lambarön, men risken finns ju" menar Gunnar Bengtsson, öbo som var glad över presenten som förhoppningsvis aldrig ska komma till användning.

Med 500 meter slang når man ungefär halva ön. Brinner det längre bort får man flytta sprutan. De bofasta på ön fick lite utbildning på brandsprutan så att de klarar av att få igång motorn och koppla slangarna om det behövs. Brandsprutan skulle bara finnas till hands så att man kunde hjälpa till innan den riktiga brandkåren anlände och kunde överta släckningsarbetet.

Sommarstugan på tomten Andnaten 2, som har adressen Killingbrinken 7, ligger nära ångbåtsbryggan.
Till vänster syns huset när det var nybyggt 1979, och till höger hur det ser ut 2018, fotograferat av Henrik Henrikson.

Vänster: Abborrgräset 18 från sjösidan. Huset byggdes 1936.
Höger: Huset byggdes om 2014 . Fotograferat 2021 av Henrik Henrikson. Adressen är Lambarövägen 33.

Några bilder från midsommarfirandena på bryggan 2007 och 2008. Bilder från Almers sida och av Kattis.

Lennart Carlsson, som under andra världskriget tillsammans med sina föräldrar Nils och Eda hyrde sommarnöje på Lambarön, berättade om midsommaren 1942:
"På midsommarafton var det festligheter för alla på Lambarö ångbåtsbrygga. Nöjeskommittén samlades på förmiddagen under Stina Sundells ledning. Vi barn tyckte det var spännande. Vår insats blev att plocka blommor för utsmyckning av midsommarstången och dess kransar. Andra högg späda björkar att sättas upp runt bryggans räcken. Det var många flitiga händer som skapade utsmyckningen av midsommarstången.
När midsommarstången var färdigklädd restes stången av fyra fem starka karlar. På midsommaraftonens kväll samlades öns befolkning till gemensamma festligheter på bryggan. Det var levande musik till dansen, en dragspelare och en gitarrist. Vals, hambo, schottis, polka, men även svängigare toner som foxtrot förekom. Vi i gänget var för unga för att riktigt uppskatta detta med dans.
Men det fanns annat som drog till sej uppmärksamheten. Lotteri och korvförsäljning i olika stånd. Det fanns kaffe med hembakat bröd och kakor.
Av alkoholförtäring syntes inte mycket. Med glädje minns jag dessa festligheter och bryggdanser."

Per Rune Flenning berättade att även på 1950-talet firades midsommarafton på Lambarön med att sommargästerna dansade på ångbåtsbryggan. "Vi fastlänningar låg med våra roddbåtar guppande i sundet för att lyssna på musiken", mindes Flenning.

De allra första fastigheterna på Lambarön byggdes sannolikt redan på 1910-talet, t ex i kvarteret Strandhavren 1 intill Lambarö brygga.

I den villan öppnades i mitten av 1920-talet en handelsbod. Den var öppen sommartid och drevs då av Frans Josef Georg Biresack, som annars hade en livsmedelsbutik på Långholmsgatan 9 inne i stan.

Lagom till sommarsäsongen 1926 ansökte han om tillstånd att få sälja pilsner på Lambarön. Kommunalfullmäktige ansåg att det inte fanns något behov och avslog ansökan.

Frans Biresack var gift med Lilly Maria, och efter några år övertog hon driften av den lilla butiken på Lambarön. Även hon ansökte om att få sälja och servera pilsner. Hon fick avslag 1928 .

1929 blev Lilly Biresack åtalad för att hon i sin handelslokal ändå bedrivit ”olovlig yrkesmässig försäljning av pilsnerdricka, klass II”. Hon blev dömd att böta 450 kronor, och 210 beslagtagna pilsnerdricksflaskor förklarades förbrukade.
Lite märkligt kan man tycka att Svea hovrätts utslag är, då Lilly Biresack bara hade handlat såsom ombud för AB Stockholms bryggerier. De skulle ha levererat pilsnern enligt rekvisitioner till ett flertal på Lambarön bosatta personer, vilka fått avhämta pilsnern i Biresacks butik.
Nykterhets- och kommunalnämnderna motiverade det med att eftersom andra handlare i Hässelby inte fått sälja pilsner, så skulle hon inte heller få göra det.

Biresack fortsatte ändå att driva den lilla handelsboden under sommartid. Under vintrarna var emellertid lokalen stängd och obemannad, vilket även resten av ön var. I februari 1935 utsattes affären för ett inbrott. Tjuvarna hade kunnat härja fritt eftersom hela Lambarön under vintrarna var obebodd. Konserver, tobak, 75 flaskor konserverad grädde, ett 20-tal tvålar och 120 burkar köttkonserver ingick i bytet, vars sammanlagda värde uppskattades till cirka 400 kr. Varorna hade stulits ur källaren, där man hade brutit upp ett fönster.

Även i december samma år bröt sig någon in i affärslokalen. Tjuvarna hade denna gång lagt beslag på 25 liter bensin och en mängd saft och läskedrycker av diverse slag, allt värderat till cirka 120 kr. Affären lades så småningom ned och efter det stod villan tom.

Här kan man mitt i bilden se den gula villan där Biresack drev sin handelsbod.
På samma tomt, Strandhavren 1, finns en brunn som är gemensam för de Lambaröbor som inte hade egen brunn.
Fastigheten Strandhavren 1 förvärvades av staden år 1972. Köpeskillingen var 95 000 kr. Enligt planförslaget skulle tomten tas i anspråk för ett brofäste för en planerad bro till fastlandet, men det förslaget blev aldrig förverkligat. Sedan kom ett förslag 1981 om att villan Strandhavren 1 skulle kunna utnyttjas som gemensamhetslokal för alla på ön. Men tomtägarna på ön var inte intresserade av att överta de förfallna byggnaderna.

År 1989 lade man ut fastigheten Strandhavren 1, som numera har adressen Lambarövägen 3, till försäljning. Byggnaderna på fastigheten var inte vinterbonade. Dessutom var de i mycket dåligt skick och staden ansåg inte att det fanns pengar att rusta upp byggnaderna för. Det verkar som villan nu fått ny ägare. Trevligt om den gamla byggnaden kan bevaras.

Nu över till en annan av villorna på ön: huset på Lambarövägen 27. Här ser vi huset från sjösidan. Bilderna är från 1979 och från 2013.

Denna villa med faluröd locklistpanel och de ursprungliga småspröjsade fönstren är byggd 1926. En stor altan har tillkommit, annars har huset en mycket väl bibehållen karaktär.

Ägarna Ulla och Sven-Olof som sålde huset 2014 berättade om de år de bott här ute i detta hus:
"Första gången vi kom till Lambarö var på en midsommarfest 1984. Det var då vi fick upp ögonen för vilket fantastiskt ställe ön är. Med sin grönska, nära kontakt med vattnet och lantliga känsla utgör ön en slående kontrast mot den närbelägna fastlandssidan.
Efter en kort båtfärd förflyttas man från den stressiga och hektiska staden till ett lugnt skärgårdsparadis.
När det här huset blev till salu 1986 slog vi till direkt! Vi föll för husets 20-talscharm med sina spröjsade fönster, öppna spis, kaminer och tidstypiska detaljer. Även tomten med sina ekar, enar och andra träd var ju oemotståndlig. Och självklart; det är ju en sjötomt! Tomten har sol hela dagen, skugga finner man under de stora ekarna där man med fördel kan ligga i hängmattan en varm dag.
Bada gör man både från bryggan och den lilla långgrunda stranden där även små barn kan plaska säkert. När man står på tomten och tittar ut mot vattnet är det svårt att föreställa sig att man befinner sig så nära Stockholm. Det känns mer som att vara på en ö i skärgården.
Det tillhörande vattenområdet förstärker ytterligare känslan. Vi har tidigare fiskat mycket gös, gädda och abborre med nät. Det är en fantastisk känsla att ha ett eget vattenområde där man till och med med lite tur kan få upp kräftor.
På vintrarna när isen lagt sig är det bara att sätta på långfärdsskridskorna och ge sig iväg på en långtur. När snön har täckt isen är det skidorna som gäller! Installationen av kommunalt vatten och avlopp har varit grädde på moset och ytterligare förbättrat vardagsbekvämligheten. Vi har haft härliga år på ön!"

I tidningen SE nr 16-17 1981 kan man läsa ett kåseri skrivet av Gits Olsson:

En av dessa fredagskvällar när bastun ryker varm i strandbrynet och vi just satt oss tillrätta, så kom Oskarsson till orda.
”Man ska man akta sig för att göra goda gärningar. Man får bara skit på tummen.”
Och så berättade Oskarsson om Åke med Solön. Denne Åke, som har en Solö var på höstlig utfärd en söndag i oktober. Vid Lambarön mittemot Hässelby upptäckte han en haverist. Det var en ruffad träbåt, en spetsgattad gamling, som låg och flöt. I aktern stod en gubbe med en åra och paddlade sig in mot Lambarön. Åke med Solön drejade bi och sa:
”Jag slänger över en tamp och bogserar dej, grabben!”
Folk som får motorstopp i oktober ska man hjälpa. Gubben nickade, tog emot tampen och höll den mellan tumme och pekfinger.
” För helvete”, gastade Åke, ”du måste väl göra fast tampen i knapen på fördäck?”
Gubben nickade och tog sig föröver. Det var när han skulle kravla sig över vindrutan och ut på fördäck som sanningen uppenbarades. Gubben var full som en örn.
Efter en serie piruetter på däck gick han i spat så stor han var. Åke med Solön la sej långsides, klev över i den herrelösa båten och lyckades få grepp om gubben. Denne fattade Åkes våffla med ena handen och greppade tag i flaggspelet med den andra och försökte häva sig upp. Då stack flaggspelet med skruvar och allt för båten var ungefär lika rutten som ägaren. Gubben sjönk och kvar på den höstliga Mälarens yta seglade en flottig vegamössa.
När den nödställde flöt upp igen fick Åke slå en lina om honom och hala ombord honom ganska omilt. Utan ett ord satte sig gubben på durken där han huttrade och rann. Åke gjorde fast tampen i hans förknap och beredde sig att återgå till den egna båten. Han sa:
”Nu bogserar jag dej in till Lambarön!”
Då yttrade sig gubben för första gången på hela tiden. Han sa:
”Jag ska väl för fan inte till Lambarön?”
”Du höll ju på att paddla dej in dit när jag kom förbi”, erinrade Åke.
”Jag ska väl för fan inte till Lambarön”, upprepade gubben.
”Men du paddlade ju, jag bedömde det som om du hade motorstopp.”
”Helvete heller”, sa gubben. ”Jag skulle bara flytta mej en femti meter, för det nappa inte där borta. . .”

Tomt Mälarsyn 30, gatuadress Vassruggen 3. Husen är byggt 1936. Vänstra bilden: Så såg huset ut 1979. Foto: Suzanne Lindhagen. Högra bilden: Samma hus, nu målat i ljusblått, 2021.
Foto: Henrik Henrikson.

De små vägarna som korsar ön. Ön har tre vägar som slingrar sig runt bland husen, tillräckligt breda för att köra fyrhjuling på. Någon biltrafik är det inte tal om. Vägarna ägs av kommunen.
Fotograf: Gunnar Bengtsson 2010.

Vänster bild: Året är 2012. Ett fartyg med grusleverans till rörläggning VA på tomter på lambarön. Foto Gunnar Bengtsson.

Stockholms stad installerade kommunalt vatten och avlopp på ön 2013.

Högerbild: 2013 var det dags för ett förslag om en cykelbro över till Lambarön, som en lösning till problemet att ta sig till och från ön. Förslaget illustrerades med en bild, som visar de vådliga svårigheter som kan uppstå, när man vintertid ska ta sig över isen och det har uppstått råkar som man måste hoppa över.
Man anlade ju vintertid en gångvägen över isen mellan ångbåtsbryggan på Lambarön och ”Stentrappan” på fastlandssidan. Men tidigt på våren blir isen svag vid strandlinjerna och det försvårar möjligheten att använda den gångvägen.

Under sommaren 2020 lade man ut en bubblare på botten mellan ön och fastlandet i syfte att hindra isbildning under vintertid. Så nu går man inte längre över isen, utan man kan ta sig fram med båt året runt.
En isränna hålls öppen med hjälp av bubbelsystemet. Slangar med borrade hål varje meter ligger på botten och när luften stiger till ytan följer det varma bottenvattnet med upp.

Den äldre stugan på tomten Abborrgräset 13, som kallas ”Röda huset”, dels från en bild från 1979 och dels från en bild 2015. Byggnad från 1920-talet. Det är en före detta sommarstuga, numera uthus till ett nyare hus.

Idyllen på Lambarön, i bjärt kontrast till den närliggande förortsstaden.

Antal fastigheter som är bebodda året runt på Lambarön ökar hela tiden. Från början var all bebyggelse på ön sommarstugor, och ön stod öde och obebodd under vintern. I början av 1980-talet fanns ett par åretruntboende på ön.
De första åren på 2000-talet ökade de fast boende hushållen till 10-15 st. 2012 var antalet 20 stycken och numera (2022) är ett 30-tal av fastigheterna bebodda året runt.
Foto: Henrik Henrikson 2021.