 |
|
|
|
Detta är en karta från 1954. Precis väster om gränsen mellan Hässelby gård och Hässelby villastad planerade man att bygga ett radhusområde. Detta område bestod till större delen av en skogsbevuxen höjdplatå och omgivande sluttningar med berg- och morängrund. Grönbetestigen och Lövtäktsvägen var planerade vägar som aldrig byggdes.
|
|
|
Man tänkte sig på 1960-talet att i denna trakt skapa en något mer förtätad bebyggelse, och området skulle därför huvudsakligen disponeras för radhusbebyggelse, förlagd på den tidigare obebyggda, högst belägna delen av området.
Radhuset skulle bli en naturlig fortsättning västerut på de öster om Friherregatan liggande radhusområdena. Husen skulle i huvudsak grupperas kring två nya vägar – Grönbetevägen och Spireabågen. I områdets mitt skulle ett rymligt lekområde anläggas.
Vägarna fick sina namn 1958. Grönbetevägen i anknytning till de tidigare beteshagarna, Kohagen, vid Hässelby gård. Spireabågen fick sitt namn efter en prydnadsbuske av familjen rosväxter.
På denna karta från 1972 kan man se att Grönbetevägen tänktes fortsätta ända ner till den väg som skulle heta Lövtäktsvägen.
|
|
Denna del av Grönbetevägen är idag bara en gångväg, som går in i parkområdet, vilket man ser på denna bild.
Foto: Henrik Henrikson.
|
|
|
Detta är en bild från 1960 när man byggde radhusen utmed Grönbetevägen.
Ralf Österling berättade:
“Detta var mitt hem 1961 - 1976 på Grönbetevägen 21. Min far byggde detta hus. Grönbetevägen och Spireabågen bildade en cirkel. Utmed denna cirkel bodde många berömdheter så som Artur Ringart, Gunnel Linde, Thommy Mört (tre kronor), två medlemmar i Yardleys med flera.”
Foto: Erik Johansson.
|
|
|
Samma hus idag. Man kan se att husen fick en tillbyggnad på övervåningen efter några år.
Foto: Henrik Henrikson.
|
|
|
Denna bild av början på Grönbetevägen är inskickad av Ralf Österling. Den nybygga vägen är cirka 550 meter lång. Anläggandet av tomterna har inte riktigt kommit igång. Det står fler cyklar än bilar på gatan.
|
|
Samma vy 60 år senare. Växtligheten har blivit tätare, och tomterna har fyllts upp med jord, så att de blivit planare och kommit upp en bit från gatan.
Foto: Henrik Henrikson.
|
|
Radhusens bottenvåning har ytterväggar av sten, medan övervåningens ytterväggar består avträstomme, utvändigt täckt med ytbehandlade fasadplattor av asbestcement. Dessa radhus var speciellt framtagna för detta område och ett liknande område i Högdalen.
|
|
Detta är den ursprungliga planen från 1957. Alla hus blev som planerat utom husen på Grönbetevägen 21 – 31 (markerade med rött). De husen har vridits ett kvarts varv för att få bättre anpassning till solljuset.
|
|
En vinterbild av Grönbetevägen 1968. En man hämtar posten i sin brevlåda och några grabbar spelar ishockey på gatan.
Foto: Erik Johansson.
|
|
|
Ralf Österling berättade: “Detta är några diabilder med mina syskon på tomten utanför radhuset, fångade på bild sommaren 1967.”
|
|
|
Ytterligare några barn, sittade på trappan till ett av husen på Grönbetevägen sommaren 1968.
Anette Wakäng berättade:
“Barnen är från vänster Björn Alfredsson, Christer Rotmark, Lennart Johnsson, Leif Alfredsson, Anette Wakäng och Göran Wakäng.”
Foto: Björn Alfredsson.
|
|
|
En bild tagen någon gång på 1970-talet utanför Grönbetevägen 52.
Pojken heter Jocke Gardefjord.
Foto: Ralf Österling.
|
|
|
Samma husrad 2021. Mer grönska och fler bilar.
Och tallen har sågats ner.
Foto: Henrik Henrikson.
|
|
|
Två av kändisarna i området: Gunnel Linde på Grönbetevägen 43, och Torsten Silvén i nr 41.
Gunnel Linde, 1924-2014, var en svensk barnboksförfattare, TV- och radioproducent, journalist och tecknare. Hon är känd för boken Den vita stenen som filmatiserades och som en av grundarna av BRIS.
Torsten Sylvén, 1915-2011, var konstsnickare, möbelrenoverare och nestorn bland Sveriges möbelexperter. Parallellt med arbetet på verkstaden med renovering av antika möbler ägnade sig Torsten Sylvén åt forskning om möbelkonsten och dess utövare. I maj 2005 utnämndes Torsten Sylvén till hedersdoktor vid Linköpings Universitet för att han vid sidan om sitt arbete med att vårda och restaurera viktiga delar av vårt kulturarv också bedrev en omfattande möbelforskning.
|
|
|
Annika Sylvén berättade:
“Mina föräldrar byggde nr 41 på Grönbetevägen. Pappa Torsten Silvén bodde kvar till några veckor innan han fyllde 96 år. I nr 43 bodde barnboksförfattarinan Gunnel Linde. De flyttade tidigt då de råkade ut för en stalker.”
Foto: Henrik Henrikson.
|
|
|
Ett exempel på hur det kan se ut i ett av radhusen på Grönbetevägen. Detta är nummer 40. Bild från Husman Hagberg 2021.
|
|
|
Ralf Österling berättade:
"Vi barn leker i parken mitt i cirkeln Grönbetevägen / Spireabågen. Mor Margot levde för sin trädgård full med blomster, mest rosor. Folk brukade ibland ringa på för att fråga om blommorna. Bilderna är från slutet av 1960-talet."
|
|
|
|
|
På lekplatsen finns varierad lekutrustning och sittplatser. Den öppna delen av gräsmattan används för bollspel och i naturmarken finns kojbyggen. Lekplatsen rustades höst/vinter 2013.
Kerstin Jägne berättade:
“I den parken både lekte vi, spelade brännboll och så där lite i tonåren började smygröka.”
Foto: Henrik Henrikson.
|
|
|
Bilder från 1960-talet, med fru Margot Österling på Grönbetevägen 21. Bilderna är inskickade av sonen Ralf Österling.
|
|
|
Ralf Österling berättade:
"Här står Janne Hagberg (tyvärr inte med oss längre) och jag i mitten samt min syster Petra i korsningen Spireabågen/Grönbetevägen någon gång på 1970-talet. Janne på sin Zundapp och jag på en Kreidler."
|
|
|
Samma korsning idag. Foto: Henrik Henrikson.
|
|
|
Ralf Österling berättade:
“Jag hade en ovanlig Kreidler Florett GT, 6 hk 1967. Den kördes som moped (aj då) fram till att körkortet togs.”
|
|
|
En situationsbild från Grönbetevägen 1976. Ralf Österling står med några kompisar framför en folkvagnsbubbla. Man har precis upplevt en kabelbrand under baksätet, och fick i all hast slita ut baksätet för att komma åt själva branden.
Foto: Jan Larsson.
|
|
|
Ralf Österling med sin Kreidler på Grönbetevägen
någon gång på 1970-talet.
|
|
|
Så går vi över till Spireabågen, den andra halvan av cirkeln. Spireabågen är 280 meter lång plus två stycken sidogator på vardera 70 och 80 meter. Många av de låga radhusen har byggts till med en övervåning.
|
|
|
1967 tog jag denna vinterbild. Uppe ovanför skidbacken syns några av radhusen på Spireabågen. Foto: Henrik Henrikson.
|
|
|
Samma backe 54 år senare. Man har flyttat bort stenen och träden har blivit grövre. Foto: Henrik Henrikson.
|
|
|
Hans Bertil Malmström var en av de entusiastiska egnahemsbyggarna som själva byggde radhusen utmed Grönbetevägen och Spireabågen omkring 1960. Hans hus låg på Spireabågen 91.
Dessa bilder är från tidskriften Spårväg och Buss nr 3 1960. Vi ser Ingenjör Hans Malmströms hus under uppbyggnad januari 1960. Men innan det hunnit bli färdigt blev Hans sjuk och behövde läggas in på sjukhus. Då beslöt sig hans hjälpsamma arbetskamrater att ge ett välbehövligt handtag. Arbetskamraterna var Nils Lundin, Magnus Florell och Viktor Hofmann.
|
|
|
Hans Malmströms arbetskamrater hjälpte till med att färdigställa det nya radhuset på Spireabågen 91. Fru Ulla Malmström iakttog arbetet, och hon bjöd även på öl och mackor.
|
|
|
På denna bild från Googles ser vi det hus Hans Malmström byggde, ett av radhusen med finfin utsikt.
|
|
|
Några barn på spireabågen från 1960-talet. Kanske de är utklädda till påskkärringar. Bilden är inskickad av Hans Stålborg.
Annonsen till höger är från sommaren 1980.
|
|
|
En pojke står stolt framför sin fars SAAB utanför Spireabågen 20 någon gång i början av 1960-talet. Inskickat av Hans Stålborg.
|
|
|
Samma pojke står med sin far framför Spireabågen 20 cirka 1962. Han bär på en nätkasse full med tomflaskor. Inskickat av Hans Stålborg.
|
|
|
Samma hus idag, 60 år senare. Foto: Henrik Henrikson.
|
|
|
Ytterligare några bilder från Spireabågen 20, inskickade av Hans Stålborg. Vänster bild: Lasse och Bosse tältar. Höger bild: Hans Stålborg och Peter Bäckstam med sina cyklar.
|
|
|
Flera av husen på Spireabågen har blivit påbyggda med en övervåning. Foto: Henrik Henrikson.
|
|
|
Yardleys var ett popband som bildades 1964. I ett reportage från tidningen Västerort 8 september 1965 kunde man läsa:
“I en radhuskällare vid Spireabågen och Grönbetevägen i Hässelby gård – på gränsen till Villastaden – har ett gäng ungdomar det senaste året ägnat all fritid åt att repetera in en gedigen poprepertoar.
Jämsides har grabbarna låtit kalufserna växa till Beatleslängd. Man har satsat på att göra Hässelbynamnet förevigat i pophistorien och nu börjar Yardleys, som gruppen kallar sig, få utdelning för mödorna. Grabbarna halkade in på tionde plats häromkvällen i Pekka Langers ”Sommartopp” – på en platta som Decca vaxat åt dem.
Flera inspelningar blir det i dagarna. Yardleys ställde purgröna upp i den mördande popkonkurensen i Bromma-Spånga-Paraden i våras och kom till egen och andras häpenhet tvåa bland sex band. Så knep grabbarna en första plats i en Liontävling på Lidingö, fick engagemang på en Ålandsbåt, spelade på Sandhamns hotell och Grönans Jump In och lyckades också ordna ett engagemang i Kungsträdgården.
Decca hörde av sig och inbjöd till inspelning. Man vaxade ”Under the boardwalkwalk” med “My babe” på baksidan, skivan slog bra bland ungdomen och häromkvällen nappade det alltså i “Sommartoppen”.
Decca beslutade satsa på de trevliga Hässelbygrabbarna, och nu förberedes ett par plattor till. Kenny Ekman är sologitarrist och bor vid Spireabågen, Stefan Andersson hanterar kompgitarren och repeterar flitigt hemma i villan vid Grönbetevägen att det rentav märks på elräkningarna!
Claes Hjerne är gängets Ringo och bor liksom basgitarristen Pär Nyman i Familjehotellet vid Ormängsgatan. Pär är clownen, som med sitt breda gnägg och många gimmickar bryter av mot gentlemännen. Länge envisades Pär med att ständigt bära en stor ful keps på scenen, just for fun. Men pojkarnas pappor, som utgör deras kritiska impressarioteam lyckades förmå Pär att förstå att personligheten sällan sitter i mössan. Så nu spelar han i bara peruken.”
Yardleys började på den här tiden bli ett namn inom svensk pop. I Hässelby var de rentav så populära att supporters ritade deras namn på telefonkioskdörrarna, ett utslag av missriktad idoldyrkan, som varken televerket eller Yardleys gillade.
|
|
|
De som spelade på singeln Under the boardwalk:
Kenny Ekman, sång, gitarr bodde på Spireabågen 39.
Stefan Andersson, gitarr, sång, bodde på Grönbetev 44.
Pär Nyman, bas, sång, bodde i Familjehotellet.
Claes Hjerne, trummor, bodde i Familjehotellet.
På hemsidan Oldboys.se 2008 kunde man läsa:
"Kvällstoppen 14 september:
Rolling stones hade haft en smärre hit med sin cover av Drifters "Under the boardwalk" i England. I Sverige tog en ganska okänd grupp, the Yardleys, sig an låten. De gjorde en ganska Stones-influerad version (cover på cover med andra ord), som via Tio i topp slog sig in på försäljningslistan. Denna vecka 7:a, sedan som bäst till 4:e platsen. De var 6 veckor på Tio-i-topp-listan."
Lars Wilhelmsson berättade: “Den mest kände som besökt Hässelby är nog fotbollsspelaren George Best som ett tag tidigt 70-tal hade en svensk flickvän som bodde där.”
Henrik Prüzelius kompletterade: “Enligt min Vän Kenny Ekman, som spelade i Hässelbygruppen Yardleys, var det Best som tog hans flickvän.”
|
|
|
I det gula huset på Spireabågen bodde Yardleys sångare Kenny Ekman.
Donnar Strindlund berättade:
“Vi var ett kompisgäng bestående av Kenny Ekman, Stefan "Korven" Andersson, kompgitarr och Pär "Pelle" Nyman, bas och klaviatur och Claes Hjerne trummor.
Själv ansågs jag hopplöst omusikalisk och fick därför bli manager. Stefan och Kenny var klasskamrater från realskolan i Hässelbygårdsskolan. Pär och Claes var granngrabbar från familjehotellet där det gick utmärkt att repa och festspela.
Namnet Yardleys snodde vi från etiketten på mitt rakvatten. Så småningom försvann Pär i dansbandet Mållbergarna, Stefan flyttade till Gnesta och lirade vidare i ett dansband som jag har glömt namnet på. Kenny pluggade vidare och blev it-kunnig i finansbranschen och gjorde mindre spelningar i festvåningssvängen och Classe jobbade som frivårdskonsulent.”
Foto: Henrik Henrikson.
|
|
|
Området är fortfarande en idyll, och man har underhållit och förbättrat husen under årens lopp, men det går att här och där finna små tecken på att det ändå är mer än 60 år sedan detta område byggdes.
Foto: Henrik Henrikson.
|
|