Historien om tunnelbanans förköpsremsor
Text och foto: Henrik Henrikson

Förköpsremsorna har funnits i Stockholms kommunala trafik sedan 1973.
Stämpeln som används till dessa rabattremsor introducerades den 18 februari 1973.

Från början var det tänkt att man skulle ha stämpelklockor monterade i bussar och på tunnelbanestationer där man själv kunde stämpla sin remsa. Som ett temporärt provisorium fick man stämplar i spärrar och bussar, men några fungerande stämpelklockorna lyckades man tydligen inte konstruera, för de från början provisoriska stämplarna har fått hänga med hela tiden och användes så länge det fanns remsor. Jag hörde en utländsk turist som glatt utropade ”Oj! Vilken antik stämpel! Får jag fotografera den?”

Denna bild visar ett förköpshäfte från 1974.
Då kostade en remsa med 18 kuponger
endast femton kronor.

Förköpsremsorna såldes fram till och med 31 mars 2013, och kunde användas till och med 31 augusti 2013. Därefter kan man lösa in dem fram till och med 31 december 2013 eller föra över kvarvarande värde till ett access-kort. Priset per resa blir den samma på det nya access-kortet.
Bilden visar några av de gamla och utgångna remsor
som resenärer lämnat till mig.

Fram till 1 september 2012 hade priset för en remsa med 16 kuponger ökat till 180 kronor, efter det datumet var kostnaden 200 kr.

Det där med remsor var en hel vetenskap.
En remsa bestod av 16 kuponger, och om man skulle åka inom en zon så stämplades två kuponger. Hela tunnelbanesystemet ingår i zon A, så de flesta resorna bestod av två kuponger. Ville man åka längre, över till en eller flera andra zoner, kostade det mer, upp till som mest sex kuponger.

Stämpeln markerade dels vilken zon man var i, dels datum och klockslag. Dessutom markerades stämpelns unika serienummer. Biljetten gällde sedan i en timme, med hur många övergångar som helst under den tiden.

Klockslaget skulle jag som spärrexpeditör manuellt mata fram på stämpeln en gång var femtonde minut. Och där kunde det bli problem. Oftast fungerade det bra, men någon enstaka gång glömde man ändra tiden, och då kunde passageraren komma tillbaka och förbittrat påpeka att man givit dem för lite tid. Inga problem, sade då man med ett ursäktande leende och stämplade rätt tid på baksidan av remsan. Man stämplade då någon kvart extra framåt som plåster på såret.

Nu har alltså dessa remsor försvunnit.
Det är väl med blandade känslor man konstaterar detta. Visst var det bli skönt att slippa dessa ofta hopskrynklade pappremsor som passagerarna slängde fram, som man skulle veckla upp, släta till, vända rätt, läsa av om det redan finns en giltig stämpel och slutligen stämpla och återlämna, allt helst inom fem sekunder.

Men å andra sidan kunde de vara behändiga, speciellt när det kom turister, till exempel en grupp på fyra personer som skulle åka med tunnelbanan och sedan tillbaka. Då är det perfekt att kunna erbjuda dem en remsa. Den räckte precis till fyra personer fram och tillbaka.

I fyrtio år har vi stockholmare levt med remsorna och de hade blivit en kär del av våra liv. Många, speciellt äldre, ville inte bli av med dem och man kunde se att remsorna innebar den ultimata tryggheten för dem när de sträckte fram sin remsa för att få den stämplad.

Till huvudmenyn

Har du kommentarer, tips eller förfrågningar: skriv E-post "Om Hässelby" . Copyright Henrik Henrikson.