Gustaf Carlsson Bonde af Björnö, kallad ”Den lärde Bonde” eller ”Gustaf Bonde den yngre”, föddes klockan 1:10 på eftermiddagen 6 april 1682 i Stockholm. För övrigt samma år som konung Karl XII föddes.
De två skulle senare i livet samarbeta under längre perioder.
Gustaf Bondes föräldrar: Till vänster syns hans far – Carl Bonde. Till höger ser vi hans mor - Eleonora Margareta Bonde.
Den fyraårige Gustaf Bonde sändes 1686 tillsammans med sin yngre broder Nils att uppfostras hos sin myndiga farmoder, riksskattmästarinnan Anna Kristina Natt och Dag på Björnö. Tidigt förlorade de två bröderna sin moder och då Gustaf nyss fyllt tio år, även farmodern. Familjen flyttade då över till Finland, och de två bröderna blev studenter vid Åbo universitet 1695.
På våren 1701 sändes de två bröderna ut på en studieresa till kontinenten, som de flesta av adelns barn på den här tiden. De blev studenter i Tübingen i sydvästra Tyskland. Efter ett och ett halvt års studier på universitetet i Tübingen under juristen Creilings presidium gav Gustaf Bonde ut bland annat en skrift som handlade om algebran och fysiken. Sina mer än vanligt omfattande teologiska kunskaper grundlade Gustaf även här under ledning av teologie professorn Förtsch. I Tübingen köpte Gustaf en bok om alkemi, så hans intresse för mystisk kemi fanns redan då.
Studieresan fortsatte sedan genom Österrike, Italien, Frankrike, Belgien och Holland till Stade, där bröderna skiljdes åt, den yngre för att inträda i armén, Gustaf för att åka upp till Stockholm och börja tjänstgöra vid hovet.
Gustaf Bonde var gift två gånger. Denna bild visar friherrinnan Charlotte Ulrika von Liewen (1683-1735) som Gustaf gifte sig med 1708. I detta gifte fick han fem barn:
Carl Bonde, född 9 september 1709.
Tord Bernhard Bonde, född 4 september 1711.
Christer Bonde, född 20 september 1714.
Fredrik Gustaf Bonde, född 23 juli 1716.
Sigrid Bonde, född 10 december 1719.Äktenskapet mellan Gustaf och Charlotte sammanföll i det närmaste med den tid då Gustaf Bonde deltog i det offentliga livet. Charlotte fick fungera som värdinna när hennes man fick besök av främmande sändebud i det stora huset i Hässelby.
Carl Trolle-Bonde skrev 1899: ”Med ett behagligt och vackert utseende förenade hon kunskap i språk, livlighet och glädje samt stor kärlek till världsliga nöjen och svaghet för grannlåt.”
Hon ville alltid omge sig med dyrbara ting och många gånger anskaffade hon sig saker som kostade mer än vad hon egentligen hade råd med. Vid ett tillfälle till exempel så mottog hon av den franska ministern några vängåvor, dock under villkor att hennes man inte skulle få veta något. Att hon levde över sina tillgångar vittnar den stora skuld som hon hade, vilket hennes man inte kände till förrän efter hennes död.
I De la Gardiska Arkivet kan man läsa om följande händelse: Riksrådet greve Gustaf Bonde frågade vid ett tillfälle Swen Hof, som var informator på Hässelby, under en måltid om inte landshövding Danckwardt hade berättat något intressant om baron Görtz? Swen Hof svarade att han fått höra följande av Danckwardt:
”Vid ett tillfälle diskuterade man en viss greve von der Rath som var verksam i en kommission där han hade misskött sig. Han hade arresterats och man överlade nu om man skulle frånta honom sina uppdrag. Alla ledamöterna ville dock fria honom med undantag av Danckwardt.
Kyrkoherden i tyska församlingen, doktor Conrads, ville hjälpa greven och erbjöd Danckwardt en stor summa pengar om han kunde gå med på att fria honom. Men då härmed inget blev av, kallade en viss grevinna, vars namn Swen Hof sade sig ha glömt, till sig landshövdingen och förde in honom till en kammare, där han träffade greve von der Rath.
Danckwardt ville först inte tro sina ögon att den som skulle sitta i strängaste arrest under hög bevakning skulle vistas här helt fritt. Men var det likväl han, som nu reste sig och tog landshövdingen i famn och på det bevekligaste bad honom att han skulle fria honom och inte vara den enda i kommissionen som var emot honom och stod efter hans blod. Landshövdingen svarade att ta emot pengar anstod honom inte, och att handla mot sitt samvete vore för mycket begärt. De skiljdes härmed och greve von der Rath skulle få återgå i sin arrest.
Så här lång i berättelsen märkte Swen Hof att grevinnan Bonde, Charlotte Liewen, blev illa berörd och rodnade, samt att greven nickade åt henne.
Hof blev då alldeles bestört då han insåg att den grevinna, som han inte kom ihåg namnet på, var grevinnan Bonde, vilket sedan riksrådet Carl Gyllenborg bestyrkte. Swen Hof kunde ju knappast avbryta sin berättelse, men Gyllenborg roade sig mycket när han fick höra denna historia.”Charlotte Ulrika von Liewen blev 52 år gammal och avled 1735. Hon är begravd i bondeska gravkoret i Spånga kyrka.
Gustaf Bonde levde ensam några år, men när han blivit 58 år gifte han sig 1740 med denna unga flicka - den 19-åriga fröken Fredrika Viveka Trolle. Hennes far var 11 år yngre än Gustaf Bonde själv och var stiftare av de stora fideikommissen Trollenäs, Trolle-Ljungby, Trolleholm och Trollesund.
Trots den stora ålderskillnaden mellan Gustaf och Viveka så blev äktenskapet dem emellan långt och lyckligt.
Gustaf Bonde och Viveka Trolle fick fyra barn:
Carl Bonde av Björnö, född 1741.
Fredrika Brigitta, född 1743 på Hässelby.
Eleonora Gustava, född 1746 på Hesselby.
Viveka Sofia, född 1770 på Hesselby.Bilden visar den unga Viveka Trolle.
På denna karta från 1731 ser vi byggnaderna runt Hässelbygodset, markerade med rött. Siffran 1 visar huvudbyggnaden med sina flyglar och siffran 2 visar ladugårdsbyggnaderna. Efter Gustaf Bondes fars död 1699 ärvdes Hässelby av Gustaf, som var äldste sonen.
När han övertog Hässelby låg stora marker obrukade och väldiga områden utgjordes av sumpmarker. Han satte i gång omfattande diknings- och röjningsarbeten och skapade många tunnland bördig åkerjord. Hans insatser, då det gällde att höja spångabygdens välstånd och ekonomiska liv var mycket betydande.Under den tid han inte var i tjänst och vistades på Hässelby, var hans levnadsordning mestadels den, att han steg upp klockan 6 på morgonen och sedan, om vädret medgav, gick på promenad hela förmiddagen. Klockan 12 intogs middag, då han för det mesta gjorde starka mål. Från klockan två till fyra eller fem sov han middag, varefter han gick ut för att se efter sitt gårdsbruk eller trädgården, vars skötsel han grundligt var insatt i. Han tyckte om att gå på jakt och om vårarna var han ofta ute hela nätterna på tjäderjakt. Aftonmål åt han sällan, utan var sysselsatt på sitt rum med läsning och skrivning oftast till klockan 12 på natten, men på senare år, då hans syn avtog, läste hans fru högt för honom två tre timmar. För övrigt ville han gärna ha sällskap, i synnerhet med dem som han kunde tala vetenskap med.
Med ledning av riksrådets porträtt och hans i bouppteckningen specificerade garderob kan man nästan se för sig den gamle, satte, något korpulente mannen klädd för jakt i Hässelbys skogar i sällskap med sin gamle jägare, Christopher Fordran, en infödd tysk.
Gustaf Bonde var då klädd i ”en gammal rock av grönt kläde med utslitet ekorrfoder”, eller under den kallare årstiden en ”pälsrock av vita fårskinn med blått söndrigt övertyg och en gammal lappmudd av renskinn med lappsöm, stofferad med grönt bomullstyg” eller också en ”blå kappa av grov kamelott med gammalt loskinnsfoder”.
Gewalli skrev på 1930-talet att ”knappast den enklaste medborgare i det nutida Spånga (dvs. under 1930-talet), torde leva så enkelt som riksskattemästaren och hans familj i vardagslag. Men lika spartansk som vardagen var, lika överdådig var festens dag. Då dignade de stora borden under mängder av på blänkande silverfat upplagda rätter, och dryckeskärlen, likaså av silver, var fyllda med vin och öl. Men fest var ingalunda en vanlig företeelse.”
På denna karta från 1700-talet över Stockholms omgivningar syns Heʃʃelbÿ högst upp till vänster. Ett kungligt besök av drottninggemål Ulrika Eleonora på Hässelby 1731 beskrevs så här:
”Hertiginnan vår syster passerade på måndagen Hässelby där jag hälsade på riksrådet greve Bonde, som tjänstgör i riksdagen. Han har blivit ihågkommen av Ers majestät, både för det stora stöd som vi har fått av honom och den nitiska tjänst han visar vid alla tillfällen för oss och för kungariket, och det är därför känt, i alla tjänster, om hans trogna verksamhet. Drottningholm den 1 september 1731. Ulrica Eleonora.”
Drottningholm syns till vänster på kartan.
Förutom att dika ut markerna runt Hässelby så rustade Gustaf Bonde även upp huvudbyggnaden invändigt. Denna sandsten, funnen på vinden i Hässelby slott, har tydligen varit en minnessten, skriven med runskrift. Inskriften lyder: "Anno 1735 blev denna trappa af nyo upplagad av grev Gustav Bonde”. Stenens mått längd 330, bredd 280, tjocklek 70.
Bilden visar torpet Trollboda.
Gustaf Bonde gjorde ett årslångt besök i Sachsen 1706−07 hos Karl XII, som på den här tiden krigade i Polen mot sin kusin August II. Den svenska huvudhären var då förlagd i Sachsen, och den omgivande befolkningen tvingades betala stora krigsskatter och försörja svenskarna.
På bilden erkänner sig kurfursten August II av Sachsen som besegrad av Karl XII. Någon av männen bakom den svenska kungen skulle kunna vara Gustaf Bonde.
Östergötland var så gott som tomt på krigsfolk, då alla trupper hade koncentrerats till huvudstadens skydd, så Gustaf Bonde fick göra sitt bästa av det lilla han hade.
Den 10 juli gav han befallning, att allmogen skulle samlas till Norrköpings försvar. Med den hoprafsade och illa beväpnade styrkan var det givetvis omöjligt att åstadkomma något effektivare motstånd mot ryssarna.
Gustaf Bondes uppgift att försvara Norrköping mot ryssarna var på förhand hopplös. Den 31 juli 1719 brändes staden Norrköping fullständigt ner av ryssarna, så att endast tre hus återstod.
För denna katastrof fick Bonde emellertid helt bära skulden, och omdömen om hans oduglighet spreds vida omkring.
Dessa motgångar påverkade dock inte på något sätt Gustaf Bondes politiska karriär. Vid båda riksdagarna 1719 och 1720 var han medlem av sekreta utskottet och satt vid båda som ordförande i fredsdeputationen.
Han blev president i Bergskollegium 1721–1727 och riksråd 1727–1739. I rådet inkallades han år 1727, och nämnes av en samtida såsom ”den redlige, gammaldags Herren, Grefve G. Bonde, frommer, välsinnad och välbeläster”.På den här tiden fanns två politiska partier i landet – mössor och hattar. Gustaf Bonde tillhörde Arvid Horns parti (”Mössorna”) och han var motståndare till Carl Gyllenborgs och ”Hattarnas” krigspolitik.
Åren 1731–1739 var han rikskansliråd och hade därmed blivit rikets mäktigaste man, näst kanslipresidenten Arvid Horn. Han tillhörde mössornas parti så när hattarnas parti tog över makten blev Gustaf av med alla sina ämbeten.Plötsligt var Gustaf Bonde helt utan alla politiska förpliktelser. Han kunde nu helt ägna sig åt att vårda sin familj, sina intressen och sina slott: Gården inne i Stockholm, Björnö utanför Norrtälje, Cathrineholm i Småland, men främst Hässelby.
Från och med nu bosatte han sig på Hässelby och ägnade sig åt gårdens skötsel. Trädgårdsskötsel var ett av hans stora begivenheter och detta dokumenterade han i ”Hässelby trädgårds book 1742”.
Gustaf Bonde sökte nu något som han kunde engagera sig i, något som kunde ersätta politiken. I en stark kontrast till Gustaf Bondes klarsynta verksamhet i rikets ledning och det politiska arbetet i mössornas parti lade han ner stort intresse i mystiska vetenskaper och ockulta grumligheter. Han ägnade mycket tid och energi för den tidens mystiska och hemliga vetenskaper, bland annat på alkemins område.
Inte mindre än 16 större och mindre arbeten har han författat. Hans latinska verk i hermetiken har blivit översatt på franska. I Lund utgavs hans "Undersökning om Vattnets natur och egenskaper” 1745 under pseudonymen Gunnar Blå. Även de österländska språken hade han studerat, och han trodde sig ha funnit en likhet mellan finska och hebreiska språken, att finnarna härstammade från Israels tolv släkter.
Gustaf Bonde riktade sitt intresse mot Naturen och Kroppen, närmare bestämt matsmältningsapparaten. På Hässelby upprättade han ett komplett laboratorium. Bilden visar en alkemisk teckning av Gustaf Bonde. Han har i överkanten noterat: ”Nota bene, att uti en destillation separera phlegma, obeum och spiritus”. Visserligen blev Gustaf Bonde medlem av Vetenskapsakademien, men hans huvudintresse gällde alkemin, trots att man redan i hans samtid insett att alkemin grundade sig på felaktiga och ovetenskapliga teorier och idéer.
Han sökte livselixiret, ”det största goda, som på jorden finnes näst Gud”. Han experimenterade med guldmakeri, prövade från in- och utlandet allehanda hemliga recept och hemföll fullständigt åt mystiska och magiska funderingar i det lilla arbete, han 1732 lämnade åt trycket: ”Clavicula hermeticæ scientiæ”.
På den här tiden fanns det en del som trodde på att det verkligen existerade ett mystiskt ämne som kallades ”De vises sten”, vilket skulle ha mirakulösa egenskaper.
Det skulle vara ett rött pulver, ett särskilt ädelt guld som man skulle kunna framställa med hjälp av alkemi. Medeltidens alkemister hade ansett att detta ämne kunde omvandla oädla metaller till ädla samt bota alla sjukdomar och förlänga livet. På så sätt kunde livet förlängas upp till många hundra år.Gustaf Bonde hade en alldeles egen metod för att framställa De vises sten. Han använde kroppen som ugn. Både sin egen och sin hustrus. Arbetet gick ut på att varje dag förtära små guldkulor och nästa dag rensa ut det ur avföringen för att sedan ånyo förtära det; detta skulle ske i största lugn och ro. Två år skulle guldet cirkulera runt i kroppen innan det förvandlades till De vises sten.
Detta är ett porträtt av den tidens störste svenske mystiker Emanuel Swedenborg. Gustaf Bonde var mycket intresserad av Swedenborgs teosofiska lära. Han inbjöd Swedenborg att besöka honom på Hässelby och undersöka hans ”lilla trädgården”. Swedenborgs svar till Gustaf Bonde den 11 augusti 1760:
”Jag är tacksam för ditt ärade bref och för din nådiga inbjudan till Hesleby... Med hänvisning till frågan som till huruvida några verser i Pentateuken har egenskapen och kraften att få till stånd handel eller samtal med andar känner jag inte till några verser i Skriften äger den egendomen mer än någon annan.” (Det långa brevet behandlade religiösa och övernaturliga funderingar.)Baron L. von Hatzel var en tysk som bodde i Rotterdam, och som studerade mystisk filosofi. Våren 1760 skrev von Hatzel till Gustaf Bonde. Han hade läst en eller två av Swedenborgs verk som hade publicerats anonymt i London under de föregående tio åren.
Nu undrade han om Bonde kände till namnet på författaren, som han visste att han var svensk. Bonde svarade att han visserligen visste vem författaren var men att han inte var fri att avslöja dennes namn. Han lovade dock att han kunde agera som medlare.
Bonde fungerade sedan som mellanhand mellan Swedenborg och baronen i Rotterdam, som aldrig fick veta Swedenborgs namn.
Vid riddareordnarnas införande år 1748 blev Gustaf Bonde dubbad till riddare av serafimerorden och var den förste, som fick denna utmärkelse, varför han i Riddarholmskyrkan förde ordet för de övriga ordensbröderna.
På denna bild är Gustaf Bonde iklädd sin serafimerorden.Efter det var Gustaf Bondes politiska betydelse ringa, men han blev åter riksråd 1761 sedan hattarnas ställning försvagats efter Sveriges misslyckade deltagande i Pommerska kriget. Då han, efter 23 års frånvaro, inträdde i den mäktiga senatens rum, fann han sin stol flyttad längst fram i salen, såsom den äldste bland rådsherrarna. Men han inkallades på ålderdomen mera för att hedras och upprättas än för att kunna uträtta något. Han var nämligen då nära 80 år gammal och börjat bli sjuklig.
I Svenskt biografiskt lexikon beskrivs Gustaf Bonde så här:
”Han är gammaldags och fosterländsk, med varma religiösa intressen på stadig lutersk grund och deciderad avoghet mot den insmygande upplysningsfilosofien. Hans sociala synpunkter äro högaristokratens, konservativt patriarkalisk gentemot de lägre folkklasserna och med skarp front mot den påträngande unga ämbetsmannaadeln. Bondes lärda intressen funno ett uttryck även i hans samlarverksamhet. Han ägnade sålunda mycket intresse åt sitt bibliotek men nödgades bevittna, att detta härjades av eld vid Hässelby brand 4 mars 1721.”Under branden förstördes alla böckerna i biblioteket som var inrymt på den våningen tillsammans med Hässelbys kapell, som också helt förstördes. Under de följande tre åren reparerades huset för summan av 24 689 daler och 22 öre kopparmynt.
I Allmänna Tidningar från 1789 kunde man läsa: ”ett lika öde hade något längre tillbaka (1721) det förträffliga biblioteket på Hesselby sätesgård, och vilket till större delen var samlat av den grundlärde herren, riksrådet greve Gustaf Bonde. Kvarlevorna av denna boksamling och de därvarande historiska samlingar är ännu i greve Carl Bondes händer.”
Bilden är en skiss ritad före den fatala branden 1721 då bland annat biblioteket på Hässelby förstördes.
En av de många skrifter Gustaf Bonde sammanställde: ”Inträdes tal om vetenskapernas fortplantning, då hans excellence, riksrådet greve Gustaf Bonde, första gången intog sitt rum, såsom ledamot, i kungl. Vetenskapsakademien akademien, den 23 juli 1748.”
I denna skrift blottlägger Gustaf Bonde sitt för samtiden omoderna synsätt på naturvetenskapen: ett sökande efter en sann alkemi, en magi där de verkliga auktoriteterna fortfarande var Hermes, Zoroaster, Moses och kinesiska mästare.
Boken mottogs säkert med viss skepsis i Sveriges lärda kretsar, förutom kanske av blivande ledamoten J. G. Wallerius som var inne på samma linje.Sten Lindroth beskrev Gustaf Bonde som följande:
”Han kan förefalla som något av en psykologisk gåta. Som greve och riksråd, under 1730-talet Arvid Horns närmaste man, var han en notoriskt redbar, lugn och omdömesgill politiker, full av världslig klokhet. Men privat, i sitt bibliotek, försjönk han i en annan värld: den alkemistiska mystikens och den götiska forntidens.”
Gustaf Bonde dog den 5 december 1764 i Stockholm. Hans grav återfinns i det bondeska gravkoret i Spånga kyrka. Enligt testamentet tillföll Hässelby hustrun Fredrika Viveka Trolle 1764. I hennes dagbok kan man läsa:
”1763, 4 november: Kl 7 om aftonen kände min man Gustaf Bonde fladdring med blindhet för ögonen, vi hade rest till Stockholm för flyttning; det gick över när han legat ett par timmar.
Den 8 i samma månad, när vi skulle gå till bords, kl kvart i 2 överföll samma blindhet honom.
1764, 5 december, kl kvart i 2 om natten avsomnade min käre, älskelige herre, riksrådet greve Gustaf Bonde, mig och mina kära barn till hjärtans sorg.”Det bondeska gravkoret i rött tegel är byggt i en helt annan stil än den övriga kyrkobyggnaden i Spånga kyrka.
Foto: Henrik Henrikson.
Efter sin makes död övertog Viveka Trolle skötseln av Hässelby . I hennes dagbok står det: ”1767 om vintern reparerade jag stora huset vid Hässelby och förändrade inredningen.” Hon var känd för sitt karlavulna väsen, sitt oförblommerade språk, sin stora förmåga att sköta sin ekonomi och sina beständiga tvister med sina mågar.
I hennes testamente står bland annat: ”Hässelby gård i Spånga socken, med Nählsta rusthåll och tillhörande augment tillfaller efter min salige käre mans disposition min äldste käre sonson Greve Gustaf Bonde.”
Hon dog 1806.
Till huvudmenyn
Har du kommentarer, tips eller förfrågningar: skriv E-post "Om Hässelby" . Copyright Henrik Henrikson.