Edgard Eriksson - införde ström i odlingen
|
En av de allra första trädgårdsmästarna i Hässelby i början på 1900-talet var Edgard Eriksson. Hans trädgårdsanläggning hete Elfdal. Den låg invid Carl Bondes väg. Våren 1926 provade han på något helt nytt inom trädgårdsodlingen. Hittills hade man i ströbänkar drivit fram späda grönsaker fram på vårkanten när solljuset och värmen kom. Men så hade man i Norge kommit på, av en slump, att elektriska kablar som var nergrävda genom fält, där man odlade potatis, spred värme så att potatisen ovanför kablarna grodde tidigare och snabbare än de övriga på åkern. Edgard Eriksson fick höra talas om detta fenomen och han nappade på idén. Han ville prova om det inte var ett bra sätt att förbättra trädgårdsodlingen i Hässelby. |
Först och främst behövdes elektricitet. Man kontaktade vattenfallsstyrelsen för att få igång ett samarbete om leverans av el. Där var man intresserade och lovade att leverera elektrisk ström till ett mycket fördelaktigt pris. Här ser vi Edgard Eriksson vid sin transformatorstation som transformerade ner strömmen till en mer hanterbar spänning på 127 volt. |
På våren 1926 försedde Edgard Eriksson sex drivbänkar i Hässelby med elektrisk uppvärmning av jorden. Vid denna första försöksdrift i Hässelby 1926 lades kabeln direkt i bänkjorden. I februari detta år satte Eriksson bland annat 80.000 salladsplantor i dessa elektriskt uppvärmda drivbänkar. De växte över all förväntan och kunde börja säljas redan i slutet av mars. Konsumenterna i Stockholm var inte vana att få färsk sallad så tidigt på året, så det blev en succé. På bilden syns dessa första av Edgard Erikssons salladsbänkar i Hässelby villastad. |
 |
|
Ett tvärsnitt genom en av de elektriska drivbänkarna.
|
 |
|
Försöket slog alltså mycket väl ut, och året efter hade Eriksson
elektrifierat en bänkgård med en areal av omkring 1.300 kvadratmeter. Där gick det åt 9.000 meter av elkablar som värmde upp jorden. |
Här ser vi Edgard Erikssons elektrifierade anläggning med växthus och drivbänkar. Efter ytterligare ett år hade han utökat anläggningen till 2.000 kvadratmeter. Med tiden kunde Eriksson erbjuda, inte bara färsk sallad, utan även andra grönsaker nästan året om. Det var bara under den allra mörkaste tiden på året kring januari som det inte gick, då det var så lite solljus att det inte räckte med bara värme i drivbänksjorden. Men annars kunde Eriksson, redan från tidiga februari, odla fram färska grönsaker till stockholmarna. Detta var något helt nytt på den här tiden. |
När det i mitten av april blivit så varmt att grönsakerna klarar sig själva utan uppvärmning, planterade man melonplantor i de uppvärmda bänkarna. Den nya tekniken spred sig givetvis snabbt bland alla trädgårdsmästare, och det blev snart standard att använda elvärme i växthusen. På bilden syns en del av de 1.200 syrenträd som Edgard Eriksson dragit upp och som vuxit till sig i fem år. |
Elektriciteten kunde användas även på annat sätt. I Hässelby experimenterade man med att med hjälp av glödlampor bättra på det svaga solljuset under den mörkare årstiden. Man gjorde lyckade experiment med gurkor, som snabbt blev stora i glödlampornas ljus. Då hade man belysningen påslagen under ett par timmar varje morgon och kväll. Så här långt hade gurkplantorna kommit den 10 februari. |
En annan anledning till att man var så ivriga att installera elektrisk uppvärmning i växthusen var att i och med bilismens framtåg i samhället så hade det blivit sällsynt med hästar i Stockholm. Därför hade det blivit svårt för trädgårdsodlarna att få tag på strö, det vill säga halmblandad hästskit, som tidigare använts som värmealstrare i drivbänkarna. Den elektriska uppvärmningen i växthusen, som Edgard Eriksson introducerade i Hässelby, löste det problemet.
|
 |
|
En vy över Edgard Erikssons trädgårdsanläggning.
|