Det finns inga uppgifter om torpet Loviselund innan 1875, så man antar att torpet byggdes någon gång omkring det året. På denna karta från 1861 finns dock Loviselund markerat med två uthus invid vägen mellan Hässelby slott och Riddersvik.

Frans Oskar Andersson gifte sig med Anna Sofia Vennström som var uppväxt i trakten (född 1833), och de fick fyra barn tillsammans - Frans Vilhelm (född 1865), Johan Erik (född 1868), Hilda Sophia (född 1871) och Carolina Vilhelmina (född 1874). Anna hade dessutom med sig två barn från ett tidigare äktenskap - Carl August (född 1855) som var blind och Anna Mathilda (född 1861).

Frans Oskar var skötsam och idog och familjen fick bo kvar på Loviselund i många år. När kontraktet gick ut 1891 förlängdes det med tio år, och då förband han sig att göra 104 dagsverken per år på Hässelby. Hustrun fick göra 30 dagsverken per år.

Anna Sofias son Carl August, som var blind, fick 1870 på församlingens bekostnad flytta över till Manilla "Hemmet för blinda" i Stockholm. Församlingen ansåg "det mycket troligt, att han vid Manilla kan lära sig något handarbete, hvarmed han sig försörja kan och församlingen derigenom blifver befriad från hans ständiga underhåll".

Förutom familjen Andersson bodde på torpet en dräng vid namn Gustaf Adolf Andersson från Östergötland (född 1832).
Foto: L. af Petersens.

Vänster bild visar Loviselunds kök med spis med murad kåpa. Höger bild visar den öppna spisen i ett av rummen.

När Hässelby såldes 1931 till Stockholm fanns en notering med i köpekontraktet att det arrende som löpte för Loviselund skulle fortsätta att gälla fram till den 14 mars 1934, trots att torpet fått Stockholms stad som ny ägare.

Eva-Lena Achmed skrev 2017 i Facebook:
"Här bodde min svärmors mormor och morfar 1921-1932. De hette Jan och Josefin Jansson. De kom från Värmland tillsammans med tre söner - Johan, Herbert o Gunnar. En dotter, Anna, fanns redan i Hässelby. Hon jobbade i affär hos "Grin-Emma" på nuvarande Rosbacken 52.
Jan Jansson hade några kor och grisar och han arbetade på Hässelby slott. Pojkarna Jan och Johan jobbade också på Hässelby slott men sonen Herbert hade tjänst hos någon av alla trädgårdsmästare som fanns då."

Bertil Möller kan berätta om hur det var omkring Loviselund på 1930-talet:
"En väg gick från villastaden förbi Loviselunds torp bort till Hässelby slott. På vintern åkte vi skidor i skogsområdet ovanför kyrkogården och vid idrottsplatsen samt bortåt Loviselund. Vägen från villastaden via Loviselunds torp mot Hässelby var bara en liten skogsväg.
I det torpet bodde vid den här tiden en familj som hette Grönlund. De födde upp grisar. Jag minns att vår familj före en jul slog oss ihop med en annan grannfamilj och så köpte vi varsin halva av en gris som vi sedan drog hem på en skottkärra. Det var ju ransonering på den här tiden, och man fick nog egentligen inte köpa så här mycket kött. Vi hade nog inte ens så många köttkuponger.”

Grundransoneringen under kriget var ett halvt kilo benfritt kött eller fläsk per person och vecka.
Foto: L. af Petersens.

En notis från Stockholmstidningen 5 februari 1901. Sparkkälke eller sparkstötting var, under vintern, ett vanligt fortskaffningsmedel på den här tiden.

Under 1939 hyrdes torpet Loviselund av Emauskyrkans pojkarbete.
Sedan hyrdes Loviselund av Hässelby Cykelklubb (HCK) som klubbhus. Varje år under början av 1950-talet kallades cykelklubbens medlemmar i föreningens kontaktblad ”KB” till en vårträff vid Loviselund. Medlemmar med familj invigde alltid våren tidigt, någon gång redan i mars, för att första gången på året träffas vid Loviselund.

I Stockholms Förstadsblad kunde man läsa den 21 mars 1951:
”När Hässelby cykelklubbs medlemmar med barn och blomma beger sig till stugan vid Loviselund för att sola sig och bekanta sig med naturen kan man vara säker om att våren är på marsch. Detta trots att drivorna ligger höga och haren har svårt att livnära sig, en sak man kan konstatera om man följer de talrika djupa och suddiga spåren i snön. HCK:arnas ansikten sken i kapp med solen, och alla var optimistiska trots kung Bores till synes alltjämt upprätthållna diktatur.”

Hässelby cykelklubb hade ett kontaktblad - ”KB”. I tidningens jubileumsnummer 20 år 1926-1946 stod följande:
"Loviselund lockar med tjusig melodi. Opp och hoppa, gosse, kl. är 7, solen häller värme över gröna ängar och hagar, Loviselund lockar med sin tjusigaste melodi, vårens ...
Här tövar inga överväganden, på med lumpen, fram med ombyte, ner med skaffningen. Har jag glömt nå'tt, nix, frukost för altan, Kajsa, fram med gröten. Vilken dag... som beställd.
Och hur vackert ligger inte torpet i en bukett av grönt, den gudomliga våren med sin ljusa grönska, sitt sprudlande liv, sin optimism. Av med luckorna, så in med frisk luft, skaffa ved killar! Calle Viking för befälet och snart flammar en härlig brasa i den öppna spisen, det sprakar och slår gnistor om härden som vore den delaktig den ystra vårglädjen. Den unkna luften flyr i vild panik, sol och värme gör entré."

I samma jubileumstidning finns en notis om att Lovislund hade en bastu. Kåsören skriver om denna bastu:
”Å så vare bastun, grabbar! Calle kommenderar som korpralen på ett exercisfält och ingen knotar. Det kommer fram vatten och ved punktligt som ett brev på posten och så är det dags för träning.
Städning, krattning, stenbärning in. m. för oss äldre, ett svettdrypande jobb men aj, aj, aj så hälsosamt och kul. Och vad väntar oss inte, jo en uppeldad bastu med all sin härlighet.
Termometern? 76 grader bara, åja, det tar sig säkert. Vi sträcker ut på laven i den utsökta lättja, som befrielsen från allt ordnat arbete -- om också bara för några flyende minuter innebär. Inga telefoner, inget jäkt eller surr, inte den mest arbetsovillige luffare på en varm tegelugn kan ha det ljuvligare.
Nurå...? 95 grader. Det tar sig. Hur var det --- hur blev drömmen verklighet? Jo, det blev ju en del slantar att ge myndigheterna i nöjesskatt efter sommarfesten, surt tyckte räven ... hur i attan, hur Gåtan måste knäckas? Vi ansöker om pengarna i retur för att kunna uppföra en bastu för samhällets ungdom. Ett ljushuvud stänkte ut den djärva iden och undret skedde - - slantarna kom åter och Bertil och John Stolt svarade för att bygget skred i höjden med tillbörlig snabbhet.
Tjugondag Knut begav sig den högtidliga invigningen och ... ja, var det nån som hojtade något om myndigheterna, rarare farbröder än Hässelbys finns inte, gulliga killar hela raden, det tycker i varje fall vi HCK:are.
Men nu börjar det visst osa fläsk, på med litet brunnsvatten, och undan med oss, killarna myllrar fram ur skogsbrynet. Avlösning i god ordning.
- Jorå, det börjar bli litet ljummet nu, 101 grader... Bengt, juniormästarn, klubbens bastubadare nr 1, lämnar besked.”

Från Hässelby begravningsplats gick en upptrampad stig från begravningsplatsen genom den obebyggda skogen fram till vägen mot Hässelby slott i närheten av torpet Loviselund.

I början av 1950-talet körde en polisbil ner i diket precis vid torpet Loviselund. Polisen ville ha ett bildbevis för att kunna kräva ersättning från kommunen för den dåliga snöröjningen. Man kallade då på fotografen Harry Grip, som tog denna bild.

En dispositionsplan över den planerade bebyggelsen invid Hässelby slott 1946.
Förortsbanans station vid slottet skulle få namnet Loviselund efter torpet med samma namn. Sedan var det tänkt att förortsbanan skulle fortsätta mot Hässelby villastad.
Namnet Loviselund var emellertid enligt någon i Namnberedningen ett ”pignamn” som inte kunde godkännas för en hel stadsdel eller på tunnelbanans skyltar. Stationen fick i stället heta Hässelby gård.

1954 revs torpet Loviselund för att ge plats för den nya bebyggelsen.

Loviselund låg där biografen Prisma ligger idag i Hässelby gårds centrum. Inför uppbyggnaden av Hässelby gård rev man alltså Loviselund, vilket var typiskt för hur man resonerade på den tiden. Allt gammalt skulle bort. I dag hade man nog försökt bevara och rädda den lilla byggnaden.

Torpet har gett namn åt Loviselundsskolan som ligger vid Beata Sparres gränd. På den plats där Loviselundstorpet låg ligger nu en annan skola. Den har fått namnet Hässelbygårdsskolan. Vän av ordning skulle nog vilja att skolorna bytte namn. Foto: Henrik Henrikson.

Till sist en teckning av torpet Loviselund.