När de flyttat in på Hesselby skriver Olga till Eva Topelius, dotter till Zacharias, att de nu kommit i ordning på Hesselby och att hon fått sätta sig in ”i hushållets alla bestyr, hvilka inte äro så få, när man deri inberäknar jungfrurna och deras tillsyn”.

De hade många gäster under julhelgen – ”till och med 6 nattgäster” – och om nyårsaftonen skriver hon: ”Sista dagen på detta ljufva, härliga år. Jag tycker det är riktigt vemodigt, ty en aning säger mig att det blir det lyckligaste i mitt lif.”

Verner själv är inte nöjd med alla gäster som besöker dem och stör honom i hans författande. Olga skriver: ”Nu har vi emellertid fattat ett orubbligt beslut att stänga oss inne, haka af vår telefon och inte visa oss för verlden förrän Kisse fått färdigt vad han önskar.”

Karl Rehn var på denna tiden förvaltare på Hesselby. Han och hans fru hade svårt att komma sams med paret Heidenstam. Den nya unga frun Olga var ömtålig om sin värdighet och sitt ”von”. Egentligen hade paret Heidenstam trott att de skulle bli mottagna med applåder och blombuketter samt vänliga, artiga ansikten men tyckte att de i stället blev kyligt mottagna.

Som ett exempel på en situation då Heidenstams inte blev väl bemötta, var då Verners fru ville få köpa frukt av trädgårdsmästaren, men Karl Rehn skickade inte genast efter trädgårdsmästaren. Senare, när det var dags för middagen, så skickade hon en piga till kontoret med ett upprepat besked om att hon ville köpa frukt. Då svarade fru Rehn att de hade annat att göra på kontoret än att springa hennes ärenden. Om hon ville tala med någon så fick hon väl själv ta reda på den personen.

Detta tog Verner von Heidenstam som en förolämpning mot sin fru. Han skrev ett brev till greven Carl Trolle-Bonde om att paret inte ansåg sig hövligt bemött.

Den kloke greven skrev ett snällt brev till Karl Rehn om saken:

”Skalder och dylika personer äro ej skapade som andra människor, äro i hög grad opraktiska samt taga lätt intryck och inbilla sig oförrätter som ej finnas; man får således behandla dem något annorlunda och öfverse med deras svagheter, samt tänka, att de betrakta sig som gäster och vi deras värdar. Herr v. Heidenstam skall dessutom i botten vara en mycket vänlig och älskvärd själ och då han nu dessutom är en af Sveriges mest framstående skriftställare, som jag särskilt håller på att vara vän med, skulle det mycket plåga mig, om han ej trifdes vid Hesselby, synnerligast som det är så lätt hjälpt med artighet och vänlighet samt välvilligt tillmötesgående. Hoppa derför öfver sina egna intryck och gör våld på sig, samt öfverse med hans mindre vanliga sätt samt var så älskvärd Kamrern kan och detta för min skull.”

Efter det gjorde personalen så gott de kunde för att paret Heidenstam skulle trivas på Hesselby.

Denna vinter var kall och Hesselby var inbäddad i ett tjockt snötäcke. Verner von Heidenstam beställde en stor släde hos Hesselbys snickare, en som liknade en flat båt. Den var målad i klarröd färg, och i den lät Verner von Heidenstam sina gäster åka, då han hade bjudningar under vintern. I den åkte han med sin fru och gäster sådana som författarna Birger Mörner och Oscar Levertin.

Mildvintern kom i slutet av februari och i mitten av mars flyttar Heidenstams från Hesselby. Då hade den store skalden, kanske inspirerad av 1600-talsmiljön och det nordiska vintervädret, skrivit klart ett av sina storverk – ”Karolinerna”.