 |
 |
| Johannelund var namnet på en statarbostad som låg norr om Hässelby slott. Huset byggdes någon gång i mitten av 1800-talet. Det var en liten stuga och här bodde statarfamiljer. Johannelund tillhörde Vinsta gård som i sin tur räknades till Hässelby slotts egendomar.
År 1897 bodde här Augusta Charlotta Pettersson (f 1855) med tre barn. Det yngsta är fött den 26 januari 1893. I april samma år reste hennes make till Nordamerika. Det var vanligt att mannen i en familj åkte över Atlanten och lämnade resten av familjen kvar i Sverige. Familjens vidare öden vet jag inte.
Gösta Bonde, som växte upp på Hässelby slott, berättade om tiden omkring 1912 när han var barn: "mina bästa lekkamrater var Evert Vesterlund och Robert Dunberg. Evert bodde på torpet Johannelund. Midsommar var en stor händelse. Då gick Evert, Robert och jag ner till villastaden för att köpa läskedrycker."
|
|
| På Johannelund bodde kring år 1900 slaktaren Lars Petter Nilsson med sin hustru Johanna och fem barn. Han brukade sälja en del av sitt kött på Hötorget inne i stan.
Men det var inte alltid så lätt att hålla hygienen vid försäljning av kött på den tiden. Den 18 september 1886 anhölls han av hälsovårdspolisen för att han sålde härsket kött. Det gällde en lever och en lunga från ko.
Den 20 november 1900 var det dags igen. Slaktarens hustru stod denna dag som vanligt i ståndet på Hötorget och sålde nötkött. Då blev hennes stånd utsatt för en kontroll av hälsovårdspolisen. Efter en undersökning av köttbesiktningsbyrån visade det sig att köttet hon sålt var infekterat med tuberkulos, och alltså otjänligt till människoföda.
Kartan är från 1901. Man ser torpet Johannelund upptill. Nedtill syns Hässelby slott och i övre högra hörnet ligger Vinsta gård.
|
|
| Våren 1935 flyttade familjen Hast in i Johannelund. Det var maskinarbetare Axel Hast med hustru Nanna och deras tre barn Ulla, Bertel och Åsa. Det är de tre barnen vi ser på bilden.
Åsa har omkring 2011 berättat om sin barndom på torpet Johannelund på 1930-talet:
"Jag är uppvuxen på Johannelund. Vi räknades ju höra till Hässelby gård och betalade hyran till inspektor Nanndahl där (40 kr. mån.). Mjölken, som hämtades dagligen i ladugården kl. 18.00 och kostade 31 öre litern, betalades månadsvis tillsammans med hyran.
Min familj, fem personer, flyttade från innerstaden ut till Johannelund för att vi barn skulle få växa upp på landet. Och det fick vi. Där var rena bondvischan på den tiden. Där hade tidigare bott s.k. "AK-gubbar" och huset var ganska nedslitet. Dessutom fullt av vägglöss, visade det sig.
Vår pappa var en mycket duktig och händig karl. Det var mycket som skulle repareras, och han byggde ett nytt kök med bänk och skåp. Huset bestod av två rum och kök. men under kriget stängde vi av det stora rummet. Det blev för dyrt med uppvärmning, och tilldelningen av koks briketter var inte stor. En kokskamin var värmekälla där. Det var naturligtvis helt omodernt. Vi hade ingen riktig väg fram till huset, ingen elektricitet och i början ingen brunn. Pappa anlade själv en liten väg mot det intilliggande torpet Plaisiren. På den vägen lades krossade tegelpannor, jord, bark, sågspån och vad som stod till buds. Detta måste med jämna mellanrum fyllas på. Varje vår i snösmältningen var det lerigt och svårt att få med sig cykeln. För att inte tala om på vintern!
|
|
Åsa Hast berättade vidare om sin barndom på Johannelund:
"En egen brunn byggde pappa första sommaren av två stora cementringar, och den fungerade ganska bra. utom på sommaren då den ofta sinade. Brunnen var också vårt kylskåp. Vi firade ner en hink där vi lade smör och annat känsligt. Mjölkflaskorna av aluminium på 3-4 liter hängdes i egna snören.
Åsas bror Bertel Hast berättade också om barndomen på Johannelund:
"Mina minnen från tidigt 30-tal måste naturligt nog bli fragmentariska eftersom jag då bara var 4-5 år gammal. På den tiden låg vårt hem, det vitrappade huset Johannelund, på den plats där Konsumentverket nu ligger på Sorterargatan 26. Det enda som idag minner om den tiden är en vid infarten till Konsumentverket bevarad ek under vilkens djupa grönska vår familj under sköna sommardagar åt både frukost och middag. Pappa hade ställt i ordning en underbar uteplats just under den eken."
På bilden ser vi fadern, Axel Hast, med sin son Bertel vid brunnen.
|
Åsa Hast berättar vidare:
"Både mamma och pappa var stora blomstervänner och vi hade mycket blommor i rabatterna. Dessa skulle vattnas, så gissa om vi var rädda om regnvattnet! Det var en stor tunna vid varje husknut och när det regnade satte vi ut massor av hinkar, kastruller och andra kärl for att ta till vara på varje droppe som läckte från takrännorna. Det blev inte så många stora baddagar, av förståeliga skäl. På sommaren värmde vi vatten till såväl tvätt som bad i pannmuren där mamma skötte stortvättarna. Jag tänker ofta på hennes tvättdagar. Vilket oerhört arbete! Varje "sängbyte" gav 10 lakan, och så handdukar, dukar, underkläder och gångkläder. Någon stortvätt måste ju göras även under vintern och jag minns att när lakanen hängdes upp på strecket blev de till stora "plåtstycken". Inte underligt att mamma hade reumatisk värk i händerna. På vintern fick allt badvatten värmas i en kittel på spisen.
Vi hade både höns och kaniner, och det föll ju mest på mammas lott att sköta dem. Tack vare det kötttillskottet klarade vi kriget bra. Vi hade alltid mjölk och ägg och mamma kunde nacka en höna när det behövdes. Kaninerna däremot var det pappa som slaktade. Det konserverades mycket. Äggen lades i vattenglas i en hink. Det kokades också mycket sylt och saft.
Jag nämnde att vi inte hade elektricitet, och det gjorde mycket arbete tungrott. Vi hade ju inga el-hjälpmedel. Lamporna brann med fotogen (under kriget med karbid som luktade väldigt illa), radion var från början en kristallmottagare som senare byttes mot batteriradio - oj, vad vi tyckte den var fin! P.g.a. den dåliga belysningen från fotogenlamporna var det viktigt att tillvarata dagsljuset så mycket som möjligt. Det var därför läxläsningen måste ske innan vi fick gå ut till lek.
Min mamma, som var duktig med allt, sydde också våra kläder under många år. Jag tänker ofta på hennes gamla symaskin och förundras över hur hon kunde åstadkomma allt med den. Hon sydde t.o.m. kappor till min syster och mig."
Foto: G. Selling januari 1946.
|
|
| Denna karta visar området 1951, precis innan man började bygga förorten Vällingby. Torpet Johannelund syns upptill, mitt på kartan. Man kan se Vinsta och Hässelby slott. Bergslagsvägen, som sedan döptes om till Lövstavägen, är nybyggd och löper diagonalt över hela kartan.
Åsa Hast berättar:
"Efter inkorporeringen 1949 blev det gatubelysning i området, men vi på Johannelund fick inte. Vi var i den sitsen att ingen ville betala. Marken tillhörde ju Stockholms stad och huset tillhörde släkten Bonde. Så var det med varje sak pappa begärde ersättning för. Han lade ner massor av egen tid och pengar på reparationer och upprustning av huset, men ingen ville betala för det vi, som hyresgäster, hade rätt till.
Trots allt arbete och obekvämlighet var det ett paradis - åtminstone för oss barn. På våren och försommaren när alla fruktträd blommade var det underbart vackert. När man kom uppför backen till vår tomt var det som att komma till en annan värld. Blommande träd med humlesurr och dofter, massor av blommor i rabatterna, mycket blommande gullvivor under slånbärsbuskarna som var som snödrivor av blom. Fri sikt ner mot Hässelby gård, fälten mot Vällingby, Vinsta gård och radiomasterna i Spånga. Men vi var helt ensamma i tystnaden.
En hel del "vilda" djur fanns förstås. Eftersom vi hade höns fick vi ibland påhälsning av räven (inte så kul), det fanns harar, fasaner, rådjur, älgar och mycket småfåglar, förstås."
|
|
| På 1950-talet började områdena kring torpet Johannelund bebyggas med industribyggnader i det blivande Vinsta industriområde. Sprängningsarbetena kom allt närmare Johannelund där familjen Hast fortfarande bodde kvar.
Sommaren 1951 blev det riktigt besvärligt för familjen Hast som bodde i torpet. En söndagsmorgon satte maskinarbetare Axel Hast helt enkelt upp ett taggtrådsstängsel runt tomten för att hindra Stockholms stads arbetare att spränga närmare in på husets knutar. Gatukontorets personal klippte emellertid av tråden för att kunna fortsätta arbetet. Sprängningarna utfördes som ett led i ett vägbygge, som så småningom skulle gå fram över familjen Hasts tomt.
Foto: Expressen 1951.
|
|
"Vi är uppsagda till sista september, men innan dess ska väl i alla fall inte Stockholms stad få husera hur dom vill på vår tomt", berättade Axel Hast i tidningen Expressen. "För flera veckor sedan skrev jag till gatudirektören om saken, men jag har inte fått något svar. Min hustru är alldeles slut i nerverna av alla stenar som regnar ner på vårt tak och i vår trädgård. Till och med vår hund som vi skaffade i höstas har blivit alldeles hysterisk. Hela huset skakar av sprängskotten vilket bl. a. resulterat i att sågspånen i trossbottnen rasar ner i köket och förstör matvarorna. Min hustru blir alldeles slut av allt städande, som hon måste hålla på med för att hålla huset snyggt. Vi har fått löfte om en ny bostad till första oktober, och till dess vill vi ha vår tomt i fred och slippa leva i ständig livsfara."
Foto: Henrik Henrikson. |
|
| Byggarbetarna hade fått uppgift om att den vita byggnaden var obebodd, och man belamrade tomten med grävmaskiner och andra redskap, lade upp travar med virke och högar med sprängda stubbar. Brunnen förstördes, och familjen Hast blev därför helt beroende av det vatten de kunde få av arbetarna. En äng på tomten, som tidigare somrar gett en icke föraktlig höskörd, förstördes helt, och ett par av fruktträden höggs ner. Både efter de otäcka sprängningarna och den morgonen, då arbetarna hindrades gå in på tomten, skickade man efter polis, som emellertid fann, att Hast var i sin fulla rätt att avstänga området.
Det hela berodde på att greve Bonde, som ägde Hässelby gård innan staden köpte den, hade utarrenderat marken till Axel Hast. Gatunämnden trodde att Hast bara hyrde bostaden, och därför kunde avhysas med kort varsel. Därför sattes arbetena på den nya vägen i gång utan hänsyn till de som bodde i torpet.
Foto: Henrik Henrikson.
|
|
Åsa Hast fortsatte sin berättelse om sin barndom på Johannelund:
"1951 förändrades vår tillvaro. Johannelundstippen påbörjades och en bred väg av sprängsten lades precis utanför vårt hus. Där gick stora, tunga lastbilar för att tömma sin stenlast på tippen. Vägen gick mellan vår brunn och vedboden och trafiken var livlig. Vårt paradis slogs sönder och jag avskydde bebyggelsen i Vällingby och senare Hässelby gård. (Har väl egentligen inte kommit över det än - 60 är senare).
I november 1951 flyttade vi till Råcksta gård. där vi blivit anvisade bostad av Stockholms stad."
Foto: Henrik Henrikson.
|
|
När familjen Hast flyttat använde staden det lilla torpet som kontrollstuga. I maj 1952 byggdes torpet om och förvandlades till kontor. Ena väggen slogs ut och ute på gårdsplan monterades en stor bilvåg. De med grus och sten lastade bilarna stannade på denna, varefter tjänstemannen inne i stugan direkt kunde avläsa lastens vikt på en mätartavla.
Foto: Henrik Henrikson. |
|
I området kring torpet Johannelund byggdes sedan ett industriområde med början 1955, så att invånarna i de nya stadsdelarna Vällingby och Hässelby skulle ha möjlighet till arbete nära sina hem.
Tunnelbanestation Johannelund invigdes 1956. Torpet Johannelund revs någon gång på 1960-talet. Pilen visar var torpet låg.
1995 bytte området namn från Johannelund till Vinsta företagsområde.
|
|