Den 17 januari 1926 kunde man i Dagens Nyheter läsa Elds artikel om hur vådlig en bussfärd till Hässelby kunde vara:
"Klockan var 4, luften mörknade över Norra Bantorget, lyktorna började tändas, och lyste som dankar i dimman. Bussen till Hesselby stod inne vid hållplatsen. Fyra feta damer hade redan klättrat in i vagnen. De skymtade som skuggor därinne. Två arbetare krälade med böjda huvuden in i vagnen, en ung man jazzade uppför trappstegen, tätt följd av en liten fru med ett tvåårigt barn i famnen. Härefter stängde busspojken dörren, motorn började arbeta, och vi skakade iväg.

Luften blev så småningom tjock som sirap. Den var kryddad med vitlök och ättika och den säregna doft som våta kläder ger ifrån sig. Busspojken var 1,20 hög, men snabb i rörelserna och fingrarna. Han räknade aldrig fel. Stående på ett av sina smal ben rev han en biljett och lämnade tillbaka småmynt. Han hade pigga bruna ögon, och mössan som han hade ärvt efter en föregångare på posten, var så stor så den måst fyllas ut med tidningar, stod ut bak i nacken och gav honom utseendet av en fågel, pingvin, en allvarlig, blek, klarögd liten pingvin med tofs i nacken och en jättelik väska på magen.

Hela passagerarskocken var som en familj. Vid Haga norra grindar stannade bussen, och pingvinen öppnade dörren. En gammal man med långt vitt skägg började långsam, långsamt kravla sig uppför trappan Han muttrade hela tiden gemytligt under mustascherna, medan pingvinen drog i hans ena rockärm och låtsades stödja honom. Till slut kom han upp i vagnen och skraltade i väg akterut, vid handen ledande pingvinen, som trodde att förhållandet var det omvända. Tungt sjönk han ned bredvid mig. Jag fick en klok grå gammelmansblick innan han nickade åt de andra.

Bussen väntade ännu med skälvande motor och öppen dörr, men föraren hade växeln inne och var otålig. En liten rund och tjock gumma kravlade in, dörren smällde igen om henne och vagnen ryckte igång.

Gumman famlade med händerna i luften och började med raglande steg förpassa sig in i bussen. Just då hon skulle passera min plats trampade hon sig själv på fötterna och föll tyst och snabbt. I sista minuten fick jag tag i gumman och räddade henne från ett blått öga. I stället blev hon liggande över mina knän. Just vid detta tillfälle hoppade bussen oerhört. Jag reste långsamt upp gumman och steg upp för att erbjuda min plats, men jag satte mig åter tvärt och hastigt vid en vickning. Efter nästa hopp hade jag åter gumman i knäet. "Tag min plats!" sade jag. "Om det går..." Gumman reste sig upp på vacklande ben, föll baklänges och högg så häftigt tag i mig att jag restes upp, varefter vi åter blixtsnabbt störtade ned på min plats. Jag kom underst. Gumman låg på mina knän och stönade stilla. Bussen hoppade glatt. "Tag min plats!" sade jag åter. Men rösten var utan hopp. "Det är nog bättre," sade gumman, "om jag får ligga så här tills dom stannar."

När hon steg av strax för Dufbo var mina ben saligen avsomnade, men vad gjorde det? Gumman var belåten och nöjd. Hon tog pingvinen vid handen och rultade ut under tacksägelser. "Sabla tung gumma", sade jag vänligt till den gamla mannen. Han reste sig också försiktigt, strök sitt skägg och sade: "Jag vet, jag vet. Det är min fru." Och så log han stort och gott, så som gamla män ler; så som vår Herre säkert ler."

Bilden som visar en Hässelbybuss någon gång omkring 1925 är inskickad av Torbjörn Forsman.

Ur en tidningsartikel från 1923:
"Man kommer som bekant hit till Hässelby med bussar och det är nu rätt uppskakande. Man borde be bussägarna att de satte lite bättre fjädrar under fordonen. Chaufförerna rå ju inte för det. De får ju själva ta emot den ena stöten efter den andra. Men icke nog med det, de kunna komma i andra obehagliga situationer.

Härom kvällen pockade några överförfriskade karlar på att busen skulle gå genast, ty de hade inte tid att vänta. Då föraren inte ville avgå förrän tid blev, gav man pollettförsäljaren ett slag i ansiktet, så att näsa och mun sprungo i blod. De modiga och hjältemodiga herrarna togo därefter till benen, men det lär bli efterräkning för dem.

I går följde jag med bussen in till staden, och det går ju jämnt och bra och smärtfritt på denna väg, Sveriges första och enda stensatta landsväg. Chauffören satt förståss vid ratten och bakom och nära intill honom en liten mörkhylt och förförisk Evas dotter, vilken hela vägen underhöll en livlig konversation med föraren. (Får man distrahera en förare av passagerarebil under bilens gång?) På vägen mötte vi en annan Hässelbybuss full med folk.
"Ja, di där kan lasta, di", sade chauffören. "Skulle vi taga sådan last, tog man väl huve´t av oss."
"Men då finge ni inte sitta här", sa Eva och suckade.
"Nå, det vore då inte så roligt heller."
"Ni känner väl till varenda grop på vägen?"
"Ja , och var enda sten."

På sin väg från stan mot Hässelby passerade bussen Spånga station. Det hände att folk kom med något tåg som bara gick till Spånga, och för att slippa vänta upp till mer än en timme på tåget till Hässelby, så gick man till hållplatsen för hässelbybussen.

Vid flera tillfällen hände det att bussen utan vidare körde förbi, trots att man från densamma måste ha observerat att tåget nyss anlänt. Vid andra tillfällen hände att bussen passerade bommarna vid Spånga just då tåget anlände. Trots detta fortsatte bussen.

En man berättade: "Vid ett annat tillfälle skyndade vi uppåt svandammen och signalerade t.o.m. med en elektrisk lampa på 50 á 60 meters avstånd för att påkalla uppmärksamhet, men förgäves. Bussen fortsatte obekymrad om allt vad passagerare heter."

Vägen mellan Sundbyberg och Hässelby var på 1920-talet vintertid mycket kullrig och hal till följd av isbeläggningen. Mitt för nya epidemisjukhuset gjorde vägen en kurva. På grund av dessa olika orsaker körde i februari 1925 två omnibussar på linjen Stockholm - Hässelby nedför den närmaste två meter höga vägvallen. Ingen människa blev skadad.

Tre dagar senare inträffade en våldsam kollision mellan en omnibuss och spårvagn vid halv 7-tiden en kväll i hörnet av Odengatan och Torsgatan. Svenska dagbladet beskrev händelsen:
"En Hässelbybuss kom Torsgatan upp från Norra Bantorget och försökte korsa Odengatan strax framom ett från Odenplan kommande spårvagn på linje 4. Chauffören på omnibussen felberäknade tydligen avståndet från spårvagnen och i stället för att stoppa och passera spårvägsspåret bakom vagnen satte han upp farten för att hinna över gatan framför spårvagnen. Detta lyckades emellertid ej utan motorvagnen träffade bussen med våldsam kraft bakom högra bakhjulet och slet bort ett stycke av karosseriet. Omnibussen kunde visserligen för egen motor köras från platsen men var dock så tilltygad att den måste sättas ur trafik och även spårvagnen blev rätt illa åtgången med krossade fönster på förarhytten m.m. I omnibussen befunno sig fem passagerare, men lyckligtvis blev ingen av dem nämnvärt skadad. Två damer fingo emellertid en nervchock och fingo i automobil föras till sina hem."

Bilden visar firman Falk & Söderqvists buss på linjen Stockholm - Sundbyberg - Hässelby år 1925. I bakgrunden Norra latinläroverket.

En jämförelse mellan några av de tidiga bussarnas kapacitet. Den övre bussen från 1925 rymde 24 passagerare. Den undre från 1940 kunde ta hela 61 passagerare.

På alla bussar fanns det, som tidigare sagt, vid den här tiden alltid en medhjälpare till chaufförerna. Dessa busspojkar var alltid unga. För en del av dem kom åren med biljettväskan över axeln att bli inkörsporten till deras framtida yrke som busschaufförer. Busspojkarna hade bussbolagets uniform, och han hade väska med biljetter och pengar. Den växelkassa som han startade med på morgonen var på 15 kr.

Här ser vi en skämtteckning från 1926. Busspojken får svara på många frågor.
"Får den här låren följa me till Hässelby?" Då kunde busspojken svara lite surt: "Tror ni de här ä nå´n godstrafik, va?"
"Kan lilla jycken få åka me?"
"Går bussen till Tureberg?"
"Får man ta med laggarna?"

Tillvaron i en buss på den här tiden var synnerligen skiftande. En man berättade:
"Om morgnarna var det i regel rätt trist. Alla var angelägna att komma in till stan så fort som möjligt, och var gång bussen stannade svor man en tyst ed över att behöva maka åt sig för en påstigande passagerare. Under vintertid, då fönstren var vita av rimfrost och busspojken hade jämnt schå att hålla sikten både bakåt och framåt och åt sidorna fri med hjälp av en bensinmättad trasselsudd, kunde färden vara nog så prövande, om det dessutom drog från fönsterspringorna. Många gånger blev man som passagerare bjuden på åtskilliga skakande färder på grund av den tidvis synnerligen ojämna terrängen. Det kändes ofta som att man åkte över en nyplöjd och stelfrusen åker än på en väg."

"Bussen med ordningsnummer 1 är av märket Scania-Vabis och rymde 21 passagerare. Den är fotograferad vid ändhållplatsen utanför Jontes café i Hässelby villastad. Alla bussarna ägdes av firman Falk & Söderqvist”, Sundbyberg" (Stig A Cederblads sammanställning).

Bussarna hade blivit alltmer slitna och trafikanterna blev alltmer missnöjda med de trasiga bussarna. Ett tidningsinlägg från sommaren 1925 beskrev hur en trafikant upplevde en resa till Hässelby:
"Om man tar bussen som går mellan Stockholm och Hässelby via Sundbybergs köping kan man göra vissa studier. Man kan konstatera att dessa omnibussar inte hålla jämna steg med tidens krav. Det ser ut som om posten "underhåll" inte skulle ingå i omkostnadskontot.
Åtminstone var den buss med vilken vår svettdrypande person transporterades till Hässelby i måndags ganska lik ett positiv. Det gnisslade och gnällde och stampade och skakade. Om det enbart hade varit vägens beskaffenhet. Ty den är på sina ställen mycket förargelseväckande. Men det var det inte. Det satt en kanariefågel i varje vinkel. En fönsterruta var alldeles borta. Ett par andra, frontrutor, hade helt och hållet förlorat gummimellanlägget. Ni kan föreställa er lätet när en glaskant skaver mot en träfals. Elektriska ledningar hängde och slängde i sjögången och dörren skakade hit och dit. Allt detta ackompanjerades av motorns bullrande, sjungande kontrabas. Och så var det långt ifrån damm- och smutsfritt."

Från den 15 maj 1926 drogs tillståndet in för Söderqvist & Falk att trafikera Hässelbylinjen. Trafikanterna hade en längre tid varit mycket missnöjda med trafiken. Direktör Gösta Wahlstedt, som hade aktiemajoriteten i Svenska Omnibus AB fick överta Hässelbytrafiken samma dag.

Ett antal bussar av märket Scania Vabis sattes in och de chaufförer och busskonduktörer, som var anställda i det tidigare företagets tjänst, anställdes hos dir. Wahlstedt. Så kunderna märkte inte mycket av ägarbytet.

Stockholms Förstadsblad skrev:
"På lördagen den 15 maj 1926 insattes fyra nya bussar på busstrafiken Stockholm - Sundbyberg - Hässelby, bl.a. av märket Reo och Scania Vabis. Inredningen är hållen i ljus och behaglig stil och färg och gången är tyst och mjuk. Dessutom har en av de gamla inköpts, som fått ny Scania Vabis-motor inmonterad."

På bilden ser vi vändplan för bussarna utanför Jontes café. Bussen som trafikerade sträckan Stockholm - Hässelby var en av de nya Scania Vabis. Till höger skymtar en Scania Vabis tankbil från cirka 1920.
Foto: Harry Grip.

En till bild från samma tillfälle. Man har flyttat om fordonen, och bussen står nu längst ut till vänster. De två tankbilarna körde för Svensk-Engelska Mineralolje AB. Personbilen är en Willys-Knight Touring från mitten av 1920-talet.
Foto: Harry Grip.

Baksidan av Jontes café. Bussen syns stående färdig för avgång.

I boken Spånga Folkskolor 1798 - 1942 beskrev Karin Johansson om när hon som liten 1926 gick till skolan i Hässelby, och passerade Jontes Café:
"När jag kommer vid hållplatsen, så brukar bussen stå inne. Och då kan det hända, att man kan få se på när de tappa på bensin. På lördagarna kommer det in två bussar, den ena är grå och den andra blå. Jag tycker att den blåa bussen är finare än den gråa, för den är ju mycket nyare och bättre."

I augusti 1929 tog en insändarskribent upp problemet med de alltför många hållplatser på Hässelbylinjen:
"När man åker buss mellan Hässelby och Stockholm observerar man att bussen gör synnerligen täta uppehåll. Ibland är det uppehåll på ett 20- eller 30-tal meter. Det ser ut som om uppfattningen i fråga om hållplatserna utmed linjen börjar bli alltför flytande. Folk vill bli skjutsade till sin egen grind och anspråken stiga mer och mer.
Detta ses av de längre bort boende med föga blida ögon. Särskilt från en del hässelbybor ha klagomål anförts över de allt tätare uppehållen. Granskar man hållplatserna skall man finna att de flerstädes sakna skyltar, varför busskonduktören har svårt att hänvisa passagerarna till någon bestämd hållplats."

Dessutom kunde det hända när bussen hade sin slutplats vid Kalvuddsvägen att man som passagerare fick vänta en kvart vid Jontes café innan bussen gick vidare. Först skulle man fylla på med bensin och så skulle chauffören få ha en snabb fikapaus.

Bilden som visar en Hässelbybuss på 1930-talet är från Sally Engbergs familjealbum.

Från och med sista april 1928 gick bussar som avgick från Stockholm jämn timme till Berghamns brygga och från denna udda timmar. Bussar från Stockholm udda timmar gick till Kalvuddsvägen och därifrån jämna timmar. Halvtimmesbussarna gick fortfarande till den gamla hållplatsen vid Jontes café.

Det visade sig dock snabbt att det var mindre lönande att förlägga bussarnas slutstation till växelvis Kalvuddsvägen och Berghamn. Det hade varit på Hässelby kommunikationskommittés framställning, som denna förändring ägde rum. Passagerareantalet var emellertid ytterst ringa, blott en halv passagerare per tur i medeltal.

Bussarna gick från januari 1929 därför endast lördagar och söndagar till de nämnda slutstationerna, övriga dagar återgick slutstationen till att vara vid Jontes café i korsningen av Lövstavägen och Sandviksvägen.

En nyhetsartikel från oktober 1928 i Svenska Dagbladet:
"En egendomlig olyckshändelse inträffade vid 5-tiden på söndagseftermiddagen i Huvudsta. En Hässelbybuss på väg från Stockholm råkade mitt för Skönhill få ett brott på framaxeln, varvid högra framhjulet rullade iväg på egen hand upp på trottoaren och träffade en där gående dam, 40-åriga fru Olga Almlund. Stöten var så våldsam att hon kastades omkull och förlorade medvetandet. Hon infördes till Sabbatsbergs sjukhus. Hon hade erhållit en hjärnskakning samt ett krossår på ena knäet. Föraren lyckades stanna omnibusen utan att den förlorade balansen, och dess talrika passagerare undslapp med blotta förskräckelsen."

Bilden, som visar en 1930-talsbuss för 25 personer, är från Digitalmuseum.

Den första november 1928 såldes Svenska Omnibus AB till Stockholm-Westerås-Bergslagens Järnvägar (SWB). Detta bolag drev järnvägstrafik för personbefordran dels på Västeråsbanan mellan Stockholm och Köping, men också på den lilla bibanan Spånga - Hässelby villastad. Hässelbylinjen fick då sitt linjenummer: 3.

Hässelby strandbad fick 1934 ny ägare, byggmästare Elis Falk. Han såg till att att rycka upp Hässelby strandbad ur dess dvala. Bland annat såg han till att busslinjen drogs ned till badets entré. Denna bild från Hässelby strandbad visar när den busstrafiken kom igång. Den här bussmodellen kallades i folkmun för "ostronet".
Foto: Harry Grip.

Jontes café i hörnet av Riddersviksvägen och Sandviksvägen i Hässelby villastad. Mannen framför trappan, i vit skepparmössa, är Jonte själv. Hans riktiga namn var Oscar William Jonsson.
Bilden är tagen av Harry Grip 1935.

Ytterligare en bild från samma tillfälle, tagen strax efter den förra. Enda skillnaden är att busspojken skakar hand med en man och Jonte håller i deras armar. Och den lilla flickan har tröttnat på att bli fotograferad och vänt sig om.

Ett reportage ur en dagstidning 14 juni 1933:
"Det händer ibland att berusade och bråkiga personer uppträda på våra förortsbussar. De ha varit inne på någon krog och fått litet för mycket till det bästa, och på hemresan vilja de visa sin duktighet, varvid medpassagerarna blir lidande. Och oftast får de finna sig i den berusades grovheter tills han behagar stiga av, då vagnen äntligen kan dra en lättnadens suck.
Ett dylikt fall inträffade den 6 maj. Det var tre män som åkte med en Hässelbybuss och därvid ställde till bråk i bussen, varvid man även råkade slå ut en ruta. Uppträdet tvingade ett par passagerare att stiga av i förtid. När busskonduktören uppmanade männen att hålla sig lugna, blev svaret från en av dem, rörledningsentreprenören Karl Erik Johansson, Kälvesta i Spånga: "Håll käften på dig, din förbannade djävul!"
I Sundbyberg anmäldes männen för polisen. Alla tre togos omhand och insattes i arresten.
Sedermera blevo två av männen, som erkände förseelsen, dömda av rätten, medan den tredje, den ovannämnde Johansson, nekade.
I förrgår förekom målet mot honom på nytt, varvid två vittnen intygade att Johansson varit mycket bråkig och störande samt hotat en av passagerarna, som uppmanat honom att hålla sig lugn. Johansson nekade emellertid och ville t.o.m. påstå att han sökt avstyra bråk. Sprit sade han sig icke ha förtärt, ehuru hans kumpaner erkänt att alla tre delat på en halv liter brännvin. Åklagaren stadsfiskal E. Stenberg, påpekade att vittnet intygat att Johansson uppträtt berusad och synnerligen förargelseväckande. Johansson har förut dömts för misshandel och våldsamt motstånd m.m."