"Sandwijk" byggdes redan på 1640-talet. Där bodde under 1700-talet Hässelbygodsets smed och hovslagare.
På 1740-talet bodde här Johan Stålhammar (f 1711) med sin hustru och fyra barn. Den 2 november 1745 upprättade riksrådet Gustaf Bonde följande kontrakt och överenskommelse med smeden Johan Stålhammar angående torpet Sandvik:”Jag Gustaf Bonde Kongl. Maj:ts och Sveriges Rijkes Råd Grefve och friherre befullmächtigar härmed Johan Stålhammar att utom det smedz och hofslagare arbetes besörjande, som jag af nöden hafwer äfwen wähl wara min skogwachtare här öfwer hela Hesselby godset, så att han eij allenast flijtigt visiterar skogarna och alt olofligt hygge, löftächt och swediande, fiskerij, skiutande och jagande ware sig af främmande eller egna här under godset söker afwärja, utan och hwad i hans macht eij ståår att förhindra mig tidigt til widare förekommande wid handen gifwer, tilläggiandes iag honom til den ändan de Böter, som på min andehl för sådant falla kan, sedan omkåstningarna äro afdragne, ifal iag någon därföre skulle nögas at lagsöka. Hvaremot iag honom til hemwist et Boställe lämnar torpet Sandwicken med des huus, åcker, äng och inägor som därtill hittils lydt sig till godo nyttio och bruka enär han det efter lag behörigen skiötter, bebygger och häfdar, förbehållandes mig dåck det wanliga arbetet på Dahlkarlsängens bärgande samt 100:de löf åhrl:n som Sandwiken af ålder swarat före. Hwilket altsammans honom här med till bewis och försäckring lämnas. Hesselby den 2 Nowember A:o 1745.
Gustaf Bonde”Det låg alltså i Johan Stålhammars intresse att vara nitisk. De ertappades böter skulle nämligen delvis ingå i hans lön. 1762 blev han ersatt av en annan smed, Mathias Sedenius (f 1714). Han fick skriva kontrakt på sex år. I husförhörslängden finns en anteckning om att Mathias ”brukar glasögon”, vilket inte var så vanligt på den här tiden.
Sandvik var sedan under en lång period boställe för traktens smeder, bland andra Mårten Persson och Johan Asklund (f 1748). Eric Lindqvist, fiskare och smed, född 1762, bosatte sig 1792 på Sandvik med sin hustru. De fick en dotter, Christina Erica (Stina Erika) 1790. Han dog tre år gammal. Sonen Jonas Friedric föddes 1795, och dog 8 år gammal. Sonen Eric Lindqvist, född 1797, klarade sig bättre. Han växte upp, gifte sig och blev själv torpare i Sandvik efter faderns död.
1865 utarrenderades torpet till Carl Peter Carlsson (f 1823). I hans arrende ingick allt till Hässelby hörande fiskevatten mot en årlig avgäld av 400 Riksdaler riksmynt. Han blev därmed skyldig att lämna "stor och lefvande fisk till herrgården för 25 öre samt ål för 50 öre skålpundet". Ett skålpund var knappt ett halvt kilo.
På ungefär samma villkor utlämnades torpet år 1878 till fiskaren C. E. Petersson från Ålsten, vilken dock skulle erlägga endast 300 kronor i arrende.
På 1880-talet riskerades Sandvik, tillsammans med andra torp utmed stranden, såsom Kanaan, Hesselbytorp och Kalvudden, att rivas. Man tänkte att här dra fram den järnväg som skulle gå till stadens planerade sopstation i Lövstatrakten. Men marken utmed stranden, där de här torpen låg, bestod av ett flertal dalgångar, vilket gjorde det svårt att anlägga en järnväg där. I stället visade det sig vara mycket lättare att dra en järnväg från Spånga station över till Riddersvik och Lövsta.
1880 bosatte sig fiskaren Johan Erik Eriksson (f 1843) på Sandvik med sin familj. På detta foto ses han längst till höger iklädd hatt. Med arrenderätten till torpet följde även rätt till fiske i allt till godset Hässelby hörande fiskevatten. Johan Eriksson arrenderade torpet under 30 år. Johans sonson, Thore Eriksson, hade genom sin far Axel hört mycket berättas om Fiskarjohan. Livet för en fiskare var minsann strävsamt. Mitt i natten startade han rodden in till Stockholm för att på morgonen få en bra torgplats och kunna sälja sin fisk. När hans barn gick till skolan i Vällingby fick de ta med sig fisk för att lämna på slottet. Han har till och med fått en gata uppkallad efter sig - Fiskarjohans Backe, som ligger i närheten av den plats där Sandvik låg.
Bilden är från 1890-talet. Fotograf okänd.
En bild ur kyrkböckerna från 1890 visar att Johan Erik Eriksson då bodde på Hesselby Sandvik. Torpet bestod då av 19 tunnland. I AB Stockholmtelefons abonnemangsförteckning från mars 1912 kunde man läsa att telefonnummer 8 gick till expeditionschefen i jordbruksdepartementet, Magnus af Ugglas, som då bodde på Sandvik.
Harry Grip berättade en gång 1982 att vid fiskartorpet Sandvik, som låg i närheten av strandbadet, fanns ”Torpets dansbana” som konkurrerade med dansen på strandbadet på 1920-talet. Denna dansbana hade dock uppförts utan byggnadsnämndens tillstånd. Det blev mycket klagomål från de omkringboende över denna dansbana och ägaren ålades att ta bort den innan den 1 mars 1925. Den revs i april 1925 av ägaren själv.
1927 lanserades Sandvik som vilohem och pensionat. För en kostnad av 5-6 kronor per dag kunde man här bo och äta gott i en naturskön omgivning nära Mälarens strand. Man kunde koppla av, bada i sjön och ta härliga promenader. Man vände sig till "nervklena och andra som behövde vila" under längre eller kortare tid.
Här har fiskartorpet Sandvik byggts till med veranda och altan. Även fönstren och taket hade ändrats under åren. 1931 köpte Stockholms stad Hässelby, och där ingick ett ansenligt skogsområde från Kvarnviken vid Blackeberg fram till Sandvik i Hässelby utefter Mälarens strand. Detta område bestod av ett skogsbälte av cirka 4 km längd och en bredd av cirka 1½ km. Området, som genomkorsades av ett nät av stigar, var kraftigt kuperat. Stränderna mot Mälaren var som regel branta och klippiga. Och där, längst ut i detta nästan obebyggda område låg Sandvik.
1947 bodde, enligt telefonkatalogen, Ludvig Andersson på ”Sandviks trädgård”.
Foto: Harry Grip.
Hässelby villastad växte och förtätades ständigt, och på 1960-talet styckades många av tomterna upp för att kunna rymma fler villor. Torpet Sandvik låg mellan Hässelby strandväg och Bruksvägen. Dessa kvarter var attraktiva nära stranden, och flera påkostade villor byggdes där. Sandvik låg i vägen för nybyggnationen och torpet revs en bit in på 1960-talet. Idag har tomten adress Hässelby strandväg 36. Det här är ritningen på det hus med skulle komma att byggas på den tomten.
Carl Trolle-Bonde som 1894 skrev ”Hesselby arkivalier” placerade Brinken mellan Sandvik och Kalvudden, alltså nordväst om Sandvik. Man kan tycka att Carl Trolle-Bonde borde veta var torpet låg, men byggnaden försvann 70-80 år tidigare och han kanske bara hade hörsägen att gå efter. Så han kanske hade fel. För om man tittar på gamla kartor så tycker jag man kan se att Brinken låg sydost om Sandvik.
På 1652 års karta hittar man ”Hesselby brinck” lite obestämt sydost om Sandvik.
På flera kartor finns en byggnad öster om Sandviken som benämnes ”Backstuga”, det vill säga ett bostadshus utan egen mark. Men så på 1813 års karta står det faktiskt ”Brinken” vid detta hus. Konstigt, då Brinken som torp upphörde nästan hundra år tidigare. Kanske det var så att torpet avvecklades, men bostadshuset stod kvar, kanske det stod öde ett tag, och sedan fick fungera som backstuga efter det. Jag vet inte med säkerhet, men det kan ju ha gått till så.
År 1701 bodde i alla fall torparen Olof Persson på torpet Brinken, med hustrun Ingridh och dottern Maria. Olof blir avlöst av många torpare. En bland alla hette Carl Stålhammar (f 1741). Han kom från Sandvikstorpet, där fadern Johan bland annat arbetade som smed. På 1790-talet kom torparen jan Andersson (f 1734) hit. Han åtföljdes av hustrun Greta Ersdotter och en barnaskara som 1796 var uppe i sex stycken.
Den 12 februari 1815 slutar historien om Brinken ganska abrupt. Då dör Jans 23 år yngre hustru och familjen skingras. Jan som är skröplig och "ser illa" hamnar på fattighuset. Härefter finns ingenting i handlingarna om torpet Brinken.
Foto: Henrik Henrikson.
Till huvudmenyn
Har du kommentarer, tips eller förfrågningar: skriv E-post "Om Hässelby" . Copyright Henrik Henrikson.