1628 blev Carl Bonde ståthållare i Närke, och då bodde han som hövding på Örebro slott i sex år.

Han blev kanalens outtröttlige förespråkare. ”Graven”, som kanalen kallades, framstod för honom som första länken i ett stort kanalsystem, vilket skulle förbinda Hjälmaren med Vättern och Norabergslagen samt Vänern med Göteborg.
Carl Bonde hade storslagna planer för detta område. Naturresurser skulle utnyttjas och för att underlätta detta, skulle städer och transportleder byggas. Och transportleder på den tiden var kanaler.

Bonde ville också bygga en kanal från Hjälmaren, via sjön Tisaren, till Vättern.

Bonde hade stora planer för Järle. Där skulle anläggas exporthamn, domkyrka och kungsgård. Hans tanke var att flytta noraborna och invånarna från grannstaden Lindesberg till den helt nya staden.

Bilden visar den planerade exporthamnen i Jerle stad. Hit skulle en kanal dras från Mälaren via Hjälmaren. Järle fick sina stadsprivilegier 1642 därefter började man planera för kanaler och slussar.

Sedan beordrades de båda kyrkbyarnas invånare att flytta till den nya staden. Längre än så kom man aldrig då invånarna helt sonika vägrade att flytta. Järle växte aldrig till den stad som Bonde drömde om. Inte heller planerna på en kanal mellan Hjälmaren och Vättern påbörjades. Men faktum är att Järles stadsrättigheter formellt aldrig dragits in, så den kan väl betraktas som Sveriges minsta stad med sina 30 invånare.

När riksstyrelsen under Gustav II Adolfs tid centraliserades till huvudstaden blev det vanligt att de höga adliga ämbetsmännen skaffade sig stora jordegendomar i Stockholmstrakten genom att köpa ihop byar och gårdar och där anlägga sätesgårdar.

När Carl Bonde våren 1636 ärvde en bit av Hässelby, så såg han att det här kanske var en plats som han skulle kunna bygga en sätesgård åt sig själv. Marken låg ju på lagom avstånd från huvudstaden.
Han åkte ut dit får att se vad det var som han hade blivit ägare till och han måste ha gillat vad han såg, för bara tre veckor senare köpte han in en del av granngården som ägdes av Carl Carlsson Gyllenhielm. Det var en del av Norrgården i Hässelby.
Det är en av de två gårdarna man ser mitt på kartan, vars hus är byggda i fyrkanter runt de inre gårdsplanerna.

De tre gårdarna som Bonde köpte var inte i bästa skick. Stora marker låg obrukade och väldiga områden utgjordes av vattensjuka sumpmarker.
I ett fastebrev 1640 för Södergården och Norrgården nämns endast ”torp och torpställen” och Mellangården hade inget bostadshus, bara några uthus i mycket dåligt skick.
Men det var knappast husen som Carl Bonde var ute efter. Gårdarnas värde låg i åkrar och ängar. Han ville ha marken för sitt blivande säteri.

Sverige låg i krig med Danmark men Carl Bonde var ingen krigsman, och han ville slippa att tvingas ut i fält och kriga. Kung Gustaf II Adolf insåg att Bonde var bättre att ha kvar i Stockholm, som förvaltare. Han ansågs faktiskt som en av kungens bästa män i det avseendet.

Carl Bonde var till stor nytta för riket och ansågs som grundläggaren av 1600- och 1700-talens bruks- och bergverkspolitik i Sverige. Han organiserade dessutom den för vapentillverkningen så viktiga järnbrukshanteringen. Bonde blev, vid sidan av sitt arbete med kanalbygget, 1642 på nytt utsedd till landshövding, denna gång i Järla eller Nora län.

Kriget med Danmark drog dock snart nog Bondes uppmärksamhet från de fredliga uppgifterna. Allmogen måste i organiserad beredskap hållas redo att möta befarade fientliga infall. Ett särskilt bergsregemente uppsattes, och trupper, som skulle sändas väster ut för att deltaga i ”Hannibalsfejden”, mönstrades under Carl Bondes medverkan.

Han berättade under en depressionsperiod 1621 att han hade svårt att sova.
”När som jag skall sova, så kommer över mig likt som ett slag av kallt vatten på mig, och fälls över hela kroppen, och allt det som både ont och gott tyckes mig att jag ser. Om jag då vaknar, skälver jag såsom ett löv och är våt av svett.”

Längre fram klagade han över värk i kroppen, som gjorde det omöjligt för honom att bära åtsittande kläder. Synförmågan minskades, mest därför att ”de två tänder, som sitter mitt under ögonen, har fallit ut”.

Han kände sig trött och sliten efter alla år i statens tjänst och han längtade till gravens ro. Känslan av en snart förestående bortgång gjorde honom angelägen att ställa väl om sitt bo i tid. Den ganska betydande godskomplex som Bonde ärvt, utvidgades med åren rätt väsentligt av honom. Så småningom blev han ägare till en rad hemman i Uppland, Västmanland, Närke och Västergötland, bland annat Hässelby.

Till höger syns samma hus i Norrgården på en skiss från den tiden. För den 31 december 1647 skriver Carl Bonde: ”Reste vi till Hesselby, härmed sålunda blef ändadt thetta åhr, Gudhi ware tack och gifwe ett godt nytt åhr.”
På Hesselby stannade de till den 7 januari 1648, då de återvände till Stockholm. Det hus, som Carl Bonde bodde i under sitt besök i Hässelby, var sannolikt någon av de gårdarna som han köpt.

Carl avled den 29 februari 1652. Han ligger begravd i Rinkaby kyrka. Höger bild visar en gravtumba i Rinkaby kyrka, som är uppförd till minne av riksrådet och hans första fru Beata Oxenstierna.
På tumbans västra kortsidan finns ett alliansvapen för Bonde - Oxenstierna.

Bygget av Hässelby slotts huvudbyggnad blev inte påbörjat före Carl Bondes död. Sonen Gustaf Bonde övertog byggplanerna. Enligt egna anteckningar lade Gustaf den 15 april 1654 grundstenen till sitt stenhus, det vill säga Hässelby slotts huvudbyggnad.