|
|
|
|
Johan Emil Granat-Granér var ett riktigt gammalt original, som bodde i Backlura på 1930-talet.
Han var en lång och kraftig man, mörkt solbränd, alltid orakad och klädd som en grovarbetare. Han var en intelligent man som hade ett stort frihetsbehov.
Så när han var i 60-årsåldern bosatte han sig i en jordkoja i Backlura. Då hade han utfört ett livsarbete som byggnadsarbetare i Stockholm ett 40-tal år tills han blev arbetslös och bostadslös.
Från Riksförsäkringsanstalten, som försäkringskassan hette på den här tiden, fick han en liten pension, som inte räckte långt.
|
|
|
|
Backlura ligger i norra Hässelby villastad, och det var där Granat hade sin jordkoja.
Kojan var ganska varm om vintern och sval om sommaren. Den hade metertjock jordvägg och en bastant dörr. På väggarnas utsida växte det potatis och brännässlor och dunört med gula blommor, och många andra växter, och utanför dörren hade Johan Emil placerat en flaggstång.
Tidvis bodde han där tillsammans med en kvinna, Hedvig Lindahl. De plockade björnmossa, som de sålde inne i Stockholm. Men hans riktiga inkomstkälla var försäljning av hembränd sprit, som han i lönndom brände intill sin koja. Ute i skogen hade han en kista fylld med lump och gamla kläder. Därunder hade han gömt två träkaggar med jäsning för tillverkning av brännvin. Intill varje kagge hade han placerat en fotogenkanna med varmt vatten, avsett att värma upp kaggarna. Vid ett polisförhör sade han att han aldrig renat mäsken, utan druckit den som den var, utspädd med saft.
Polisen fann vid ett tillslag hösten 1930 en liter hembränt under en sten. I en träkagge, som låg under en buske fann man inmonterad en spiral med slang, och denna passade till några fotogenkannor, som var nedrökta och sotiga, efter att ha stått över eld. Det hela var således en komplett fungerande brännvinsapparat, men Johan Emil nekade ändå till att det var hans grejer, trots att de hittades tio meter från kojan. Fotogenkannorna rymde tillsammans 22 liter.
|
|
|
|
Detta var inte första gången Johan Emil Granat blev fängslad för lönnbränneri. Gustav Adolf Andersson, som var Hässelbys första polis, berättade om hur han första gången mötte Johan Emil:
”Jag fick veta om honom genom att det var någon som ringde och sade: ”Det bor en gammal gubbe i en jordkula däruppe, och jag tror att han håller på att bränna brännvin.”
En kollega och jag åkte dit. Gubben hade en säng i den där jordkulan och där låg han, och brännvinsapparaten stod på en stol vid sidan om sängen. Det doppade så fint i apparaten, och gubben hade ett glas. När glaset blev fullt så tömde han det, och han såg så nöjd och belåten ut. Han var en mycket snäll och fridsam gubbe för övrigt, men han levde på livets skuggsida.”
|
|
Johan Emil Granat dömdes för olaga brännvinsförsäljning till Hässelbyborna, och blev med tiden intagen på Solna ålderdomshem. När våren och värmen kom blev frihetslängtan dock alltför stor, och han återvände till sin jordkoja i Backlura.
”Det är så tråkigt folk där på ålderdomshemmet”, sade Johan Emil. ”Bara gamla defekta individer och knarriga gubbar. Och så tar de min pension.”
|
|
Snart hade han fyr under pannan igen. Han fick igång en tolvliters oljekanna som kokningsapparat, och i en 20-liters kagge förvarade han 20 liter mäsk. Många i Hässelby köpte Johan Emils hembrända sprit, och alla visste var hans jordkoja låg. ”Gå bara upp i skogen där, så ligger kojan bakom berget. Man märker den inte förrän man är alldeles inpå den”.
|
|
 |
Själv sade han att han bara tillverkade mäsken för privat bruk. Det kunde väl hända att han hade bjudit någon hässelbybo på något glas, men han hade aldrig tagit betalt.
|
|
När hösten kom och det blev mörkt och kallt, var det inte längre trevligt att bo i den primitiva jordhålan. Varje höst blev Johan Emil dömd till fängelse för olovlig tillverkning av brännvin.
”Jag kan inte bo på vintern här i min bostad utan behöver komma inomhus. Blir jag dömd att böta som jag väl blir, får jag avtjäna böterna på Långholmen, och där placerar dom mig på sjukhuset för mitt hjärtfel. Där är mycket trevligare folk än på ålderdomshemmet. För den läkaren pysslar om en så bra. Och så träffar man på hyggliga kamrater. Och intelligent folk, som man kan tala med. Fast lite missriktad intelligens förståss… Bankdirektörer och redare och kamrerare och bankkassörer, fasadklättrare och många andra…”
|
Granér sade att han gjorde mäsk bara för att få komma inomhus till vintern.
Man behöver bara ställa litet under busken där borta, så kommer polisen”, skrattade Johan Emil förnöjt. ”De letar efter brännvin också. Som om jag skulle gömma det här alldeles vid kojan! Ånej, så dum är jag inte. Skogen är stor.” Han sade att han tänkte fortsätta bränna brännvin, så länge han levde, eftersom han vägrats motbok. |
|
När Johan Emil var i 70-årsåldern berättade han att han slutat att sälja sprit till Hässelbyborna.
"Jag har blivit för gammal för brännvinsbränning. Det är för ansträngande. Se, kunder som kommer hit blir ju alltid lite bråkiga. Och jag kan inte slåss längre. Inte är det ont om kraft, men hjärtat tar emot. Och man måste ha förutsättningar för ett yrke. Annars kan man inte utöva det… Nej, jag ställer bara litet mäsk och bjuder på.”
Han berättade att han inte hade någon apparat för att rena mäsken med, utan han och andra personerna hade druckit rusdrycken sedan den färdigjäst utspädd med apelsinsaft eller körsbärssaft.
|
|
Johan Emil Granat-Granér dog 1943 på Solna ålderdomshem.
|
|
