Dalkarlstorp var ett av de torp som tillhörde Hässelby och det låg en kilometer nordväst om Hässelby slott. Det kallades i början helt lakoniskt Nybygget och där bodde de dalkarlar som på 1650-talet var med och byggde Hässelby slott och den omgivande parken. På den här kartan från 1652 benämnes huset som "Nybyggie".

Vid den här tiden vandrade män från Dalarna söderut för att hitta tillfälliga säsongsarbeten. De sökte så kallade herrarbeten. Dalkarlarna ansåg att alla som hade råd att leja arbetskraft var “herrar”. Många vandrade till Stockholmstrakten för att bli byggnadsarbetare. Greve Carl Bonde anställde några av dessa dalkarlar till slottsbygget i Hässelby och de fick då bo på Dalkarlstorp.

De levde enkelt, sparade in på allt, de åt potatis och drack svagdricka, så att de efteråt kunde återvända hem med reda pengar i fickan, vilka kunde användas till sädesinköp och betala av gamla skulder.

På kartan ser man uppe till vänster ”Nybyggie”. Det är Dalkarlstorp. Nere till höger ser man byggarbetsplatsen där man just håller på att upprätta Hässelbygodset. Det är markerat som en rödbrun fyrkant.

Carl Ersson blev 1791 torpare på Dalkarlstorp. Han och hustrun Stina Jansdotter fick sju barn. Man kan läsa i husförhörslängden att hela familjen tog nattvarden varje år. 1810, när Carl Ersson bara var 54 år, stod det att han ”ser illa” och har ”torrverk i högra armen”. Han var förmodligen rätt utsliten och snart tog barnen över torpet.

Sonen Jan är den som först tar över efter fadern. Men detta bara under en kort tid. Den andre sonen Anders träder sedan till, men inte heller han brukar torpet så lång tid utan flyttar efter några år över till Lunda gård. Nu var det dags för dottern, Anna Cajsa att ta över torpet. Hon flyttade in 1826 med sin man Erik Mattson Ljungström.

Gamle Carl Ersson fick bo kvar hos dottern och mågen och uppnådde en på den tiden mycket hög ålder. Han blev 82 år. Denna pennteckning av Otto Henrik Wallgren visar hur Dalkarlstorp såg ut för 175 år sedan med alla sina byggnader.

År 1846 övertogs torpet av Eric Pehrsson, som innehade detsamma vid husesynerna åren 1851, 1860 och 1868. Sistnämnda år var husen brandförsäkrade för 1,250 Riksdaler riksmynt. Eric Pehrsson bodde på Dalkarlstorp ett 20-tal år.

Dalkarlstorp på Vinsta ägor bestod då av 15:29,3 tunnland åker och 9:26,6 tunnland hagmark. Sedan kom nya torpare ungefär vart femte år. 1892 flyttade Carl Axel Andersson in med hustru och de tre barnen Axelina, Karl och Axel. Den äldsta dottern Axelina var, enligt en notis, ”ofärdig”. Hon hade alltså något handikapp. Carl Axel arrenderade de 26 tunnlanden på tio år och fick för det betala ”77 kronor och 14 öre” om året. Dessutom skulle han göra 260 dagsverken varje år.

Stugan hade ett stort rum på nedre botten och ett kök med gammaldags kupförsedd spis. På övre våningen fanns rum, hall och stora garderobsutrymmen.

Hustrun var Alma Mathilda, och hon födde här ytterligare tre barn. Familjen hade ett slags självhushåll och man brukade intensivt den odlingsbara marken. En ko och en gris samt höns bidrog också till mathållningen. Det berättades att Carl Axel alltid bytte sin ko varje år.

Inget av barnen ville överta torpet, men sonen Kalle fortsatte dock lantbrukslivet genom att arrendera det närliggande Vinsta. Det strävsamma paret Carl Axel och Alma fortsatte på äldre dagar med matservering för traktens trädgårdsarbetare. Under 1944 fick man elektricitet framdraget till Dalkarlstorp. Alma dog hösten 1945.
Foto av Dalkarlstorps lada: T. Nordberg.

Ett arealbevis från 1930.
I januari 1948 fick Tage Lindgren från Alvik tillstånd att bygga ett nytt bostadshus vid Dalkarlstorp i Spånga. Under åren hade man lovat att det i området skulle dras fram vatten och avlopp, och innan det blev gjort byggdes inget nytt bostadshus. Åren gick och några vattenledningar blev inte dragna, så Tage Lindgren fick aldrig tillfälle att bygga sitt utlovade hus.

Hösten 1959 började Vällingby scoutkår hyra Dalkarlstorp. Huset hade då aldrig stått obebott och byggnaden var, när scoutkåren tog över, i så pass gott skick att några större renoveringsarbeten inte behövdes.

Dalkarlstorp var vid den här tiden ett litet rött torp med vita knutar och några vildvuxna fruktträd utanför trappen. Elljus var indraget och man har inte långt till vatten. Garage och tvättstuga fanns i uthusen.

Omkring 1960 fick Västra motorklubben disponera Dalkarlstorp som klubbhus. En vän till mig, Åke, berättade att han som liten grabb höll till kring Dalkarlstorp de där somrarna i början av 1960-talet. Han var för ung för att själv få köra men tyckte det var spännande att vara med de stora grabbarna som mekade med sina motorcyklar. Han hjälpte till med att rensa i banan som de åkte på.

Den provisoriska motocrossbanan, som låg intill Johannelundstoppen, kallades för Vällingbybanan.

Tyvärr utsattes klubbhuset för flera inbrott. Västra motorklubben försedde torpet med rejäla fönsterluckor och skyddade både ytter- och innerdörrar med kraftiga lås. Men det stoppade inte inbrottstjuvarna. Sex gång på två veckor under hösten 1962 fick motorklubben inbrott i sin klubbstuga. Tjuvarna har inte nöjt sig med tillgrepp - de har också vandaliserat svårt och anställt skador på inredningen - för flera tusen kronor. Vid ett av inbrotten slog de helt enkelt sönder en dörr mellan förstugan och ett av rummen med en yxa, då de inte förmådde bryta upp låset. De stal ett hundratal läskedrycksbuteljer, slog sönder en mängd flaskor och förstörde klubbens bordstandar. Vid ett annat av inbrotten under sensommaren tog tjuvarna med sig ett kassaskrin, som innehöll cirka 200 kr. Polisen kunde inte göra så mycket, så motorklubben beslutade att på egen hand ordna systematisk bevakning av lokalen. Värdefull inredning stod ju på spel, och dessutom spred de nattliga påhälsningarna olust bland medlemmarna.
Foto: Henrik Henrikson 1967.

Våren 1963 blev Dalkarlstorp under en kort period en raggargård. De som bodde i området var mycket upprörda.
”Det är ju ändå fråga om bilburen ungdom. Varför inte lägga raggargården några mil utanför stan.”
”Härute har vi knappast några raggare. Men det blir väl nu...”

Folk i trakten, speciellt i de barnrika husen i Hässelby gård, var mycket oroliga. Raggare var något främmande och skrämmande. Man hade ju hört alla historier om hur vilt det gick till där de höll hus.

Av något skäl blev torpet aldrig någon populär plats för raggarna, och de sökte sig till andra ställen där det åtminstone fanns en servering.

Västra Motorklubben fick behålla Dalkarlstorp och sin provisoriska motocrossbana – Vällingbybanan. Där kördes bland annat lag-DM och junior-SM.

Hasse Löfstrand berättade:
”Deras motocrossbana låg på andra sidan Johannelundstippen sett från torpet. Detta var innan tippen hade växt till dess nuvarande storlek. Jag bevittnade vid ett tillfälle en ganska stor nationell motocrosstävling där.”

Bjarne Tjust berättade:
"Mellan Johannelundstoppen och Hässelbyvägen (kan vara Skattegårdsvägen nu) inne i skogen låg motocrossbanan. Jag har åkt moppe på den, det fanns en bra backe där som vi testade moppen om trimningen var bra. Jag har åkt på min Rödmyra runt där. Jag har för mig att det kördes en VM-deltävling i motocross där! Tror mig komma ihåg höbalarna som var fastnajade på träden. Detta bör ha varit på 1960-talet.”

Våren 1963 arrangerades årets motocrosspremiär på Vällingbybanan, som under dessa tävlingarna mest gjorde skäl för namnet ”Lervällingbanan”.

I ett sportreferat kunde man läsa:
”Arrangörsklubben Västra Motorklubben tog mest lagpoäng i lilla serien. Is, lera, snö och vatten var ingredienserna i den anrättning Västra motorklubben bjöd våra motocrossåkare. Väglaget var med andra ord ytterst förrädiskt och man dråsade samt och synnerligen av maskinerna i tungföret och snart kunde man knappt skilja klubbdräkterna åt.”

På 1960-talet hade Johannelundstippen blivit en populär skidbacke för hässelbyborna på vintrarna. Till vänster syns Dalkarlstorpets uthus.
Foto: Henrik Henrikson 1965.

Torpet stod tomt i många år och 1968 var det så förfallet att man tyckte det inte var någon idé att försöka rädda huset.
Foto: Gerd Fogde 1968.

Bilden visar när jag står uppe på Johannelundstoppen och fotograferar torpet torpet 1968.
Foto: Anders Eriksson.

Det övergivna torpet, utlämnat till förstörelse. Framför syns några av fruktträden.
Foto: Gerd Fogde 1968.

Torpet fotograferat lite på avstånd, dels från dåvarande Bergslagsvägen som nu heter Lövstavägen, dels uppifrån Johannelundstoppen. Torpet gav 1954 namn till Daltorpsvägen, som ligger i närheten.
Foto: Ingemar Gram 1967.

En bild av torpet fotograferad av Gerd Fogde i januari 1968.

Dalkarlstorpet finns nu inte mer. När den nya tidens bebyggelse i Vällingby och Hässelby sprängde fram, planerade man 1969 att riva torpet Dalkarlstorp. Men när man upptäckte att stugan var från 1800-talets mitt, så lades det fram ett förslag att man skulle låta huset bevaras så att det kunde ingå i det planerade idrottsområdet. Det tyckte stadsmuseet skulle vara en lycklig lösning. Som torpställe under Vinsta gård är platsen arkivaliskt belagd från 1640-talet.

Man lät torpet stå ett par år till, men till slut blev det så vandaliserat att man måste riva huset. På denna karta har jag markerat var torpet hade stått om det hade fått vara kvar.

Stockholms stadsmuseum påpekade 2008 att det fanns spår efter det rivna Dalkarlstorp. Husgrunden, röjda ytor och några bärbuskar återstod efter rivningen. Den nya bebyggelsen tangerar numera fornlämningen. Torpet har nu blivit en fornlämning och fått ett eget fornlämningsnummer: RAÄ 333 Spånga eller Spånga 333:1/L2014:7884.
Foto: Henrik Henrikson.

Till sist en bild där jag sitter i en fåtölj under ett fruktträd utanför Dalkarlstorpets sönderbrutna entré. Detta var strax innan torpet revs.
Foto: Anders Eriksson 1968.