Vi börjar med en bild från 1931. Detta var långt innan kraftvärmeverket i Hässelby ens var påtänkt. Familjen Spathon står på ångbåtsbryggan intill Hässelby strandbad. I bakgrunden syns skogspartiet ovanför klipporna, där kraftvärmeverket 25 år senare skulle byggas.

Det var våren 1950 som man började planera ett fjärrvärmeverk vilket skulle ligga någonstans i södra Spånga. Riktigt var man skulle lägga verket hade man då ännu inte bestämt. Man tänkte sig ett verk som skulle ”alstra värme i kombination med elektrisk kraft”.




Den 16 februari 1953 beslöt stadsfullmäktige att man skulle anlägga ett kraftvärmeverk i Hässelby. Det skulle bli den största anläggningen i sitt slag i Sverige och kostnaden beräknades till 76 milj. kr. Verket skulle bl.a. förse bostadsområdena i stora delar av södra Spånga med värme.

En tidig skiss av arkitekt Sture Frölén visar hur man tänkte sig hur kraftvärmeverket skulle se ut. Verket skulle också förse en del trädgårdsmästerier med värme vid sidan om uppvärmningen av bostäder och industrianläggningar.



En skiss ur Stockholms Förstadsblad 1953 som visar hur man tänkt sig kraftvärmeverket inne i berget. Här finns praktiskt taget ända in till stranden tillräckligt djup för kolbåtar, och den höga stranden gör det möjligt att spränga ned verket i berget, så att det skulle bli skyddat mot flygbombning.

Den högra bilden visar ett av de hus som måste rivas för att ge plats för värmeverket. Vi ser Margit Chrona med sina barn Hans och Eva framför sin stuga, som var dömd att rivas. De måste flytta innan sommaren 1953. Deras granne Ivan Rehn i Vassbrinken 7, som också måste flytta, sade lite bittert: ”Varför bygga värmeverket just här? Det finns ju många andra lämpliga platser, till exempel på berget innanför Kanaan. Här har jag bott sedan 1928, och inte säljer jag min tomt frivilligt, nej!”



Våren 1954 började man med muddringen för den 14 meter djupa kolbassängen, i vilken värmeverkets bränsle skulle förvaras. Den gyttja som togs upp från botten fraktades på pråmar och tömdes utanför Lambaröns norra udde. Det gällde att få bort lera och dy för att sedan kunna börja bygga upp den stora bassängen.

En sommargäst på Lambarön berättade: ”Minst var 15:e minut hela dagen kommer en stor pråm och tömmer gyttja strax utanför vår tomt.”
En suddig bild från Brommanyheter.



Lördagen den 23 april 1955 skulle man spränga för första gången i berget. Man hade gjort i ordning för en extra stor sprängning med 85 kilo dynamit. Verkmästare Gustav Nordquist berättade om den dagen. Han var specialist på sprängningar, speciellt kortintervallskjutning som man använde här.
”Det var ett ordentligt storskott”, sa han. ”Laddningen, 85 kilo dynamit, var fördelad på 260 borrhål och kopplad i 5 serier med 48 hål i varje. Vi ordnade vakthållning i tre riktningar.”

Där var bergsprängarbasen Evert Karlsson, som skulle utlösa själva sprängningen. Hans 23-årige son, Karl Karlsson, jobbade också här och han var en av dem som blev utplacerade för att hindra någon att komma för nära själva sprängningen.
Karl gick till körvägen åt öster för att se till att ingen kom fram där, och han stannade på betryggande avstånd, drygt 100 meter från skottet. Hans far, Evert Karlsson skulle tända skottet elektriskt när vakterna ställts ut och sirenen varnat.

När sirenen tjutit vred bergsprängarbasen Evert Karlsson ett handsgrepp och explositionen utlöstes.
En bergklippa förintades i en fontän av sprängsten. Dynamitröken vältrade upp ett vitt moln mot den blå vårhimlen. Skottet gick som det skulle, åt söder. Sprängstenarna regnade ut på isen.

Verkmästare Gustav Nordquist berättade vidare: ”Vi drog oss till arbetsboden för en kopp kaffe efter jobbet. Efter en stund frågade Evert Karlsson efter sin pojke. Han fanns inte där. Ingen hade sett honom sedan skottet. Vi blev oroliga och skyndade ut i terrängen. När jag kom till en brant låg Karl nedanför slänten. Han var otäckt tilltygad i huvudet, blödande ur näsa och mun. Det tog en halvtimme för ambulansen att ta sig hit.”

Karl Karlsson fördes till Södersjukhusets neurologiska avdelning och hans tillstånd betecknas som allvarligt. Han hade fått flera frakturer, bl.a. i tinningen och har dessutom en kontusion i hjärnan. Vid operationen på lördagskvällen fann läkarna inga stenflisor i Karlssons sår. Det visade sig att det inte var kringflygande sprängsten som vållat skadorna utan att Karlsson fallit utför en vägslänt och slagit huvudet mot någon sten.

Det blev polisundersökning och även sprängämnesinspektionen var ute på olycksplatsen. Det blev fullt klart att Karl inte träffats av någon sprängsten. Det fanns ingen sådan i närheten där han låg. Inte heller några blodspår utför slänten. Om han blivit träffad där han stod, skulle det starka blodflödet börjat där. Karl hade ryggat ett steg baklänges vid den starka smällen och då förlorat fotfästet. Det fanns alltså ingen anledning för hans far att öka sin börda med självanklagelser.

Karl återhämtade sig efter en lång tid på sjukhuset. Bilden, som är från Aftontidningen, visar när mannarna samlades efter olyckan.



Från början var tanken att hela kraftvärmeverket skulle ligga inne i berget. Endast skorstenen och övre delarna av ångpannorna skulle sticka upp. Och ett kontorshus. Resten skulle ligga bombsäkert inne i berget.

Militären krävde att hela anläggningen skulle göras bombsäker. Den skulle sprängas ner i berg så att den kom cirka 30 meter under Mälarens vattenyta.

Att man sedan ändrade på det berodde på att man insåg att krigsrisken inte längre var så stor. Det började också komma arbetarskyddsaspekter på att det kanske inte var så bra att ha folk som arbetade heltid nere i berget. Man kom så långt att man byggde verkstaden inne i berget, och där inne trivdes de inte så bra med att vara hela dagarna. Man blev tvungen att flytta ut verkstaden och bygga den fristående.

Den 15 april 1955 återupptog man sprängningarna efter olyckan den första sprängdagen. Bilden visar det stora område där man sprängde bort bergmassorna. Strax bakom dungen låg Hässelby strandbad.
Bild från Aftonbladet.



Slutligen bestämde man att värmekraftverket skulle ligga ovan jord, men verket skulle ändå inte störa omgivningarna. Den stora anläggningen skulle placeras nedanför bergkanten så att det inte kunde ses från bostadshusen, som just höll på att byggas i Hässelby strand.

Den helt nya stadsdelen Hässelby strand var ju planerad att bli en av de allra vackraste i hela Stockholm. Elverkschefen direktör Olof Berg meddelade: ”Vi har gått med på att dra hela anläggningen mer in mot land, så att en cirka 15 meter bred parkremsa skapas utmed stranden. Där skall stadsträdgårdsmästaren få husera fritt och skapa en vegetation som i görligaste mån skall dölja verket från sjösidan. Bergknallen bakom verket kommer att bli en fin skärm mot bostadsområdet.”

Hösten 1956 hade man sprängt bort cirka 200 000 kubikmeter fast berg och borrat in väldiga tunnlar i bergets innandöme. På bilden ser man den platån där verkets byggnader skulle resa sig.



Den 8 augusti 1955 började man lägga ut sprängsten som skulle bilda den konstgjorda halvön. Elverket hade missräknat sig dels på sprängmassornas storlek, dels på möjligheten att tippa dessa på djupt vatten. Därför löste man problemet med att vräka ut sprängstenen i vattnet utanför stranden.

Men Byggnadsnämnden upptäckte det snabbt och sade med skärpa till industriverkstyrelsen att genast stoppa utfyllningen. Man ansåg att om elverket fick fortsätta så skulle den pittoreska strandlinjen bli förstörd. Den vänstra bilden är från Aftonbladet.

På högra bilden ser vi ett utlåtande angående namnet på kraftvärmeverket. Arbetsnamnet hade fram till nu varit Spångaelverket. Men den 29 november 1956 fastställdes att anläggningen skulle heta Hässelbyverket och inget annat.



Byggnadsnämnden framhärdade och krävde att piren ut i vattnet skulle tas bort. Det gick till och med så långt att elverkschefen direktör Olof Berg åtalades för att han hade brutit mot vattenlagen genom att ha låtit tippa för mycket sprängsten i sjön.
Själv sade han att denna förseelse räddade bygget från åtskilliga miljoners kostnadsökning och minst ett års försening.
Vattendomstolen ansåg att man skulle ansökt om tillstånd innan man började dumpa sprängsten i vattnet så att piren bilades. Olof Berg dömdes till 15 dagsböter à 40 kronor.
Vänstra bilden visar elverkschefen Olof Berg vid ett besök ute i Hässelby, till höger syns ett tidningsurklipp från Dagens Nyheter.


Från början hade man planerat att all sprängsten skulle tippas i den stora kolbassängen, men där placerade man i stället kassuner från andra världskriget, vilka man köpt in från Frankrike.
Och att tippa stenen ute i sundet blev inte heller genomförbart. Så då återstod det bara att tippa stenen direkt ut från stranden och därmed skapa en pir.

Man höll flera år på med att diskutera om piren var olaglig och måste tas bort, eller om det var något som skulle kunna bli en fin grönskande pir för rekreation. Vi vet ju nu efteråt hur det blev. Tack vare att man dumpade sprängstenen där så fick Hässelby strand en fin grönskande pir.
Bild från Dagens Nyheter.



Roland Bäckström var en av de som projekterade bygget av kraftvärmeverket i Hässelby och han tjänstgjorde där under många år. När han fick tjänsten på verket 1957 blev han erbjuden en tjänstebostad på Aprikosgatan 40. Han flyttade dit med sin familj, hustru och två barn. Året efter föddes dottern Pia, och det är hon som nu bidragit med denna bild av sin far. Han står framför en skiss av Ågesta atomkraftverk, som samma år börjat byggas utanför Farsta.


Det här var ju bara drygt tio år efter andra världskriget och i det kalla krigets anda fanns det tydliga restriktioner om vad som inte fick visas på kartor.
På denna karta har man inte ens antydit kraftvärmeverket. Namnet Hässelbyverket fick inte heller enligt gällande bestämmelser sättas ut på kartor.
Detta är spårvägens karta från 1956.


Här ser vi på vänster bild betongkassunerna från andra världskriget. Jag har tidigare skrivit en artikel om hur de kom från Normandie till Hässelby. De bildade en del av det jättetråg där kolet skulle förvaras. Det skulle skyddas mot självantändning genom att ligger under vatten.

Högra bilden: Stommen till ställverksbyggnaden håller på att resas. Bilden är tagen nedifrån stranden.
Bilderna är från tidningen Stockholm.



Några av tunnlarna som sedan skulle leda varmvattnet till bostadsområdena. Av de tre huvudledningarna, som hade en diameter på 450 mm gick en till Vällingby, en till Hässelby gård och en till Hässelby strand.

Två djupa bergrum bildade oljecisterner enligt en ny metod. Utöver sprängningen gjorde man ingenting – man pumpade helt enkelt in oljan direkt i gropen, och det dagvatten som trängde sig in lade sig under oljan. Genom att pumpa ut eller in vatten i samma takt som påfyllningar och avtappningar av bränslet höll man oljenivån konstant.

Det kalla kriget var en realitet och man diskuterade hur ett kraftvärmeverk skulle klara sig vid flygbombningar. Rörledningarna närmast intill verket skulle ligga i bergtunnlar. På Industriverkstyrelsen resonerade man så här: ”Om rörledningarna ute i bebyggelsen förstördes i krig kunde visserligen besvärliga ditributionsproblem uppstå. Förstörelsen går dock samtidigt ut över stora delar av bebyggelsen som därvid blir obeboelig och för den skull icke behöva något värmetillförsel.”
Bilder från tidningen Stockholm.



Borgarrådet Gösta Agrenius, till vänster, och direktör Olof Berg framför den blivande kraftverksbyggnaden.
”Några nämnvärda olägenheter behöver inte befaras vare sig för den badande allmänheten på Hässelby strandbad eller för närliggande bebyggelse och fritidsområden”, förklarar borgarrådet Agrenius. ”En viss omrörning och nedsmutsning av vattnet kan givetvis befaras, när det planerade undervattenslagret av kol skall påfyllas eller tömmas. Någon påverkan av vattnet, när kolet ligger stilla kan inte förekomma. Kolet innehåller nämligen inte några vattenlösliga beståndsdelar och kolstoftet är så tungt att det omedelbart sjunker till botten.”
Foto: Jan Ehnemark.


Gustav Alexandersson gjorde flera teckningar av bygget. Till vänster syns det kraftiga stålskelettet, och på den högra syns monteringen av ackumulatorerna, som liknade 30 meter stora termosar.


I januari 1956 hade husen på Fyrspannsgatan och Spiralbacken börjat byggas, trots att hälsovårdsnämnden försökt stoppa bygget. Man befarade att kraftvärmeverket, som växte upp bara 150 meter längre bort (se pilen på bilden från Expressen), skulle innebära stora problem med koldamm, lukt och oväsen.

Hälsovårdsnämnden var från allra första början helt emot att verket skulle ligga invid bostäder i Hässelby, men de resignerade dock, eftersom myndigheterna av beredskapsskäl ville ha anläggningen i berg. Då fanns det inte några andra lämpliga platser än Hässelbyberget att välja på.

Men så sommaren 1955 fick nämnden veta att man hade ändrat sig - verket skulle inte byggas in i berget utan läggas ovan jord. Motivet att välja just Hässelby strand var därmed borta. Men nu var det för sent att ändra planeringen.

Även andra stadsläkaren var helt mot bygget av bostäder i kraftvärmeverkets närhet. Han varnade för de befarade problemen med lukter och koldamm. Han ville inte tillstyrka bygget av bostäder i området innan han sett hur värmeverket fungerar. Men vid den tidpunkten hade byggena i kvarteret Rumsfilen vid Fyrspannsgatan redan kommit igång för fullt. Hälsovårdsnämnden ställdes ännu en gång inför fullbordat faktum.

Samtidigt som nämnden försökte stoppa bygget i kvarteret Rumsfilen sände stadsbyggnadskontoret in sina planer för området kring Strandliden, där man skulle uppföra ytterligare 270 lägenheter med fin sjöutsikt. Hälsovårdsnämnden fick spader och avstyrkte med emfas bygget av dessa bostäder. Strandliden låg ju ännu närmare värmeverket än Rumsfilen. Men bygglovet gick igenom, och det är nog de som bor utmed Strandliden tacksamma för idag.



En bergsprängare, 49-årige Isak Werner Kjellgren, skadades på lördagen den 28 januari 1956 vid en sprängolycka då man höll på med en av tunnlarna från kraftvärmeverket.

Vid 16-tiden den dagen gjorde Werner tillsammans med tre kamrater i ordning den seriekopplade stubintråden. När allt var klart tändes kontrolltråden, som var på 3,2 meter. Rapport gick till de andra att kontrolltråden brann normalt.

Men i samma ögonblick small plötsligt ett skott. De fyra männen rusade mot utgången. Genom trycket som uppstod i tunneln när det första skottet small revs skyddshjälmen av en av männen. Sprängningen skedde ett 30-tal meter in i berget, där man hade laddat omkring 50 dynamitskott.

Vid utgången stod en kranbil. Männen kastade sig i skydd bakom den. Med korta mellanrum kom de följande skotten. Kjellgren hade skadats svårt. Han hade fått köttskador i ansiktet och på benen. Han fördes i ambulans till S:t Görans sjukhus, där han undersöktes. Någon fara för livet var det dock inte.

Vid utredningen, som började omedelbart efter det farliga tillbudet, trodde man sig kunna konstatera att förbränningen i en av stubintrådarna hade skett onormalt snabbt. Det skulle kunna ha berott på att tråden var av dålig kvalitet.
Foto: Olle Widfeldt.



Motståndet mot att bygga bostäder så nära kraftvärmeverket blev med tiden allt svagare. Och den som definitivt knäckte oppositionen var borgarrådet Helge Berglund som i ett tal högg till med siffran 500 meter mellan det planerade verket och närmaste bebyggelsen.

Enligt uppgift efteråt var det en felsägning (Även om likheten mellan de verkliga 140 meter och 500 verkar lite långsökt) och en snabbmätning på den karta som bifogats stadsfullmäktigetrycket visade att en halv kilometers säkerhetsavstånd skulle ha sopat undan nästan hela stadsdelen.

Vilket inte hindrade att Morgon Tidningen i sitt referat dagen efter Helge Berglunds tal snällt svalt siffran – både i ingressen och referat – och att också TT låtit den komma med i sitt referat!

"Den nya industribyggnaden skulle höja sig 39 meter ovan jord", sade industriborgarrådet Agrenius, "och bli en ingenjörsdröm i tegel, glasbetong, klarglas och aluminium. Om natten skall den stora turbinhallen ge en lysande fasad mot Mälaren."



En tidig torsdagsmorgon hände en svår olycka på isen utanför kraftverksbygget. En traktor körde då genom isen och den 20-årige föraren Arne Hallgren från Bollnäs omkom. Han försökte rädda sig genom att hoppa av traktorn, men släpet stötte till honom, och han störtade ner i vaken. Han var anställd som traktorförare vid Nya Asfalt.

Ett avloppsledning rann ut vid stranden och hela vintern hade en vak hållits öppen. Ibland hade en tunn is täckt vaken. Och så var det denna morgon.

En av arbetarna på bygget, Viktor Hedlund, stod vid stranden och såg Arne Hallgren komma körande med traktorn. Han såg att Arne Hallgren höll kurs rakt mot vaken. Han rusade fram och ropade och viftade varnande med armarna. Varningarna uppfattades av Arne Hallgren som försökte bromsa traktorn. Under den lösa snön var isen blank. När Arne Hallgren slog till bromsarna kanade traktorn flera meter – rakt ner i vaken. I det ögonblicket såg man från stranden att Arne Hallgren försökte rädda sig genom att hoppa av. Han fick en stöt av släpet och dök på sidan ner i vaken. Släpet hakades av och blev kvar på isen. Traktorn sjönk.

Det var omkring fyra meter djupt och botten var dyig. Från stranden rusade man till. En stör stacks ner i vaken i hopp om att Arne Hallgren skulle få tag i den. Efter några timmar hittade dykare den döda kroppen. Vänster bild är från Aftonbladet, och den högra från Expressen.



En viktig del av den stora anläggningen som höll på att byggas i Hässelby strand var den stora och imponerande kranen.
Frans Schiffer var den kranskötare som med den stora skopan skulle hämtade det pulvriserade kolet från lastbåtarnas innandömen.

Den 6 augusti 1958 kom den första kolbåten med sin last till Hässelby kraftvärmeverkets undervattensupplag. Det var polska 2 500-tonnaren ”Fogdö”, som bara kunde fylla en liten del av de 100 000 ton som undervattenupplaget rymde. Två tredjedelar skulle ligga under vattenytan och en tredjedel ovanför vid full kapacitet. Anledningen till undervattenslagringen var att kol som lagras i luft kunde självantändas och dessutom slapp man besväret med koldammet.

Redan en månad tidigare , den 10 juni 1958, hade den första båtlasten med eldningsolja kommit. Det var 1 500-tonnaren ”Framnäs”.



En bild av kraftvärmeverket från 1957. Då hade bygget pågått i ungefär ett år.


Sommaren 1958 stod det trappstegsformiga byggnadskomplexet klart nere vid stranden, med väggar av tegel och tak av armerade lättbetongsplattor.

Anläggningen bestod av ställverksbyggnad, kontorshus i sju våningar med matsal överst, turbinhall, byggnad för hjälputrustningar, pannhus och tre varmvattenackumulatorer. På bergknallen stack en skorsten upp. Och cirka 60 meter ut i vattnet sträckte sig bassängen, där omkring 100 000 ton kol skulle lagras, huvudsakligen under vatten.

I yttre kajen vid bassängen ingick de två väldiga betongkassunerna från invasionen i Normandie. De försågs med ett betongdäck, på vilket den kraftiga brokranen skulle gå. De andra kajerna byggdes på stålpålar som drevs ned till fast botten. I ena kajarmen skulle det gjutas in stålrör på 2,5 meters diameter för kylvatten direkt från sjön in i anläggningen.

Inne i berget hade man sprängt ut en hel liten bombsäker stad – stora salar, tunnlar och kulvertar. Stora oljetankar hade lagts i bergets innandöme. Från början hade man tänkt att driva verket med kol men de låga oljepriserna gjorde att man under den första perioden valde att driva verket med olja. De upprepade kriserna i Mellanöstern förändrade med tiden villkoren, och då började Hässelbyverket gå över till koleldning, för att senare börja driva verket med pellets.
Foto: O Bladh 1958.



Vänster: Man försökte på alla vis göra så att inte koldammet skulle bli till besvär för de invånare som höll på att flytta in i bostäderna i närheten av verket. Bland annat installerade man ett elektrofilter, det första i Skandinavien och enormt dyrt, för rökgasen. Filtret, som var ”ekonomiskt vanvettigt”, skulle tillsammans med ett invecklat tubsystem få bort all rök, koldamm och buller. Reningen av röken som kom ut ur den 83 meter höga skorstenen skulle alltså först passera genom dessa elektrofilter vilket utsatts för 55 000 volts spänning. De fasta partiklarna i röken skulle fastna på filtret, och när spänningen släppte skulle partiklarna lossna och falla ner i ett förvaringskärl från vilket det sedan skulle transporteras bort.

Höger bild: Två av de tre turbinerna i den stora maskinhallen. I februari 1959 hade man kommit så långt att de första lägenheterna i Hässelby strand kunde anslutas till det nya verket.



I samband med att verket skulle invigas kom SS Företagskommittén för banpersonal på studiebesök. Idel kostymer med slips och en eller annan fluga.


Vänster bild: Lunchrummet på sjunde våningen av kontorsbyggnaden skulle få en fin utsikt över Lambarfjärden. På den här tiden skulle det gärna vara en vacker pingla med på bild, och denna gång blev det Britt Brundin.
Foto: Stig Nilsson.

Höger bild: Verket hade successivt körts igång och kopplats upp mot bostadsområdena, men den officiella invigningen skedde i turbinhallen den 28 juni 1960 på eftermiddagen av stadsfullmäktiges ordförande direktör Carl Albert Andersson.

Verkets tre ångpannor kunde eldas antingen med olja, med kol eller med båda samtidigt. Tre stycken trettio meter höga ångpannor var hjärtat i anläggningen. Vid ett tryck av 80 kilo lämnas de vardera 130 ton 500-gradig ånga i timmen. Ångan fördes in i de tre turbiner som syns på högra bilden. De roterade med en hastighet av 3 000 varv i minuten. De svarar för en generatoreffekt av 88 000 kilowatt. Då ångan har utfört den elproducerade delen av arbetet kondenseras den till vatten. Vid kondensationen värmdes det upp – det vatten som sedan gick ut till de västra förortshusens värmesystem.



Flaggor hissades invigningsdagen den 28 juni 1960.

Skorstenen vid värmeverket blev 83 meter. Tidigare planerades den att bli 150 m, men militär- och luftfartsmyndigheterna gjorde invändningar. Det fanns risk för att flygplan i mörker och dimma skulle krocka med en så hög skorsten. Anläggningen som under byggtiden kritiserades i pressen som ett fult åbäke som förstörde naturen vid Mälarstranden, har sedan med åren blivit en älskad symbol för de invånare som flyttade in i den nybyggda stadsdelen Hässelby strand.



Två år efter invigningen av Hässelby kraftvärmeverk blev det kompletterat med ett reservkraftvärmeverk.

Detta kärnvapensäkra reservverk byggdes inne i urberget. och blev klart 1962. Det skyddades av ett flera tiotal meter tjockt bergtak och man räknade med att det skulle fungera intakt även under ett kärnvapenkrig.

Ett stort reservförråd av kol och brännolja, lagrat i urberget, skulle kunna driva reservverket under uppskattningsvis ett års tid.

”När kraftvärmeverket för ett tiotal år sedan planerades, diskuterades det livligt huruvida verket helt skulle sprängas ned i berget eller förläggas ovan mark”, sade borgarrådet Agrenius. ”Slutligen valde stadens myndigheter en kompromiss – man beslöt att bygga verket i dagen men att dessutom komplettera med ett mindre, bergskyddat reservverk, som skulle kunna nödtorftigt upprätthålla driften i händelse av krig."

Två av de stora pannor, som tidigare funnits i den provisoriska värmecentralen i plåtskjulet vid Maltesholmsvägen-Ormängsgatan, flyttades ned till detta reservaggregat. Dessa pannor skulle i händelse av krig svara för värmeförsörjningen, om det stora verket skulle bombas eller förstöras genom sabotage.

Reservverkets kapacitet var givetvis mycket mindre än huvudverkets, men vid en konflikt kommer huvuddelen av de 60 000 personer, som fick sitt varmvatten från verket, ändå evakueras. Man räknade med att reservanläggningen skall kunna försörja de hemmavarande.
Bild visar hur det på den tiden såg ut någonstans inne i kraftvärmeverkets utrymmen.


Till huvudmenyn

Har du kommentarer, tips eller förfrågningar: skriv E-post "Om Hässelby" . Copyright Henrik Henrikson.