För snart 50 år sedan dog en tonåring en alltför tidig död i Hässelby. Han var en av alla de ungdomar som växte upp i Hässelby på 1960-talet, där missbruket att sniffa thinner ökade oroväckande snabbt. Han hamnade tidigt i ett gäng med thinnersniffare. Bilden visar de kvarter där han bodde med sin mor, far och lillasyster. Än idag, femtio år senare, nämner folk hans namn när de minns tillbaka till sin ungdomstid på 1970-talet i Hässelby strands centrum.
Han kallades Blomman.

Blommans riktiga namn var Christer Blom och han föddes 1954 i Hägersten.
När han var åtta år flyttade familjen till Fyrspannsgatan 91 i Hässelby strand. Förutom Christer bestod familjen då av föräldrarna Stig och Ingegärd, samt lillasyster Carina, som var ett år vid flytten till Hässelby. När familjen hade flyttat till Hässelby fick Christer hoppa in direkt i andra klass i Maltesholmsskolan.
Christer var en utåtriktad pojke och måste haft lätt att få nya kompisar. Med de andra smågrabbarna på Fyrspannsgatan deltog han i de gårdskrig med jämna mellanrum utspelades mot grabbarna på Spiralbacken. Dessa gårdskrig var ganska vanliga på den tiden mellan de olika gårdarna och det gick ofta rätt hårt till. Man hade knappast knivar eller skjutvapen, men lite pilbågar, tortyr i källare och slangbellor förekom.
Christer var nästan alltid ute med sina kompisar och var mycket sällan hemma. Bilden visar Christer från den tiden de flyttade till Hässelby.

Bilden visar Hässelby strands centrum, där sniffarna träffades på den lilla klipphällen i hörnet Maltesholmsvägen – Persikogatan.

Redan på 1950-talet kom thinner i allt större utsträckning att användas i berusningssyfte bland skolungdom i Stockholm, bland annat i Hässelby. Genom att täppa till flaskan med trassel eller tyg ”sniffade” man i sig ångorna i lungorna. Där togs de upp av blodet och nådde snabbt hjärnan, så ruset kom ganska direkt. Efter 10-15 inandningar var ruset kraftigt. Hjärnan utsttes för syrebrist.

Sniffning är väldigt skadligt, redan vid ett enstaka tillfälle kan man drabbas av avsvimning eller överdos. När det syrefattiga blodet når hjärnan kan man dessutom drabbas av hallucinationer.
Om sniffning kombineras med alkohol ökar risken för överdos eller medvetslöshet. Ett långvarigt missbruk kan ge hjärnskador, skador på lever, njurar och andra organ.

I en vanlig mellanstadieklass i Hässelby på 1970-talet fanns det en eller ett par elever som sniffade. Thinnersniffning kallades "barnens heroin". Var femte pojke på grundskolans högstadium hade på den tiden någon gång sniffat.

Solveig berättade:
"Ibland höll vi till i källaren på Fyrspannsgatan 47. Vi hittade ett rum som var tomt där vi höll till och sniffade. Vi målade lampan i taket med röd tusch för att få en mysig stämning, men vaktmästaren i huset bytte alltid ut den."

Omkring 15-20 ungdomar avled i Sverige av sniffning under de här åren.
Foto: Göran Tjerneld 1961.

En bild av Christer 14 år, med sin lillasyster Carina, den dag han konfirmerades.

Systern Carina berättade:
”Christer var en snäll storebror. Han busade alltid, men var rolig och hittade på mycket busstreck. Och på det hela taget var han en snäll bror. Det var han som fick mig att bli AIK:are. För Christer var det AIK för hela slanten. Han frågade mig vilket lag jag höll på, och när jag sa att det vet jag inte, så sade han att om någon frågade skulle jag svara AIK, alltid.
När det gällde musik så lyssnade Christer på hårdrock.

Christer började sniffa någon gång i femtonårsåldern. Därför placerades han till slut på ett ungdomsvårdshem, men därifrån rymde han flera gånger. Pappa letade då alltid upp honom och skjutsade tillbaka honom till hemmet.
Vår mor, Ingegärd, hade också problem. Hon söp mycket. Så jag såg ju både min mor och bror härja runt.
Jag gömde sprit för morsan och jag och mina vänner gömde trasor för sniffarna.
Det fanns en övergiven villa i närheten av värmeverket där thinnergänget höll till. Där, i ”Kåken”, kunde man bland många andra träffa på Bosse, kallad Apan. Han hade halvlångt rött hår och haltade lite. Vad jag minns så var det aldrig våld med knivar och vapen i de här gängen. Men de hade ju verkligen sina drogproblem.
Jag hade en kompis och vi snodde några gånger mammas sprit och så gick vi till sniffarna och frågade om de ville köpa. Vi visste ju inte vad sprit kostade så de gav väl oss någon krona eller femtio öre.

Vi fick en lillesyster, Marie, 1970. Christer var då 16 år men han höll då mest ihop med sina thinnerkompisar och var inte hemma så ofta. Han hade under den här tiden även en flickvän. Helen tror jag hon hette . Han hade henne med sig hem någon gång, det minns jag. Hon sniffade också. Jag minns att jag såg dem ibland i centrum. Vet inte vart hon tog vägen. Hon bara försvann. Mamma berättade att Christer blev väldigt ledsen då.”

Under 1960-talet, innan Christer kommit med i ett thinnergäng, rånade grabbar i Hässelbys olika thinnersniffare yngre pojkar för att få pengar.

Ett exempel:
Två pojkar i 15-årsåldern rånade hösten 1966 under knivhot en 14-årig kamrat en lördagseftermiddag. Händelsen inträffade i skogspartiet mellan Friherregatan och Melongatan i Hässelby. Där hade rånarna dragit upp en jaktkniv och hotat 14-åringen med att skära ihjäl honom om han talade om för någon vad som hänt. De tog hans pengar, cirka 60 kronor, och riktade ett hugg mot hans hals.
Bilden visar en del av det skogspartiet mellan Friherregatan och Melongatan 1965.
Foto Henrik Henrikson.

Problemet med thinnersniffning bland förortens ungdomar ökade under de här åren. En vårnatt 1971 fick polisen larm om en tonårsgrabb från Hässelby gård som var starkt påverkad av öl och thinner, och härjade runt i Hässelby gårds centrum. Han var stökig och hotfull mot trafikanterna i tunnelbanestationen.
När två poliser kom dit och tog hand om pojken, blev de attackerade av ett stort gäng ungdomar, som försökte frita den gripne. Polisen fick kalla på förstärkning, och när ett 20-tal poliser kom till Hässelby gårds centrum så var känslorna bland ungdomarna givetvis mycket uppjagade.
De skulle ju frita sin kompis till varje pris. Ett hundratal ungdomar gick till attack mot poliserna. Först efter en timme hade polisen situationen under kontroll. Då hade man tagit in ett 20-tal ungdomar till Vällingby polisstation, däribland fem minderåriga flickor. Alla kraftigt påverkade av öl och thinner.
Allt hade urartat totalt, men egentligen ville de ju bara skydda sin kompis som först blivit gripen av polisen.
Kari berättade:
"Bråket i Hässelbygård kommer jag ihåg då jag och Gittan fick åka med polisen därifrån till S:t Göran då vi hade blivit bitna av polisens hund och fick såren sydda."

Bilden visar två poliser utanför fritidsgården på 1960-talet. Foto: Henrik Henrikson.

Thinnergänget träffades utanför tunnelbanan i Hässelby strands centrum. De satt ibland på berghällen bakom blomsterkiosken. Där var det dessutom bekvämt nära korvkiosken.

Bland de som träffades där fanns Apan och Blomman. Där fanns också Skille, Olle punch, Suzzie, Kerstin och Eva. Ägaren till blomkiosken var inte så glad över att de satt och hängde på berget bakom och han var speciellt rädd för en kille som kallades Bosse Plöö, en kille som sniffade mycket och ofta. Han hade alltid sin trasa hängande i bakfickan när han inte hade något att blöta den med.
I samma gäng fanns också Stefan, Gillan, Kurre och Sunkan. Kurre jobbade en sommar som diskjockey på Hässelby strandbad.

Kerstin berättade:
"Vi var ett stort gäng som brukade sitta och hänga på stenhällen bakom blomkiosken. Mannen som hade blomkiosken tyckte att det störde hans verksamhet väldigt mycket när vi satt där, men han vågade inte jaga bort oss. Däremot gillade Iris i korvmojjen oss. Det hände att hon gav Bosse Plöö en korv gratis ibland. Hon tyckte nog lite synd om honom."

Kjell B. berättade:
"Jag kände inte Blomman, men kände till honom, liksom många andra. Jag såg till exempel honom sitta och sniffa med ett mindre gäng intill trappan upp från lekparken till Hässelby strands centrum."

Foto av berghällen bakom blomkiosken: Henrik Henrikson.

När Christer gått färdigt skolan och fyllt 16 år fick han börja jobba hos sin far, på firman Ekengren & Blom Trädgårdsanläggningar, en firma som låg i en villa i Hässelby villastad.

Christers syster berättade vidare:
”Christer sniffade och morsan söp. Farsan fick ta allt ansvar för familjen. Och vi fick mycket stöd av släkten också.
Men barnavårdsnämnden blev till slut inblandad, främst på grund av mammas alkoholproblem, men också för att Christer tillbringade allt mer tid med gänget som sniffade thinner.
Barnavårdsnämnden sade till pappa att om han inte skiljde sig, så skulle de ta alla barnen från honom. Så en dag sade pappa till oss barn: Vi ska flytta till Tullinge. Mor kommer inte med. Hon får en lägenhet för sig. Jag kommer ihåg att jag var så tacksam för att morsan inte skulle med oss.”
Bilden visar stenkullen i Hässelby strands centrum.
Foto: Henrik Henrikson.

Bilden av Hässelby holme är tagen av Kjell Bävergren sommaren 1973. Det hände ofta att ungdomar tog sig över till Hässelby holme och gjorde upp eld vid stranden.

Efter att Christer flyttat med sin far och två systrar till Tullinge så återvände han flera gånger tillbaka till Hässelby för att träffa sina gamla kompisar.
Så en måndagskväll, den 9 juli 1973, bestämde sig Christer och tre kompisar för att de skulle åka ut med en båt till Hässelby holme för att festa, dricka öl och sniffa thinner.
När de kom ut till Hässelby holme gjorde de upp en eld nära vattnet. De hade tagit med sig vin, öl och korv, och en flaska thinner. De satt länge runt elden, grillade korven över lågorna, drack öl, vin och sniffade ur thinnerflaskan. Kombinationen av thinner och alkohol gjorde att grabbarna blev mycket berusade och omtöcknade.
Vid tiotiden på kvällen reste sig Christer plötsligt upp och vandrade ner till stranden. Med en flaska vin i handen gick han rakt ut i vattnet med kläderna på sig. Han lär ha sagt till sina kompisar att han tänkte simma över till fastlandet, en sträcka på ett par hundra meter. Han var duktig att simma, men nu var han omtöcknad av vin och thinner och allt gick fel. En bit ut i vattnet sjönk han.
En av kompisarna berättade: ”Plötsligt försvann Blomman under vattnet utan att säga ett ord. Jag kan själv inte simma men gick så långt ut att vattnet nådde mig till munnen. Ändå nådde jag inte fram till Blomman. Då blev jag skitskraj och rusade efter hjälp.”

På andra sidan av Hässelby holme tältade samma kväll Tord K. med en kompis. När Tord fick höra att Blomman hade simmat ut i vattnet och sjunkit kastade sig Tord snabbt i vattnet för att leta efter honom. Samtidigt paddlade Tords kompis in mot land i en kanot för att slå larm.

Tord var en erfaren sportdykare, duktig på att dyka, och efter upprepade dykningar hittade han Christer på omkring fem meters djup, och lyckades få upp honom på stranden. Christer hade då legat 6-7 minuter i vattnet. Ungdomarna började genast upplivningsförsök med hjälp av mun-mot-mun-metoden i väntan på att brandkårens räddningsbåt skulle dyka upp.

Tord K. berättade:
”Blomman drunknade vid Hässelby holme. Där vattenledningen från Lovöverket går. Jag dök och plockade upp honom. Han låg under det grova vattenledningsröret på fyra-fem meters djup. Han hade varit kraftigt påverkad av thinner och försökt gå hem på vattnet, enligt hans sniffarpolare.”

Denna bild, som är tagen ett år efter den tragiska drunkningsolyckan, visar i förgrunden den plats där de fyra grabbarna hade gjort sin eld, druckit öl och sniffat thinner. Man ser hur nära det är över sundet till fastlandet, ungefär 220 meter.
Fotograf: Kjell Bävergren.

I en ateljévåning på Strandliden 35 bodde på den här tiden konstnären Arne Scheding. Han hade en vit katt som hette Abbe.
Kjell Bävergren berättade:
”Just denna speciella kväll, den 9 juli 1973, var jag och min bror Martin kattvakter hos Schedings. Vi fördrev tiden med att dricka vit Bacardirom, blandad med Coca Cola, i väntan på att vi senare skulle åka in till Gröna Lund. Det var den kvällen som Blomman drunknade. Vi såg ambulansen och en polisbil, som anlände och körde fram till strandkanten.”

Den medvetslöse Christer fördes iland med en båt, och kördes med ambulans till S:t Görans sjukhus, men där kunde man bara konstatera att han avlidit genom drunkning.

Carina, Christers syster berättade:
”Det gick sedan rykten, bland annat från vår morsa, om att det skulle varit ett självmord. Han hade några dagar tidigare slängt in nycklarna till jobbet och sagt att han kommer aldrig mer tillbaka. Jag tyckte det var konstigt att han drunknade. Han var en mycket duktig simmare.”
Foto: Kjell Bävergren den kvällen.