UR MIN DAGBOK FRÅN 1950-TALET

Då blev vi erbjudna en lägenhet ute i Hässelby Strand - en förort väster om Stockholm. När meddelandet kom att det var klart med den nya lägenheten blev det plötsligt bråttom. Redan veckan därpå fick vi flytta in.

Nybyggarsamhället

En iskall dag några veckor före julen 1955 kunde vi äntligen lämna vår trånga och kalla lägenhet inne i stan. En bekant som var slaktare, hade en lastbil och han hjälpte till med flyttningen. Hans bil hade ingen fungerande uppvärmning så rutorna i förarhytten immade igen totalt i den råa vinterkylan. Han fick med handen värma upp en liten fläck på vindrutan så att han skulle ha ett titthål framåt och på det viset körde han vårt flyttlass hela vägen ut till Hässelby.
Lägenheten där ute i förorten var så nybyggd att man inte ens hade hunnit lägga in golv i ett av rummen, där fanns bara sandbotten, så det rummet kunde vi inte använda den första tiden. I det lilla rummet, som blev mitt och min lillebrors sovrum hade man tapetserat innan väggarna var riktigt torra så tapeten sprack upp i breda sprickor från golv till tak efter några veckor. Det var korkmattor i alla rum, inte parkett. Vi försökte övertyga oss själva att korkmatta var vackrare än parkett.

Ett par trappor upp i huset höll man fortfarande på att bygga nya våningar. Hissen var ännu inte installerad och utanför huset fanns byggnadsställningarna kvar. När man putsade husets fasad täcktes alla fönster med skyddande papper på utsidan och vi levde i ett halvdunkel i ett par veckor. Allt var halvfärdigt och mycket fattades ännu, men vi var ändå lyckliga för att vi hade fått en rymlig och modern lägenhet.

Jag smög ibland upp ett par våningar i vårt trapphus och kikade på när byggnadsgubbarna murade upp innerväggarna, monterade inredningarna i köken och satte upp tapeter. De tapetrullar som blev över kunde vi barn hitta slängda utanför huset. Dem tog vi till brasorna där man eldade upp byggnadsskräp, och stack in i eldslågorna så att de började glöda i änden. Sedan satte vi tapetrullarna till munnen likt stora cigaretter och sög i oss den tjocka svarta röken. Häftiga hostattacker blev resultatet, men vi tyckte att vi var tuffa och grinade åt varandra.

I fönstren hade vi mest Flitiga Lisa. Annars var det kaktusar och fikusar.

I källaren rakt under vår lägenhet låg områdets tvättstuga. För att komma in där måste man först kvittera ut en tvättstugenyckel hos maskinisten som hade sitt kontor en bra bit bort, på Fyrspannsgatan. Mamma knöt en snusnäsduk över håret, och fyllde en tvättkorg med smutskläderna. I tvättstugan fanns dåtidens modernaste utrustning. En centrifug var upphängd i tre överdimensionerade spiralfjädrar som var fastskruvade i ett kraftigt betongfundament. När man startade den slamrade och vibrerade den så hiskligt att den skrämde slag på hemmafruarna i tvättstugan. En kvinna skrek förtvivlat: "Stoppa den! Herre Gud, den kommer att flyga i luften!"

Det var alltså där, i denna nybyggda och expansiva förort, jag växte upp, och det blev den plats som helt präglade mig.

Första vintern var det kallt

Den första vintern var det rekordkallt i Stockholm. Temperaturen gick ned till minus 25 grader. Järnkylan fortsatte och vattenledningar frös sönder i stan. En isbarriär utanför Stockholms skärgård blockerade fartygstrafiken till Stockholm. Gasdepåerna började tryta och folk frös i sina lägenheter.

På eftermiddagarna när jag gick från skolan såg jag hur det rök från den nygjutna betongen på husbyggena. Det var kallt också hemma i vår lägenhet. Vi stoppade bomull i de fönsterspringor som det drog kallt in igenom. Mamma köpte mockasiner - stickade raggsockor med påsydda skinnsulor - åt mig och min lillebror. Trots allt var där här ute i den moderna lägenheten inte på långa vägar så kallt som det varit i den omoderna lägenheten vi hade haft inne i Vasastan.

Det fanns ännu inte några skolor byggda i Hässelby Strand, och jag fick under första klassens vårtermin gå i en provisorisk lokal i ett hyreshus i Hässelby Gård. Det var långt dit och mamma följde med mig varje morgon, tills en flicka i min klass frågade: "Följer din mamma med dig varje dag?" Efter det fick mamma absolut inte följa med mig längre.

Vår skolfröken, en ung kvinna, undervisade oss efter den nya läroplanen där allt skulle ske i lugn och ro. Vi fick varsin så kallad bokstavsväska, en mapp i blygrå kartong med olika fack, sydda med vit tråd, där vi förvarade urklippta bokstäver som vi skulle bilda ord med.

Klassbänkarna var ställda i en U-formation med en tom öppning i mitten av rummet så att ingen kom att sitta bakom någon annan. Vi hade tilldelats varsin blyertspenna och den skulle man vara rädd om. När udden blev trubbig skulle man vässa den i pennvässaren som satt fast med en tving i frökens kateder. Vi gick ofta fram och vässade pennan fast det egentligen inte behövdes, bara för att det var roligt. Det luktade blyertspennor från pennvässaren. När man bara hade en kort stump kvar av pennan fick man en pennförlängare i metall så att man kunde fortsätta skriva.

När jag kom hem från skolan frågade mamma vad vi fått för mat i skolan. "Jag kommer inte ihåg", blev det vanliga svaret. För det är så att barn glömmer lika mycket som vuxna människor, bara med den skillnaden att barn struntar i det.

Vi barn lärde oss, av våra föräldrar och i skolan, att det var en dynamisk och modern tid vi växte upp i, och vi fylldes med stolthet för vårt land och stark framtidstillförsikt. Sverige var det rikaste landet i världen och det var nu, när min generation växte upp, som de stora tekniska landvinningarna gjordes.

Nära den provisoriska skollokalen som jag gick i de första åren fanns en tobaksaffär där man kunde köpa leksaker. Någon gång kunde jag få ett par kronor av mamma för att köpa en bil av fabrikatet Dinky Toys eller Corgi Toys.

I skolan fick vi inte lagad mat, utan vi fick mjölk och smörgåsar i skolbespisningen.

En vinterdag 1956, när jag gick i andra klass och vi var på väg från klassrummet till matsalen kom en förstaklassare smygande bakifrån och ryckte av mig min mössa. Bengt, en av de tuffaste pojkarna i min klass, sprang efter pojken och skrek: "Ge hit mössan, din jäkel! Du får inte bråka med min klasskompis!" De slogs och tumlade runt i snön. Den andra killen sprang så iväg och Bengt stod kvar i snön på knä. Han grät. Jag gick fram till honom och han sträckte upp den tilltufsade mössan till mig utan att se på mig. Han skämdes över att ha blivit slagen av en förstaklassare. Jag tyckte så synd om honom, och skulle vilja trösta honom, men jag kände att det skulle ha varit ännu mer genant för honom. Jag tog mössan och gick ifrån honom, där han satt och grät i snön. Jag anade att han ville vara ifred, men han hade blivit min hjälte.

Jag och en kompis smög ibland omkring i källargångarna under husen, när vi hittade någon ytterdörr som inte var låst. En gång såg vi i ett källarförråd en stor bunt grammofonskivor. Med hjälp av en ståltråd som jag stack in genom hönsnätet kunde jag dra ner dem från sin hylla och fram till dörren. Jag fick ut dem under dörren, en efter en, och till slut hade vi fått ut alla skivorna. Vi tog hem dem och lyssnade på dem. När vi tröttnat på dem bar vi tillbaka dem och petade in dem igen under dörren till källarförrådet.

Under hela skoltiden bytte jag skola varje år, allteftersom nya och större skolor hela tiden byggdes i Hässelby. Vår årskull var extremt stor och man byggde tillfälliga lokaler intill de befintliga skolorna för att få plats med alla elever. Det var noga med att dessa tillfälliga träbyggnader som stod provisoriskt uppallade på skolgårdar och parkeringsplatser kallades för paviljonger. Man fick inte säga baracker, det lät inte fint nog och kunde vara förnedrande för de elever som hade sina klassrum där.

En gång om året var det dags att plocka fram alla Konsumkvitton som mamma hade sparat i en låda. Man skulle sortera dem i olika buntar, en bunt för kvitton under en krona, en bunt för kvitton mellan en och tio kronor, och en bunt för dem över tio kronor (det var inte så många). Sedan skrev mamma ner alla summorna på ett papper och räknade ihop dem till en totalsumma, en för varje bunt. Det var mycket jobb för att man skulle få återbäringen som Konsum lovat. Jag hjälpte till att räkna.
"Det är bara nyttigt att du får träna i räkning", sade mamma.

Lördagarna var städdagar. Jag vaknade av att pappa tidigt på morgonen startade dammsugaren. Jag hatade det där ljudet av dammsugaren. Vi ungar fick pallra oss upp och hjälpa till. Jag fick släpa upp mattor till piskbalkongen som låg uppe på taket i det åtta våningar höga huset. Piskbalkongen var omgärdad med högt matterat glas. Hellre än att piska mattorna klättrade jag upp på kanten och såg ut över taket och den milsvida utsikten.

Mamma bonade ibland korkmattorna på golven med vax. Sedan fick jag och min bror två trasor var att ha under fötterna och så skulle vi "åka skridskor" fram och tillbaka över golven för att göra dem blanka.

På andra sidan gatan från vår lägenhet låg en kiosk. På kvällarna kunde mamma sitta i mörkret vid köksbordet och titta ut genom fönstret. Jag kom ibland ut i köket och satte mig mittemot och så satt vi och pratade i skymningen. Någon gång sade mamma att hon var sugen på någonting gott. Om jag skulle över och handlade lite godis i kiosken så fick jag pengar av henne. Det gjorde jag gärna, och så satt vi alla tre, mamma, jag och min lillebror vid köksfönstret i mörkret och åt godis.

Den kiosken hade nog en god omsättning. Speciellt på söndagarna var det alltid lång kö där. Ibland, när kiosken var stängd, så letade vi barn under trägallret efter mynt som folk tappat.

Nybyggarsamhället

I Hässelby växte jag och mina kompisar upp i ett område med nybyggen och byggnadsställningar. Vi lekte ofta bland asfaltskokare, färgpytsar, sprängsten och högar med tapetrullar, stubintråd och kakelplattor som vi kunde hitta runt alla halvfärdiga hus i omgivningarna. Detta nybyggarsamhälle doftade av nygjuten betong, varm asfalt och uppschaktade gropar med blålera. Vi kände lukten av disel från lastbilar och kompressorer. Vi hörde det öronskärande oljudet från tryckluftsborrarna när de muskulösa männen med sin tyngd pressade ner de kraftigt vibrerande borrarna in i berget. Alltid var det några nya byggen på gång. Vi hörde gnisslet från grävskoporna och varningssignalerna för sprängning (korta signaler före sprängning och en lång signal efter) och den dova mullrande stöten från själva detonationen. Man sprängde bort bergknallar och schaktade ut för ännu fler husgrunder. Vi hörde slamret från bandtraktorerna, dessa långsamma och gnisslande fordon som vi kallade katterpillrarna, och vägvältarna kallade vi för ångvältar, fast de inte drevs med ånga. Gatorna var ännu inte asfalterade utan bestod mestadels av sönderkörda grusvägar. När man kokade asfalt på byggena tog vi barn klumpar och tuggade på som tuggummi.

I de leriga omgivningarna blev vi barn snabbt skitiga och alla mammor hade lagt ut tidningar på hall-golvet där barnen kunde ta av sig de smutsiga kläderna. Min lillebrors byxor var ibland så leriga att de kunde stå för sig själva när han hade tagit av sig dem.

På andra sidan gatan där vi bodde fanns ett igenvuxet skogsområde som var ganska sankt och vattensjukt. Det var perfekt övervintringsplats för groddjur och snokar. Det fylldes ut med schaktmassor och sprängsten. Buskarna växte där tätt och det var ett spännande område att leka cowboys och indianer på. Vi byggde kojor i träden med bräder och plankor, spillvirke som vi tog från nybyggena.

Det fanns på den här tiden fortfarande flera större skogspartier bortåt villastaden där vi kunde göra upptäcktsfärder långt in i djungler där en vit man aldrig tidigare satt sin fot. Hade vi ingen färdkost så kunde vi alltid äta harsyra och ljusa späda granskott.

Det bodde många barn i nya Hässelby strand. Varje familj hade minst ett par barn, ibland fler. Vi barn som bodde på Melongatan kallade oss för melonare och de som bodde på Fyrspannsgatan kallades följdriktigt för fyrspannare. Melonare och fyrspannare var alltid i krig med varandra och det berättades om vilka hemskheter man kunde råka ut för om man blev tillfångatagen av fienden. Nu var det nog inte så mycket bevänt med fientligheterna utan vi var bästa vänner när allt kom omkring.

När någon granne använde sin symaskin så fick vi fullt med vita streck på TV-ns bildruta. Även när en bil passerade utanför fick vi störningar på TV-bilden. Bilarna hade inga avstörningar på sina tändstift på den här tiden.

TV på den här tiden var svartvit TV, eller snarare blåvit. Apparaterna var ljussvaga så man måste ha relativt mörkt i rummet när TV-n var påslagen. Så när man gick omkring i ett bostadsområde på kvällen löst det blått från alla vardagsrum.

1958-59 invigdes Hässelby Strands och Hässelby Gårds centrum. Dessa förorter byggdes för de unga familjerna. Det skulle inte bli en sovstad sades det, som alla tidigare förorter blivit, utan skulle tillsammans med Vällingby bli en självständig förstad till Stockholm. Huvudparten av invånarna skulle arbeta inom området.

Nu blev det aldrig riktigt så.

När klockan slog åtta på morgonen åkte alla män iväg till sina jobb inne i stan och det blev tyst och ödsligt i förorten. Bara barn i förskoleåldern och hemmafruar fanns kvar i området. Inga andra, absolut inga andra. Om mamma såg en man gå hemma på dagen undrade hon: "Vad är det för fel på honom?" Biltrafiken var på den här tiden minimal och det var tyst och stilla på gatorna. Benämningen sovstad blev verkligen relevant.

Hässelby på femtiotalet var en nybyggarförort där alla ansträngde sig att vara så jämlika med varandra som möjligt. Ojämnheter försökte man släta till. Vi barn gick i en skola där alla var lika värda, oavsett om vi kom från villorna borta i villastaden, radhusen nere vid Strandliden eller från höghusen på Fyrspannsgatan och Melongatan. Faktum var att alla var svenska blonda barn. Vi hade knappast träffat på några jämnåriga som hade det bättre eller sämre än vi. Hässelby var en femtitalsidyll. När jag gick i tredje klass och rektorn en förmiddag plötsligt kom in i vårt klassrum med en dansk pojke som skulle gå i vår klass, så var det en sensation, i alla fall ett par veckor, sedan var han lika svensk som vi andra

I skolan bar vi våra läxböcker i skolbagar, de flesta pojkarna hade mörkblå bagar och flickorna hade vinröda, med skinnförstärkningar och en påsydd ficka för namnlapp. Ingen skulle kunna tänka sig att bära en ryggsäck. Det betraktades som ytterst töntigt och bonnigt (I dag är det ju precis tvärtom).

Det fanns ingen riktig gymnastiksal ännu i skolan, så vi fick ha vår gymnastik i en liten lokal, som låg i gatuplanet i ett hyreshus på Persikogatan 58.

På rasterna pratade vi om de skrämmande lodjuren. Det gick rykten om att de skulle finnas i skogarna runt Hässelby. Några klasskompisar påstod till och med att de hade sett spår i skogen och det berättades att man hade hittat ihjälbitna rådjur vid Riddersviks gård borta i Hässelby Villastad. Vi pratade om hur spännande och läskigt det skulle vara att råka träffa på en lokatt ute i skogen. Nu var ju risken inte så stor då lodjur är extremt skygga djur som undviker att visa sig för människor, även om vi i lokalpressen hade läst om en man som påstod att han vid ett tillfälle sett ett lodjur på Fornkullen i Vällingby.

Som alla barn tyckte vi om att prata slang med varandra. Och som barn i alla tider så trodde vi att de ord vi använde var nya, moderna och påhittade av oss. Men egentligen är de flesta slangord nästan alltid gamla ord från andra språk och dialekter som barn fångat upp. Om någon stirrade för mycket sade man: "Har du käkat blängsylta (med tittsås)?" och om någon hängde på ens axel kunde man irriterat fråga: "Har du tjackat hängbiljett?"

En rast pratade vi om hur det skulle vara att bli stor och berömd. Jag sade: "Vi kan inte bli berömda, för alla berömda har haft en eländig barndom och det har inte vi. Vi har det för bra för att bli berömda."

Det var nu som pojkarna i klassen började bli smått intresserade av flickorna. På rasterna hade pojkarna hemliga skönhetstävlingar om vilken flicka som var vackrast. En pojke uttryckte det: "Tjejerna i sjätte klass är allra bäst. Det hörs ju på namnet - klass sex!"

Om man hade gummistövlar med ett stövelskaft nedvikt så betydde det att man "hade gjort det med en tjej". Ifall båda stövelskaften var nedvikta betydde det att man hade varit ihop med flera flickor. En morgon kom Björne släntrande över skolgården med gummistövlar. Ena skaftet var nedvikt. Han leende strålade över hela ansiktet när han såg våra förbluffade och imponerade blickar. Vi förstod att han hade gjort det, på riktigt! Snart började dock var och varannan pojke gå omkring med nedvikta stövlar och ingen trodde eller brydde sig längre.

Just tunnelbanan fascinerade mig mycket. Alla pojkar gillar tåg och vi pojkar i 50-talets Stockholm hade vårt eget tåg - den nya, världens modernaste, tunnelbanan.

På hösten 1959 började jag femte klass i den del av Maltesholmsskolan som just blivit färdigbyggd. Alla byggnader och lokaler var alldeles nya och fräscha. Det doftade målarfärg i korridorerna. Det alldeles nya skolbiblioteket var också ett stadsbibliotek, öppet för allmänheten vissa tider.

På den asfalterade skolgården hade man sparat en rund plantering med gräs och träd. Runt om gick ett lågt staket av metallrör. Det var perfekt att sitta på under rasterna. Vi satt då på staketet i långa rader och läste läxor, bytte filmisar eller bara pratade.

När vi skulle öva välskrivning hade vi gråa reservoarpennor av plast, med våra namn ingraverade i. Det var bläckpennor med inbyggda bläckbehållare. Man doppade ner stiftet i bläckflaskan och vred på toppen av pennan. Då sögs bläcket in i pennans behållare. Sedan skulle man torka av eventuellt bläck på ett läskpap-per. Det blev många svarta fingrar innan vi fick kläm på hur det skulle gå till. Vid terminens slut kunde reservoarpennorna lämnas in för service och reparation.

Vår första bil

Vår familjs första bil, en brandbilsröd Opel, var en utsliten begagnad bil; en relik redan då. Den kom som bäst upp i en hastighet av sextio kilometer i timmen och motorn kokade var femte mil. Vit ånga vällde plötsligt upp från motorhuven och skymde fullständigt sikten framåt. Valle fick då lov att stanna bilen vid vägrenen och sedan satt vi där och väntade tills motorn hade svalnat så pass att Valle kunde fylla på lite mer vatten i kylaren. I uppförsbackarna segade bilen sig så långsamt uppåt att cyklister trampade förbi oss. Mycket pinsamt tyckte jag där jag satt med lillebror i baksätet och försökte gömma mig för insyn. Det dröjde dock inte länge innan den bilen hamnade på skroten och vi köpte en blå folkvagnsbubbla. Det var en fordon som mer passade in bland de andra bilarna på parkeringen framför vårt hus och vi blev mer jämlika med grannarna igen.