När vi bodde i stationshuset - ett bildspel av Henrik Henrikson

Jag heter Kerstin Pettersson och jag ska nu berätta om den tiden då vår familj bodde i stationen i Hässelby villastad. Stationshuset finns ju inte kvar längre, det revs ju på 1970-talet, men vi bodde där i början av 1950-talet.

När jag var liten flyttade vår familj in i stationshuset i Hässelby villastad. Från slutet av 1940-talet till 1952 hade vi vår bostad på stationens övervåning. I den lilla tvårummaren bodde min far Lennart Erik, född 1920, och min mor Karin Ingegerd, född 1920.

Vi var tre barn: Från vänster jag, Kerstin Linnéa, född 1946, min lillebror Lars, född 1948 och min äldre bror Björn Erik, född 1944.

Min far, Lennart Erik Pettersson, tjänstgjorde på villastadens station som stationsmästare. Här står han i sin uniform utanför expeditionen med den spade som han vinkade av tågen med.

Här ser vi en ritning över stationshuset. På undervåningen fanns expeditionen, vänthallen som här kallas vestibul och utrymmet för bagage. På övervåningen hade vi längst till höger köket och sedan våra två små rum. Längst till vänster låg ett "överliggningsrum". Där bodde ”farbror Ivar”. Han jobbade också på järnvägen. Vi tyckte synd om honom för han hade ingen flickvän, men så blev han bekant med en finsk flicka och det dröjde inte länge innan de gifte sig.

Fönstret på övervåningen är vårt köksfönster under taknocken.
På den här tiden var området kring stationen inte så tättbebyggt, och det var lätt att hitta skogsområden där vi kunde plocka blåbär och lingon, som mor gjorde sylt på. Hon kokade bären, hällde upp på glasburkar och förseglade dem med vax.

Jag minns ett tillfälle då jag på något oärligt sätt kommit över en tiokronorssedel och begav mig över viadukten och uppför Stationsgatan. Där fanns en butik som bland annat hade leksaker. Jag köpte ett docksele, som jag tyckte såg fint ut. Jag fick selet inslaget i papper. Men när jag gick hemåt kände jag att det här inte var rätt. Jag skämdes och lade allt i ett dike, dockselet och alla växelpengarna. Någon vuxen hittade så klart sakerna i diket och snart hade man räknat ut hur det låg till. Dockselet lämnades tillbaka och sedeln återlämnades till rätta ägaren.

Vid ett annat tillfälle klättrade min storebror Björn upp i träden i Brunnsparken, som låg en bit uppför vägen från stationen. Då bar det sig inte bättre än att han ramlade ner och bröt armen.

Min far, Lennart Erik Pettersson, till vänster, tar en paus tillsammans med några arbetskamrater.

När far hade jobbat klart för kvällen var det dags för kvällsmat. Mor hade, som brukligt på den tiden, haft fullt upp hela dagen med att sköta hushållet. Men när far kom hem stod alltid maten på bordet.
Hela familjen åt tillsammans. Mor var bra på att laga mat, men min absoluta favorit var förstås pannkakor, med hemmalagad sylt.
Så här efteråt undrar jag hur vi barn kunde veta att det var dags att gå hem till kvällsmaten. Några klockor hade vi ju inte.

Här står jag med min storebror Björn. Mor sydde våra kläder. Hon hade en sån där gammal symaskin med gjutjärnsstativ. Den drevs med fötterna och på den sydde hon kläderna åt oss barn. Den symaskinen hade jag sedan sparat länge.

Det fanns inga tvätt- eller duschmöjligheter i stationshuset. Vi barn kunde bada i en balja i köket, annars fick vi gå till badhuset, borta vid brandstationen. Men det var inte speciellt trevligt. Badtanten där var alltid hårdhänt och skrubbade oss barn med en hård borste så att det sved i skinnet.

Stationen var kanske inte den idealiska lekplatsen för barn, men vi tyckte det var spännande att upptäcka omgivningarna.
Vi klättrade utanför räcket på gångbron över stationsområdet och klarade oss från att ramla ner.
Min lillebror Lasse fastnade en gång med benet mellan två steg i trappan upp till gångbron. Viadukten var en träkonstruktion på stålram där golvbrädorna hade stora glipor. Där halkade Lasse ner med foten. Han kom inte loss och han grät och tjöt. Det uppstod lite kaos innan några starka karlar till slut lyckades få loss honom.

Alldeles intill stationshuset låg en bostadslänga, där en del av personalen som jobbade på järnvägen bodde med sina familjer. Där fanns också en tvättstuga, där mor tvättade våra kläder.

I det huset bodde en liten pojke i min ålder. Han hette Anders. Vi brukade vara tillsammans. En gång hade vi fått för oss att vi skulle förlova oss. Jag hade sett en guldring i en affär, och den plockade jag åt mig. Egentligen skulle vi ju ha två ringar, men vi fick dela på den här ringen. Det dröjde inte länge förrän någon vuxen upptäckte vår ring, som var alldeles för dyrbar för ett par femåriga barn. Så den rättmätige ägaren fick snart tillbaka sin ring.

Vi skulle dela på allt. En gång hade Anders fått ett tuggummi, och jag fick också tugga på det. Oturligt nog hade han då scharlakansfeber, och jag blev givetvis också smittad. Jag hamnade på isoleringen på Roslagstulls sjukhus.
När mor kom och hälsade på fick hon, på grund av smittriskan, stå bakom ett glasfönster och vinka åt mig. Då hade hon köpt en serietidning, Kalle Anka, och jag, som aldrig sett en serietidning förut, blev glad för en fina gåvan. Sedan när det var dags att åka hem tog personalen tidningen från mig, vilket kändes grymt och orättvist. Det var ju min tidning.

Ibland var jag med far när han jobbade utmed spårområdet eller hade skrivjobb på expeditionen. Det blev hemtamt för mig att springa omkring i stationshuset, i vänthallen med sina träbänkar, på expeditionen och i rummet där godset som skulle med tåget förvarades.

Den här skissen av expeditionen på Hässelby station är gjord av Sven Ivar Levander – ett lokförarbiträde som alltid hade skissblocket med sig.
(Foto ur boken Lokförardrömmar)

Vår bostad där på stationens övervåning var liten och enkel, utan bad och toalett. Vi fick använda samma torrklosetter som tågtrafikanterna. I ett uthus på gården fanns en hel länga torrtoaletter som vi kunde använda.

Vi hade inte heller någon telefon hemma. Behövde vi ringa, så fanns det en telefonkiosk nere på perrongen. Där kunde vi barn någon gång hitta några mynt om man lyfte på trätrallen.

Denna akvarell av Gunnar Stålbrand har jag skänkt till Hässelby hembygdsmuseum. Bilden visar ett passagerartåg draget av ett ånglok framför stationshuset. Jag bodde granne med konstnären Gunnart Stålbrand när jag senare växte upp i Råcksta.

På lediga stunder kunde far ibland sitta och karva på någon träpinne så att det blev en figur. Jag har sparat en gumma som han har snidat. Den kanske skulle föreställa vår mor.

I vänthallen fanns en personvåg där man kunde ställa sig och få sin vikt tryckt på en viktbiljett i kartong. Man skulle ställa sig på vågen, lägga i ett mynt, sedan stå still tills en roterande skiva stannat. Då kom biljetten ut och man kunde läsa av hur mycket man vägde. Här ser man fram- och baksidan på tre viktbiljetter. Våra namn, Björn och Kerstin, visar vem som vägt sig.

Eftersom far jobbade som stationsmästare, så fick hela familjen alltid åka gratis med tåget. Vi åkte ibland med tåget till farfar i Sundbyberg. Då fick man alltid byta tåg i Spånga.

På järnvägen transporterades inte bara passagerare till och från Spånga till Hässelby villastad och sopor från innerstan till Lövsta sopstation. Ibland kom någon vagn med gods till butikerna i villastaden.
Vid ett tillfälle hade det kommit en transport med bananer. De var ännu gröna och inte färdigmogna. Vi barn smög fram och plockade åt oss en eller annan grön banan. En man som lastade av godset såg oss och han skrämde oss med att bananerna kom ända från Afrika, och det kunde finnas giftiga gröna ormar bland bananerna.
Sedan vågade vi aldrig gå nära godsvagnarna med banantransporter.

Min storebror Björn gick några år i Hässelby villastads skola under den tid vi bodde i stationshuset, men jag hann inte börja i skolan i Hässelby. 1952 flyttade vår familj till Råcksta.

Bilder från vykort och från Kerstin Petterssons privata fotoalbum.

Till huvudmenyn