Innan värmeverket fanns så var området utmed stranden vild, obebyggd skogsmark. Nära Hässelby strandbad gick en liten smal väg ner till stranden. Den heter idag Vassbrinken men på den här tiden hette den Polhemsvägen. Detta flygfoto visar hur området kring Polhemsvägen såg ut innan värmeverket byggdes. Till vänster vid vattnet syns Hässelby strandbad och upptill på bilden ser man begravningsplatsen, helt omgiven av skog. Resten av området österut var då helt obebyggt. Polhemsvägen är markerat med gult. Utmed den vägen ner till vattnet byggdes ett flertal små enkla sommarstugor.

Flera av stugorna hyrdes ut över sommaren till sommargäster. Här är några av de småannonser som under sommartid på 1930- och 1940-talen dök upp i dagspressen.

Den 16 februari 1953 beslöt stadsfullmäktige att anlägga ett värmekraftverk i Hässelby för en kostnad på ungefär 77 miljoner kronor. Därmed måste de små sommarstugorna rivas för att ge plats för nybygget. På den här kartan har jag markerat alla de små sommarstugorna med rött. En av sommarstugeägarna, som fått besked om att hans hus skulle rivas, sade att han då verkligen ville ha en rejäl ersättning för sin stuga. Han skrev i februari 1953: ”Jag förbehåller mig givetvis rätt till vederbörlig ersättning för det intrång på mina rubricerade tomter, som ett genomförande av förslaget enligt Pl. 4108 skulle medföra.”

På denna karta har man ritat i var värmeverket skulle byggas. Polhemsvägen har bytt namn till Vassbrinken (efter kvarteret Vassen, som låg där) och många av stugorna finns inte med på kartan eftersom de redan har rivits.

Den 31-åriga Margit Chrona med barnen Hans och Ewa står här framför sin stuga på Vassbrinken. De vet att deras hem snart skulle rivas och att de tvingas att flytta. De bodde i Vassbrinken 7. Familjen Crona fick lämna sitt lilla sommarparadis mitt i sommaren, eftersom staden skulle tillträda området den 1 juli 1953. Bild från Morgontidningen.

Där familjen Cronas lilla stuga låg ser det ut så här idag 2020. Foto: Henrik Henrikson.

På Vassbrinken 5 (som på den tiden hette Polhemsvägen) hade Axel Ivan Rehn och hans hustru Lilly en sommarvistelse med två hus. Ett lite större hus och en mindre stuga med endast ett rum och kök. Rehn hade köpt stugorna 1928. Egentligen hade de en lägenhet inne på Kungsholmen, men de bodde mest här ute. Genom greve Bonde på Hässelby slott hade de dessutom förhandsrätt till båtbrygga och båtplats nere vid vattnet. Ivan var taxichaufför eller, som det då kallades, droskchaufför. Som förare var han ganska vild. Det hände mer än en gång att han kraftigt berusad körde omkring i stan och krockade mot den ena bilen efter den andra. Det finns tyvärr ingen bild av Rehns sommarstuga. Den här bilden visar de kvarvarande spåren efter en annan av sommarstugorna som låg i det här området. Foto: Robert 2020.

Som sagt: det finns ingen bild av Rehns stuga, men det finns mycket att berätta om deras sommarstuga i Hässelby. En fredagsnatt i februari 1941 började det brinna i den stora stugan. Den övre våningen blev helt avbränd. Den undre våningen klarade sig visserligen från branden, men den blev betydligt vattenskadad. Rehns hustru hade under fredagskvällen gjort ett besök i huset för att hämta med sig en del saker in till Stockholm. Hon uppgav senare att hon inte vid något tillfälle använt sig av någon öppen eld, men att hon haft det elektriska ljuset tänt. Man förmodade därför att elden hade uppstått genom kortslutning. Eftersom detta hände mitt under andra världskriget då allt var dyrt, så hade Ivan Rehn inte råd att bygga upp den brandskadade villan. Dessutom hade han inte försäkrat huset till rätta värdet. För att åtminstone få in några pengar försökte han till sommaren 1941 hyra ut det lilla huset till någon som ville ha en sommarstuga nära strandbadet, men utan resultat. Foto: Henrik Henrikson 2017. Så kom 1953. Beslutet att värmeverket skulle byggas var fattat, och staden behövde all den marken där sommarstugorna låg. Alla husen köptes in, och revs, av Stockholms stad, alla utom Ivan Rehns stuga. Stockholms stad och Ivan Rehn kunde inte enas om priset. Staden hade lyckats bli ägare till hela den mark som skulle bli tomt för värmeverket utom den lilla markbiten på 1.250 kvm som Rehn ägde. Hans stuga hade 1952 ett taxeringsvärde på 9.000 kr., varav 7.500 kr. för marken och 1.500 kr. för byggnaden. Staden ville inte ge mer än taxeringsvärdet för tomten. Av Rehns tomt skulle 80 kvm bli en del av Vassbrinken, som man tänkte bredda. Resten skulle ingå i det område där värmeverket skulle byggas. Själva stugan var nu 1953 i mycket dåligt skick. Men Ivan Rehn framhärdade och sade: ”Varför bygga värmeverket just här? Det finns ju många andra lämpliga platser, till exempel på berget innanför Kanaan. Här har jag bott sedan 1928, och inte säljer jag min tomt frivilligt, nej!” Foto av en källare i området: Henrik Henrikson 2017.

Ivan Rehn skrev en protestskrivelse i maj 1953: ”Vi vilja icke sälja vår fastighet, där vi bott sedan 1928 och nu äro de äldsta på denna delen av Hässelby Villastad. När vi flyttade hit ut funnos varken vägar, lyse eller bussförbindelser. Under många år voro vi tvungna att gå i meterhöga drivor till järnvägsstationen – 2 km – för att komma till vårt arbete i staden. Nu när det skall bli ordnade förbindelser med Stor-Stockholm och ordnad stadsplan med vatten, avlopp, lyse och värme för Hässelby Villastad, ja då skall vi efter 25 år motas härifrån. Min hustru är sjuk sedan 1946 efter en olyckshändelse, på grund av att vägarna icke sandades på vintern. På grund av nedsatt arbetsförmåga (33½ %), daglig och mycket kraftig huvudvärk samt svår sockersjuka är min hustru tvungen ha en bostad, som ger henne lugn och ro samt icke minst avskildhet från Stor-Stockholm. Vi kunna ju icke erhålla någon liknande bostad med naturen och sjön i så omedelbar närhet. Vi föreslår Stockholms stads byggnadsnämnd få behålla större delen av tomten och såsom ersättning få del av bredvidliggande tomt, som ju icke är bebyggd. Om vår bostad ska flyttas, föreslå vi i stället få den mindre villan på den försålda tomten intill vår flyttad till plats som bestämmes av nämnden. Som en sista lösning föreslå vi Eder lämna oss dels en bostadslägenhet på någon tyst Östermalmsgata, dels för min hustrus skull och dels för att jag har min arbetsplats på Loudden, och dels en liknande tomt vid sjö i Stockholms omedelbara närhet och att Stockholms stads byggnadsnämnd ordnar med flyttning av stuga och tillhörigheter.” Rehns vädjan hjälpte inte. Hösten 1954 beslutades slutgiltigt att chauffören Axel Ivan Rehn skulle tvingas avstå äganderätten till sin stuga och tomt, en så kallad tvångsinlösen. Foto (en husgrund efter en annan sommarstuga i området): Leif Ottosson 2016.

Även Hässelby Strandbads ägare Elis Falk protesterade 1953 mot att kraftvärmeverket skulle läggas intill badplatsen. Han skrev: ”Undertecknad, ägare till Hässelby strandbad, får härmed protestera mot förslaget att lägga berörda kraftvärmeverk intill nämnda bad- och rekreationsplats.” Bilden visar strandbadet 1958, när det nybyggda värmeverkets första skorsten reste sig bortom skogsdungen.

På hörntomten Polhemsvägen - Bruksvägen låg denna stora villa bland de mindre sommarstugorna. Ägaren Bernt Nordström skrev 1953: ”Jag köpte för ca 4 år sedan fastigheten Fackelrosen 4 på grund av dess isolerade läge och på grund av dess friska luft, sjö och skog, då jag lider av astma och läkare ordinerat just en så lugn och ur alla synpunkter lämplig plats, inget buller, ingen rök, inga avgaser. Vidare får jag tillägga, att jag är beroende av att dag och natt, året runt, ha fönstren öppna i min bostad för att över huvud taget kunna existera. Under sådana förhållanden är det minst sagt sorgligt att läsa, att 16% av året skall luften vara fylld av kolos och kolpartiklar. Jag kommer givetvis att på alla sätt motsätta mig detta. För övrigt kommer såväl tomten som fastigheten under dessa omständigheter att så falla i värde att jag även kommer att göra en stor ekonomisk förlust.” Bilden visar Bernt Nordströms villa vid ett senare tillfälle när den hade träffats av omkullblåsta träd under stormen 1962. Bild från DN.

På detta flygfoto från 1958, när värmeverket precis är färdigbyggt, ser man Bernt Nordströms villa på Polhemsvägen 2 (pil 1) och inne i skogen skymtar åtminstone en av sommarstugorna (pil 2). Hälsovårdsnämnden ansåg att man snarast möjligt vidtog åtgärder för att människorna som använde de små enkla kolonistugorna vid Vassbrinken för åretruntvistelse, skulle få bättre bostäder. De som lämnade sina stugor fick förtur till lägenheter i stadens områden.

På Bernt Nordströms gamla tomt stod i många år ett antal husvagnar som användes till åretruntbostäder. Var det anställda på värmeverket som bodde där. Jag vet inte. Foto: Henrik Henrikson 2009.

Två personer som i början av 1950-talet ägde varsin strandtomt längst ner vid Vassbrinken opponerade sig i det längsta mot bygget av värmeverket. Det var en fil dr Erik L. Pettersson och en förre överste Johan Gustaf Henning Schmiterlöw som krävde en bättre ersättning från staden än vad de blivit erbjudna. Översten hann avlida innan beslut fattats och dödsboet fick överta förhandlingarna. I februari 1955 beslutades slutgiltigt att de två tomtägarna skulle få varsin summa i ersättning som låg lite högre än vad staden först erbjudit. Därmed var alla de aktuella tomterna inlösta och bygget av kraftvärmeverket i Hässelby strand kunde påbörjas invid den lilla vägen Vassbrinken, där alla de små sommarstugor legat. Bilden visar den mark invid den stora värmeanläggningen där en del av de rivna sommarstugorna legat. Foto: Henrik Henrikson 2017.

En mystisk annons som dök upp i en dagstidning 1975. Tydligen fanns det då fortfarande en sommarstuga kvar precis nere vid vattnet. Det måste ha varit strandbadet som styckat av en bit av sin mark för försäljning. I så fall var det där idag Hässelby strands sjöscouters klubbhus ligger.

Till huvudmenyn

Har du kommentarer, tips eller förfrågningar: skriv E-post "Om Hässelby" . Copyright Henrik Henrikson.