Gränsen mellan USA och Mexico
för 40 år sedan

Den amerikanska presidenten Trumph pratar ofta om gränsproblemen mot Mexico.
Detta är några bilder jag tog när jag kom till El Paso 1977.
Mycket är sig likt som då - för över 40 år sedan.



Ur min resedagbok 1977:

Det var lika fantastiskt varje gång jag vaknade upp i bussen på morgonen någonstans i USA efter att ha sovit under en natts bussresa. En ny spännande dag väntade mig. Denna morgon vaknade jag av att solen i gryningen lyste mig i ansiktet genom bussfönstret. Vägen ledde in genom Apachebergen och slingrade sig fram mellan eroderade berg och klippor. Gränsfloden Rio Grande skymtade i söder, på bussens vänstra sida. Snart dök El Paso upp – en stad med typisk amerikansk arkitektur.

Man kunde märka närheten till Mexiko. Många skyltar var tvåspråkiga och på gatorna såg man påfallande många mexikaner. Jag steg av bussen. I bussterminalens högtalare ropades bussarnas destinationer ut på såväl engelska som spanska.

Jag tog in på Hotel Plaza. Det visade sig vara det sämsta hotell jag någonsin bott på. Det var dyrt men torftigt, smutsigt och duschen fungerade inte. ”Vi skall ordna det någon gång”, var det muttrande svar jag fick när jag påpekade det i receptionen.




Jag promenerade runt i El Paso. Nu hade sommaren verkligen kommit. Det var hett i luften. Jag sökte mig ner till Rio Grande, gränsfloden till Mexiko. Så här års var floden bara en ynklig liten rännil, invallad i betong. På andra sidan låg Mexiko. Flera dubbla stängsel med taggtråd markerade gränsen. Ett par enkelriktade broar ledde över gränsfloden, en till Mexico och en från Mexico. På den amerikanska sidan stod många mexikanska barn som försökte få lift med bilarna som skulle över till den andra sidan. De ville slippa betala de två cent som det kostade att gå över. När en gammal lastbil stannade till vid gränskontrollen hoppade barnen jublande upp på flaket och trängde ihop sig bland pappkartonger och trälådor.

Jag gick över en av broarna till den lilla gränsstaden Ciudad Jua´rez på den mexikanska sidan. Där var ingen passkontroll, men jag ville ändå ha en stämpel så jag gick in på tullkontoret där en tjänsteman lovade att ordna en stämpel åt mig. Han bläddrade i mitt pass.

”Varifrån kommer du då”, sade han. ”Aha, du kommer från Schweiz! Okej, här sätter vi ett par stämplar!” Dunk, dunk.




Jag gick utmed de smala gatorna i den mexikanska staden, ett torftigt område med gator och hus som var förfallna och människor som var mycket fattiga. Bland de små slitna husen spelade barnen fotboll på gatorna och gamla gummor satt vid trottoarkanten och pysslade med krukor. Från ett fönster hördes tonerna av den då populära Dancing Queen med ABBA. En taxichaufför erbjöd mig en rundtur till fem olika sevärdheter för endast en dollar – ”inklusive ett ställe med garanterat små och nakna flickor”.




Jag återvände till USA över den andra bron. På den amerikanska sidan satt en skylt vid passkontrollen med texten: ”Vi ser mycket allvarligt på uppgifterna om nationalitet och hemvist. Vänligen inga skämt! Tack så mycket.”

Omtänksamt nog hade man också ställt fram en stor soptunna före tullen med skylten: ”Vänligen släng här allt som ni inte får föra in i USA. Staten Texas ser mycket allvarligt på överträdelsen av smuggellagen.”




Jag försökte sedan på något sätt komma ner till Rio Grande, gränsfloden, men taggtråd och höga nätstängsel hindrade överallt. Jag kom i stället in i ett järnvägsområde. Där, bland godsbyggnader och intill ett reningsverk, bodde mexikanska gästarbetare i torftiga ruckel. Jag gick in i de smala gränderna mellan de fallfärdiga husen. Ytterväggarna bestod av rostiga korrugerade plåtar och trälådor. Raggiga hundar skällde, och småungar försvann in bland prången när jag kom. Inte en människa syntes, ändå tyckte jag att det fanns ögon som följde varje steg jag tog. Jag kom längre och längre in i området. På väggarna stod anti-amerikanska slagord på spanska. Högt ovanför området spände en av gränsbroarna som gick över floden till den mexikanska sidan.

En polisbil kom mot mig utmed den folktomma gränden. Jag steg åt sidan för att släppa förbi den, men polisen styrde sakta hela tiden mot mig, tände stroboljusen på taket ett ögonblick och tvingade till slut upp mig mot väggen. Bilen stannade inte förrän jag var helt inpressad mot väggen. Inne i bilen hördes polisradion spotta fram sina meddelanden. Bildörren flög upp på vid gavel och polismannen kom ut ur bilen. Det var en stor kraftig polis med en markerad ölmage. Jag kände lukten av läder och vapenolja. Det var en obehaglig situation. Jag började bli rädd.

”Lägg händerna på biltaket”, sade han. ”Sära benen. Jag vill försäkra mig om att du inte har några vapen.” Han tog min axelremsväska och ställde den på motorhuven. Han kände snabbt utmed sidorna av min kropp efter några vapen. Han frågade efter något ID, och när jag visade mitt pass blev han genast lite vänligare.

”Det verkar väl okej det här passet”, sade han efter att ha bläddrat i det. ”Jag har bevakat dig ett bra tag nu uppifrån gränsbron där man har en fri sikt ner över hela det här slumområdet. Det såg ut som om du hade kommit lite vilse. Ingen yankee går nämligen frivilligt här nere i detta område ensam. Du förstår, här bor flera militanta mexikanska grupper och de gillar verkligen inte folk med blont hår och blå ögon.”

Jag sade att jag bara gick omkring och tittade.

”Okej grabben, visst är du fri att gå vart du vill och ta bilder men du tar en stor risk. De kommer att ta kameran från dig och alla dina pengar. Kanske de också tar dina skor och kläder, och kanske de våldtar dig. De tar precis allt vad de vill ha.”

Han måste verkligen ha bevakat mig länge, för den senaste halvtimmen hade jag faktiskt haft kameran nedstoppad i axelremsväskan. Han gick tillbaka till polisbilen, plockade upp radiomikrofonen, anropade en annan polisbil och talade om att allt nu var under kontroll. Jag såg nu den andra polisbilen där den stod parkerad på gränsbron högt över oss. En polis med en mikrofon i handen stod intill bilen och tittade ner på oss. När han fick veta att allt var underkontroll steg han in i sin bil och körde sakta bort utmed bron. Polisen som stod bredvid mig hängde tillbaka sin mikrofon i klykan. Han anslog nu en mer kamratlig ton.

”Jaha du, hur länge har du varit här i El Paso?” frågade han.
”En dag”, svarade jag.
”På det viset, vad är det för kamera du har?”
”Det är en Nikkormat, en småbildskamera.”
”Jaha, själv har jag en Minolta”, sade han lite stolt. ”Det är en bra kamera, tycker jag. Brukar ha den med mig på passen och tar lite bilder när det händer något dramatiskt.”
”Jag kan inte få åka med dig härifrån?” frågade jag.
”Tyvärr, grabben, det går inte. Vi får inte ta upp folk i bilarna. Det skulle kunna komma ett larm och då skulle jag inte hinna släppa av dig. Men i all fall, ta vilka bilder du vill, men kom ihåg att du tar en risk när du går omkring här i detta område. Hej då, grabben och ha det så trevligt här i El Paso.”




På kvällen gick jag till Greyhounds busstation och tog en buss vidare västerut mot Arizona. Jag hade knappt somnat in på bussen förrän den blev stoppad i en polisspärr. Ett par sheriffer med cowboyhattar och revolvrar kom ombord på bussen. De lyste med ficklampor i alla passagerarnas ansikten. De som såg mexikanska ut fick noggrant legitimera sig. Även en japansk turist från Tokyo togs för att vara en mexikan. Efter en kvart var poliserna klara med visitationen och vi kunde åka vidare.

I gränstrakterna till Mexiko har myndigheterna stora problem med alla illegala mexikanska invandrare som tar sig över gränsen i skydd av nattens mörker. Med hjälp av helikoptrar med strålkastare bevakar man gränsen, och all fordonstrafik i dessa trakter kontrolleras ständigt och noga.


Har du kommentarer, tips eller förfrågningar: skriv E-post "Om Hässelby" . Copyright Henrik Henrikson.