 |
 |
| Författaren Verner von Heidenstam skrev på Hässelby slott en del av sin berömda bok ”Karolinerna”, som handlade om Karl XII. Han hyrde under ett par vintrar i slutet av 1890-talet ett rum på Hässelby. Där skrev han alla berättelserna, förutom två, till första delen av sitt storverk ”Karolinerna”.
Verner von Heidenstam berättar i sin dagbok att han en gång mötte ett spöke i Hässelbys bibliotek. Det var självaste Karl XII som dök upp, iförd uniform. Kungen stod i dörröppningen till biblioteket och stirrade på författaren. Heidenstam blev aldrig rädd. Han tyckte att kunde passa på att ställa några frågor till kungen om den romansvit som han höll på att arbeta med. Karl XII om någon borde ju ha de rätta kunskaperna, men han svarade inte utan bara försvann iväg utan ett ljud.
I tidningen Spånga Nyheter från 14 december 1950 berättade Karl Göran Rehn om när han träffade Verner von Heidenstam på Hässelby slott:
“Under 1890-talet utvecklades ett högst mondänt kulturliv på Hässelby slott. Från hela landet kom vittert folk på besök och greve Bonde kunde ibland ha både Heidenstam, Levertin och Hjalmar Söderberg som gäster. Tjänstemannen i Vattenfallsstyrelsen, mångsysslaren och pianisten Karl Göran Rehn, som f.n. bor i den ena av flyglarna på Hässelby slott har goda minnen från den tiden. Hans far Karl Rehn tog tjänst hos grevarna Bonde på 1880-talet och som liten grabb sprang Karl Gösta Rehn runt i slottsträdgården och snattade aprikoser från trädgårdsmästarens spaljéer, kysste 100-årige Clara Bonde fint på hand och bockade för farbror Heidenstam, en lång mörk herre, som trodde på spöken.”
Fotograf: Fredrik Moeller.
|
|
| En annan författare som vistades på Hässelby var Hjalmar Söderberg (1869-1941). Han hyrde sommarvillan Maltesholm som låg nere vid mälarstranden. Bilden visar en oljemålning av Maltesholm av konstnären Sascha Bolin, som bodde i en av Hässelby slotts flyglar.
Där på Maltesholm skrev Hjalmar Söderberg boken ”Doktor Glas”. Han trivdes emellertid inte i längden på Hässelby. Han var spökrädd och trodde sig ibland möta en skräckinjagande vit dam i slottsparken.
Den vita damen var vålnaden av en kvinna som för 300 år sedan mördades av sin man. Det sägs att hon fortfarande letar efter sin älskare.
Det var så, enligt skrönan, att på 1700-talet levde ett par på Hässelby slott varav mannen ofta var ute på långa resor. Den unga frun hade väldigt ensamt under en mannens resor varpå hon skaffade sig en älskare. En kväll kom mannen hem tidigare än väntat efter en lång tids vistelse i Europa. Han hittade då sin fru med en annan man i sovrummet. Han blev rasande och lät döda mannen.
Frun murade han in levande i ett av tornen i Hässelby slott. Det skulle alltså ha varit Carl Bondes fru Beata Sparre som blev inmurad i en av slottets väggar. Samtidigt som han murade in Beata så råkade han mura in en klocka. Den klockan finns fortfarande där inne i muren, den fungerar inte men ibland ringer den på obestämda tider och dörrar öppnas och stängs oförklarligt och gardiner dras ner, också det är oförklarligt.
Personalen på Hässelby slott har sett skymtar av Vita Damen där hon skrider fram. Hon är ett väldigt snällt spöke som inte vill något ont. Hon beskrivs utstråla ett lugn, men på insidan skriker hon i förtvivlan. Det sägs att hon letar efter sin älskare i tron att han fortfarande är i livet.
|
|
| Oförklarliga händelser på Hässelby Slott speglar Vita Damens närvaro även på andra ställen i slottet. Bland annat har man ett flertal gånger försökt att hänga upp nya gardinstänger i ett speciellt rum. Men de har bara fått vara kvar några minuter, innan man hört en duns av att de ramlat ner.
En före detta anställd berättar hur gardinerna gång på gång oförklarligt slets ner i ett av flyglarnas gästrum. De var av den äldre typen som viks direkt över gardinstången utan att använda gardinringar, och hon trodde först att de ramlat ner av sig självt eller att någon råkat komma åt dem, men när de gång på gång hittas på golvet, och bara i just detta rum, blev hon alltmer tveksam.
Hon prövade att nåla fast dem, men resultatet var detsamma trots att rummet varit outhyrt och låst. Till sist såg man ingen annan råd än att helt enkelt byta upphängningssystem i det hemsökta rummet, men det är sådant det talades tyst om.
Vita Damen vill tydligen inte ha nya gardiner. Hon vill att de gamla ska vara kvar, de som hon alltid gläntade på när hon blickade efter sin älskare. Kanske, kanske kommer han tillbaka om han ser att ingenting har förändrats sedan den där kvällen för 300 år sedan…
Bilden visar ett av rummen på Hässelby slott med sina ålderdomliga gardiner.
|
|
| När man restaurerade Hässelby slott på 1960-talet så satte man i biblioteket in ett vacker 1600-talstak från Gamla stan. Det har under åren även funnits en spökhistoria om detta slottsbibliotek. Det är en variant på ovanstående historia med den vita damen.
Flera personer säger att de känt en skrämmande kyla från en viss plats i biblioteket. Ur de tjocka murarna kommer en oförklarlig kyla. Speciellt från en viss plats intill den öppna spisen i slottets bibliotek tycks en egendomlig kyla stråla ut, ungefär där golvlampan står på bilden. En förnimmelse av ondska som får några att se sig oroligt över axeln, medan andra blankt vägrar att gå in i rummet.
Det är flera personer som känt fenomenet och man tror att det var här som det blodiga svartsjukedramat utspelade sig. Det talas om den unga vackra grevinnan Beata Sparre som ertappats av sin make i armarna på sin älskare i biblioteket. I raseri dödade greven honom med en värja.
|
|
| Över öppna spisen i biblioteket har man hängt ett porträtt av slottets byggherre riksrådet greve Carl Bonde. Det skulle alltså vara han, enligt legenderna, som en gång överraskat sin fru med en älskare, och i vredesmod slagit ihjäl den mannen, och enligt den här versionen av skrönan så är det han som muras in i en alkov i väggen. Den inmurade mannen sägs finnas till höger om öppna spisen.
En anställd på slottet berättar om oförklarlig kyla, om hundar som rest ragg och börjat skälla mot en plats där ingenting fanns, och om ett japanskt konferenssällskap som helt ovetande om historien blankt och till synes oförklarligt vägrade gå in i rummet så att man helt enkelt fick hitta ett nytt utrymme åt dem.
Vid ett annat tillfälle är biblioteket fullt av folk och alla stolar upptagna förutom den närmast spisen, och då en av de anställda förvånat frågar en av dem som hellre valt att stå får hon svaret att flera suttit där en liten stund, men att de alla flyttat sig då de känt sig illa till mods och det varit märkligt kallt. I biblioteket lär dessutom diverse andra underligheter inträffat som exploderande glas och fallande föremål.
Fotograf: Henrik Henrikson.
|
|
Det hemsökta biblioteket ligger i bottenvåningen innanför fönstret strax till vänster om trappan. En vaktmästare var en tidig morgon i färd med att låsa upp och ställa saker i ordning när han gör en paus i sitt arbete.
För att få en smula frisk luft öppnar han dörrarna mot terrassen och tar ett par steg ut i morgonsolen. Han är helt ensam i den stora byggnaden, och därför blir överraskningen desto större då någon inifrån knackar på fönstret. I solblänket är det svårt att se in, och han trycker ansiktet mot rutan bara för att upptäcka att någon annan gör samma sak från andra hållet. Med ett ryck drar han sig därifrån, och då han efter viss tvekan går in igen är rummet lika tomt som tidigare.
Personen som betraktat honom beskriver han som en ”gammal kärring”, men någon sådan finns varken bland personal eller gäster, av vilka de första för övrigt inte dyker upp förrän en dryg timme senare.
Bild från hemsidan Skarn.
|
|
| Hela miljön kring Hässelby slott är stundom idealiska för att man där ska uppleva känslan av mystik och övernaturliga händelser. När hösten kommer och sommargrönskan runt Hässelby slott försvunnit är det lätt att känna närheten av det oförklariga bland skuggor och kala spretiga grenar.
När man närmar sig slottet passerar man till vänster om vägen en liten kulle på vars topp en runsten reser ett mörkt tusenårigt finger. Rollerna är dock inte vad de vid första anblicken kan verka. Den mäktiga runstenen har ingenting med platsen att göra, utan är ditflyttad från den nu försvunna byn Skesta, medan den lilla oansenliga kullen är en minst 2000 år gammal gravhög, och många av de små ojämnheterna i terrängen döljer benen av sedan länge döda hässelbybor.
Området är ett gravfält, en plats där många mänskliga själar ligger begravda sedan flera tusen år.
Fotograf: Henrik Henrikson.
|
|
Bilden visar slottets matsal, som ligger i källaren, under de tunga valven. Det är en plats där man samlas, när det är dags att äta en måltid.
Hässelby slotts tjocka murar antyder byggnadens ålder. Man känner sig märkligt liten när man går på det ojämna stengolvet under det låga taket i matsalen. Murarna känns kalla, även mitt i sommaren. Det går flera rykten om spöken även i denna del av Hässelby slott.
En kvinna som tidigare arbetat här berättar hur hon en kväll stod ensam och dukade i källarvåningens matsal när hon plötsligt fick förnimmelsen av att vara iakttagen. Då hon vände sig om blev hon varse gestalten av en kvinna klädd i ålderdomliga kläder, en sak som inte alls förvånade henne eftersom slottet den här kvällen var uthyrt för ett evenemang med 1700-talstema. Den främmande stod där utan att yttra ett ord, och stämningen i rummet var tryckt, liksom om någonting var fel.
Det var då hon får se att besökaren inte hade några fötter. Gestalten slutade strax nedanför knäna, och då hon utstötte ett rop av häpnad fick hon till sin fasa se hur kvinnan löstes upp i tomma intet mitt framför ögonen på henne.
|
|
Nu en händelse från 1991:
Det var tre dagar före julafton. Från himlen hade tunn snö fallit ned och lagt sig vackert över kullerstenarna på slottsgården till Hässelby slott. Det var lugnt och alldeles stilla. Borta var konferensgäster och andra slottsbesökare. Kvar var den dåvarande ”slottsherren” Torbjörn Forsell med sin familj, som hade lyckan att få bo på slottet. Ja, inte i självaste slottet, men i den nog så anrika trädgårdsflygeln till höger om slottet låg hans tjänstebostad, där han kom att bo i tolv hela år.
Nu stod han, frugan och sonen i fönstret, tittade ut på slottsgården i den stillsamma och tindrande decembernatten, och konstaterade:
"Fan, vad vackert det är här!"
Men då plötsligt började den gamla slottsklockan i tornet att slå - sju slag!
"Vad är det här?" utbrast Torbjörn. "Klockan är ju inte ens tolv, utan sju minuter i! Den skulle inte ens slå nu, i vilket fall som helst."
De tittade alla tre på varann som stora frågetecken.
Fotograf: Henrik Henrikson.
|
|
Klockan, som så mystiskt hade slagit sju slag denna natt tre dagar före julafton 1991, var byggd mellan två lod, som vevades upp. Urverket fungerade fortfarande, men det lodet som skötte klockslagen hade inte varit uppdraget på många, många år. Och ändå hade klockan slagit sina dova slag.
"Äsch", tänkte Torbjörn. "Det måste vara vaktmästaren, som vill skoja med mig."
Torbjörn hade sina gissningar om att denne inte tyckte om honom. Vaktmästaren brukade nämligen kalla honom för Styrbjörn, men det var nog mest för att han själv ville vara den som styrde och ställde på slottet. Men inga spår syns i snön! Kort därefter kom han på varför inga spår fanns i snön: Han måste ha gått in köksvägen!
Torbjörn gick för att titta efter spår utanför köksingången. Inga spår! Trots att det var midnatt och mörkt, var han tvungen att bege sig in i slottet och gå upp i tornet där urverket stod. Men inte där heller kunde han finna tecken på att någon satt sin fot i tornet. Förbluffad gick han tillbaka till sin tjänstebostad.
Man har fortfarande inte kommit på hur klockan slog sina sju slag den där natten. Var det något övernaturligt, eller fanns det någon annan orsak?
Fotograf: Henrik Henrikson.
|
|
Nu över till en annan gammal byggnad i Hässelby - Riddersviks gård.
När Riddersviks gård byggdes i mitten av 1700-talet låg det långt ute på landsbygden, idag har dess forna ägor till största delen ätits upp av villaområden och odlingslotter. Av de storslagna parkanläggningarna finns endast delar av den igenvuxna engelska parken med sitt lusthus, och den vackra, men förkortade lindallén kvar, men med lite fantasi går det att föreställa sig hur det en gång var.
Idag drivs Riddersvik som konferensgård, och ett flertal anställda har vittnat om märkliga händelser i de inte alltid så tysta salarna. En kvinna som nu har slutat lär tidigt en morgon då hon förberedde frukosten ha hört underliga ljud från våningen ovanför. Stolar som flyttades och fotsteg över golvet. I tron att det var hennes arbetsgivare som kommit tidigare än de brukar, och nu höll på att hjälpa henne, reagerar hon till en början inte över bullret. Inte förrän hon tittar ut genom fönstret och får se deras bil komma längs allén, då det med ens går upp för henne att ingen annan levande människa befunnit sig i det stora huset.
Bild från hemsidan Skarn.
|
|
Kökspersonalen på Riddersviks gård var med om en liknande händelse då kocken hör ett kraftigt buller liksom någonting tungt som ramlat ner för stentrappan till övervåningen. När han springer ut för att se efter finns där ingenting att se. Allting är precis som det brukar. Alla föremål på sina vanliga platser, och huset är knäpptyst. Någon förklaring på ljudet lyckas han aldrig hitta.
Spökerierna på Riddersvik tycks koncentrera sig kring ett av gästrummen på översta våningen, rum 202, där flera övernattande berättat att de väckts av knackningar i väggarna eller på dörren, men när de sömndrucket gått för att öppna har korridoren utanför varit tom.
När en av de anställda skulle bädda sängen i rum 202 kände hon tydligt hur en hand stryker henne över ryggen.
Bilden visar Riddersvik från stranden av Mälaren. Spökrummet finns bakom det mörka mittenfönstret på tredje våningen. Många har hört dörrar som öppnats och slagit igen med kraftiga smällar i tomma rum. Stolar dras försiktigt mot golvet och fotsteg hörs ofta från övervåningen fastän ingen levande är där.
Många tror att det är herr Langenberg som går igen. Det var han som byggde gården 1762.
Bild från hemsidan Skarn.
|
|
|
I rum 202 på Riddersviks gård sägs det vara särskilt mycket paranormal aktivitet. Sveriges största paranormala utredningsteam LaxTon Ghost Sweden har besökt gården vid två olika tillfällen för att genomföra sina utredningar. En av medlemmarna ska ha blivit fysiskt ”attackerad” av något paranormalt väsen! Han beskrev utredningen på gården så här:
Riddersviks Herrgård i Hässelby, Stockholm gav bra gensvar vid vår första spökjakt / utredning som gjordes 2015. Då stängdes bland annat en dörr av sig själv och Tony blev riven i nacken. 2019 undersökte vi Riddersviks Herrgård igen!”
Bilder från hemsidan Skarn är från de här undersökningarna i rum 202.
|
|
|
På hemsidan Svenska Spökkartan beskrivs Riddersvik så här:
”På den vackra herrgården verkar Elias von Langenberg ha svårt att lämna sin gård. Både personal och gäster har upplevt skrämmande och oförklarliga händelser under sin tid på herrgården. Det är vanligt att man både kan höra höga dunsar, dörrar som slår igen, ljus som tänds och släcks. Vid ett tillfälle kände en tjänsteflicka hur någon ryckte i hennes förkläde, när hon vände sig om va ingen där... kanske va det Elias som ville skoja med henne. Mest sägs det spöka i Elias gamla rum på övervåningen, här har man upplevt att ljuset släcks i rummet trots att ljuset i övriga huset fungerar som det ska. På slottets övervånings baksida finns idag sju fönster, dock finns det bara dörrar som leder in till sex stycken av dem.... vad finns i den sjunde...?”
|
|
Även i nutid kan man träffa på spöken i Hässelby. Den gamla ladugården invid slottet har inrymt flera firmor och en av dem, Hojladan, beskrev sin firma så här:
“Vi är ett glatt gäng från Hässelby som älskar att hålla på med skotrar och mc-tillbehör. Ladan som vi jobbar i är ett stall tillhörande Hässelby slott och är byggt runt 1600-talet. Vi tycker mycket om ladans miljö och vi vet att om natten så har det syns spöken runt ladan...”
Dessa berättelser är hämtade från diverse dagstidningar och privata hemsidor. Vad som är sant och vad som inte är sant det låter jag vara osagt, det får någon annan avgöra.
Foto: Henrik Henrikson.
|
|
En till mystisk upplevelse i Hässelby kan vi ta.
Här är Eva Bergers berättelse:
”Vår dotter dog i november 1983. Någon vecka senare var jag ledsen och förtvivlad och kände att jag bara måste få komma ut från huset. Min man och jag gick till Hässelby gård där det var julmarknad. De hade bokstånd och jag ställde mig och tog upp den bok som låg närmast. Då höll jag på att svimma. Titeln var Helga Lekamens gränd och det var där min dotter bodde när hon dog. Bland flera tusen böcker var det just den jag plockade upp. När jag kom hem och tittade i boken så stod det att den var tillägnad Eva. Både jag och min dotter heter Eva, det var verkligen märkligt. Sådant kan man inte förklara.”
Foto: Henrik Henrikson.
|
|