Arbetarpojken som blev präst

Här ser vi Axel med sina fyra barn våren 1924,
då han var komminister i Hässelby.

Efter ett kortare förordnande som kyrkoadjunkt i Duvbo, som tillhörde Spånga församling, blev far 1918 komminister i Hässelby i samma församling. Han återvände härefter som komminister till Duvbo år 1927 för att slutligen år 1939 väljas till församlingens kyrkoherde med en överväldigande majoritet.

Spånga socken hade under min uppväxttid ca 15.000 innevånare. Till socknen hörde största delen av Järvafältet, som disponerades av staten som militärt övningsfält samt flera mindre samhällsbildningar såsom Duvbo, Bromsten, Solhem, Tensta och Ursvik ävensom en köping, nämligen Hässelby Villastad. Större delen av församlingsborna utgjordes av arbetare och lägre tjänstemän.

Det socialdemokratiska inslaget i kommunalpolitiken var påfallande. Far tillhörde själv Frisinnade Landsförsamlingen med C.G. Ekman som politisk ledare. Partiet var en föregångare till nuvarande Folkpartiet. Arbetarrörelsen har ofta varit mycket religionsfientlig och till synes helt i onödan stött kyrkfolket ifrån sig. På första maj i början av 1930-talet hölls politiska brandtal ute i samhällena med bl.a. Hinke Berggren och Karl Kilbom som huvudtalare. Talarna väsnades och skrek samt hötte med näven mot kyrkan och prästgården. Vi kände oss helt oskyldigt angripna och förstod inte den hätska ton, som talarna använde.

I början av 1933 kunde vi läsa i tidningarna att nazisterna vunnit de allmänna valen i Tyskland. Jag visste då inte vad nazismen innebar och vem Hitler var. Min far ruskade på huvudet och såg allvarligt bekymrad ut. Jag frågade då, om det inte var bra att nazisterna, som ju uppgavs vara motståndare till kommunisterna, vunnit. Far svarade, att han ansåg nazisterna vara krigshetsare och vildhjärnor och att intet gott kunde komma från detta håll. Han intog härefter under hela trettiotalet och kriget en starkt antinazistisk hållning. Hans rakryggade och orubbliga politiska uppfattning vann allmän respekt inom alla demokratiska partier.

Han var en varm nykterhetsvän och renlevnadsman. Han gav intryck av djup religiositet och höll ofta stämningsfulla morgon- och kvällsandakter med sin familj. Han var ekumen och sökte överbrygga motsättningarna mellan statskyrkan och frikyrkorna. Han besökte gärna Frälsningsarméns gudstjänster. Under kriget lade han förslag om, att de olika kyrkosamfunden i följd av bränslebristen skulle försöka samsas om en gemensam kyrkolokal.

På sin 50-årsdag 1937 blev han uppvaktad av Frälsningsarméns blåsorkester och en enorm blomsteruppsats från hela församlingen. Ingalunda saknades det väl intriger, då han valdes till kyrkoherde söndagen före midsommardagen 1939. Genom en annons i tidningarna några dagar dessförinnan propagerade några spångabor, ledda av församlingens organist Hugo Holmström, helt oväntat för den i tredje förslagsrummet uppförda kandidaten. Holmström var högerman, hög frimurare samt lärare vid kyrkskolan i Spånga. Far hade alltid räknat Holmström som sin vän. Måhända hade far dock varit lite oförsiktig vid sina uttalanden angående Holmströms alkoholvanor, något som kan ha kommit till Holmströms kännedom. Annonsen väckte spångabornas vrede och harm. Trots att valet ägde rum strax innan midsommar, då många planerat att åka bort, fylldes vallokalerna med en stor samling Gewalli-trogna anhängare.

Far engagerade sig livligt i kommunalpolitiken och var ordförande i en rad kommunala nämnder samt ideella föreningar. Som kyrkoherde var han anmärkningsvärt snål med församlingens medel. Han ansåg det givet, att församlingen icke under brinnande krig kunde disponera pengar och arbetskraft för reparationer av kyrkorna och prästgårdarna. Hans sparsamhet väckte framför allt stor irritation hos hans efterträdare i Duvbo, Erik Härdelin.

Tyvärr fick far inte länge njuta frukterna av det ämbete han länge eftersträvat. Min mor dog den 30 mars 1945. Han sörjde sin maka djupt och grät ohejdat vid hennes grav.

- Nu är ingenting roligt längre, klagade han. Det hjälpte inte att vi barn försökte trösta honom med att säga, att han ändå hade oss kvar. I början av juni samma år konstaterades det att han hade cancer i ändtarmen. Innan han fördes till operationsbordet samlades hans barn omkring hans sjukbädd på sjukhuset. Han tog fram sin bibel, som han hade liggande på sängbordet, och knäppte sina händer till bön. Stilla nu barn, viskade han. Strax därefter kom några sjukvårdare och rullade bort hans säng. Han dog medan han ännu låg kvar på sjukhuset i sviterna efter operationen. Jag hade, sedan jag fått besked av läkaren om att operationen lyckats, rest tillbaka till Örebro, där jag tjänstgjorde som tingsnotarie. Jag fick dödsbudet genom min blivande svärfar, apotekaren Oskar Kullberg, som sent på kvällen den 15 juni knackade på mitt notarierum. Vid ett telefonsamtal med min bror strax därefter kunde denne gråtande bekräfta, att vår underbare, gode och vackre far avlidit. Kyrkan var fylld till sista plats, då hans stoft vigdes till den sista vilan.

Icke var väl far särskilt ekonomisk och sparsam då det gällde egna medel. Gud skall emellertid veta, att inte betalade kyrkan sina komministrar särskilt höga löner. Äran var den forne arbetarpojkens sporre. Han stimulerade sina barn att gå vidare från den plattform han själv grundlagt.

Jag kan inte minnas om far hade någon särskild älsklingspsalm, som han föredrog framför andra. Följande psalm ur svenska psalmboken får nu stå som ett minnesmärke över honom:

Fader Du var hjärta gömmer
Helighet som allting dömer,
Kärlek som förlåter allt,
Du vill döda,
För att föda
Oss på nytt till ny gestalt.