Den dramatiska eldsvådan på Hässelby slott

Så en frostig januarinatt denna kalla krigsvintern 1941, när kylan var som värst med temperaturer ned till minus 25 grader, hände katastrofen – en häftig brand ödelade hela den östra flygeln till Hässelby gård.

Det var hustrun till Hirschs chaufför Wesslander som vid ettiden på natten vaknade av att hon hörde ett egendomligt knastrande ljud. Familjen Wesslander bodde i den delen av flygellängan som låg närmast huvudbyggnaden. Hon väckte genast sin man. Han insåg genast stundens allvar och rusade ut i bara pyjamas och yllestrumpor. Han bultade på alla fönster för att väcka alla andra i husen.

Ingenjör Hirsch, som bodde i huvudbyggnaden, var som vanligt inte hemma, men chauffören hade nyckel till huset och tog sig in för att komma åt en telefon så att han kunde ringa till brandkåren. Sedan kämpade han i flera timmar i den bitande kylan – fortfarande endast klädd i sin pyjamas och yllestrumpor – med att få ut de viktigaste föremålen i hemmet.

I den panik som uppstod blev tyvärr många persedlar ändå sönderslagna när de kastades ut genom fönstret, och gnistregnet från elden förstörde mycket av resten.

Man väckte alla grannarna i flygeln, men i det allmänna kaoset höll man på att glömma en gammal 80-årig gumma, Matilda Pettersson, även kallad ”farmor”, som bodde i ett rum intill flygelns torn. En man som deltog i släckningsarbetet krossade ett av fönstren till hennes lägenhet för att väcka henne. I sista stund fick man ut henne, och då i ett ganska medtaget tillstånd.

Kvinnorna och barnen sprang över till den andra flygelbyggnaden där de fick skydd i värmen. De satt sedan i fönstren och såg hur männen försökte rädda så mycket de hann av sina bohag.

På övervåningen, ovanför familjen Wesslanders lägenhet, bodde en 60-årig djurskötare, Ernst Sahlström i ett litet rum. Tydligen var det där som elden börjat. Man hade en teori om att elden uppkom genom överhettning. I den kalla natten hade Sahlström vid elvatiden börjat stormelda i sin spis för att få lite värme i sitt rum. Sedan hade han somnat när väl värmen började sprida sig i rummet. Elden i hans spis hettade upp halvstensmuren. Den tycks haft en bristfälligt dimensionerad rökgång och blev snabbt alldeles brännhet. På något sätt måste något tyg eller annat eldfängt material i närheten fattat eld av hettan. Sahlström vaknade av att det var helt övertänt i det lilla rummet.

I panik kämpade han för att ta sig fram till ytterdörren. Han hade stora problem med att ta sig förbi elden, ut ur rummet och ned för trappan. Han fick inte ens med sig några ytterkläder. Han kom ned i flygelbyggnadens nedre våning klädd i bara nattskjortan. Eftersom Sahlström en tid varit sjuk blev han inlindad i filtar till skydd mot den bitande vinterkylan och bars över till den andra flygeln.

Ett par år tidigare hade man turligt nog anlagt en vattenreservoar intill slottet, och tack vare den lyckades man nu förhindra att hela det anrika slottet helt förstördes av elden. Vattendammen var givetvis helt täckt av tjock is, men man högg snabbt hål i den så att man med motorsprutan kunde hämta upp vatten. Man fann dock i ett tidigt skede att flygeln knappast gick att rädda utan inriktade sig på att hindra att elden skulle sprida sig till slottets huvudbyggnad.
Vid fyratiden på morgonen hade elden tagit sig ända fram till den tornbyggnad som avslutar flygelns ytterände. Tre brandmän hade lutat en stege mot tornet och klättrat upp för att kunna spruta vatten över det brinnande taket. Då, plötsligt utan förvarning, rasade hela tornets konstruktion av järn och trä med ett kraftigt brak. Brandmännen lyckades i sista sekunden rädda sig från att krossas under den fallande tornspiran.

Bilden visar tornspiran som ligger på gårdsplanen.

Det hade bott åtta vuxna och två barn i flygelbyggnaden. Alla hade de nu blivit hemlösa. Utslängd på marken runt den utbrända ruinen av det som några timmar tidigare varit deras hem låg i snön under de rimfrostiga träden i högar de bohag som man med nöd lyckats rädda.
Nästa morgon rök det ännu ur ruinerna av den brunna flygeln. De fyra skorstenspiporna och de istäckta resterna av ytterväggarna var det enda som återstod av byggnaden. Vattnet från brandkårens slangar täckte de svartbrända spretiga resterna av byggnaden med is. De som bott i flygeln gick omkring bland ruinerna i det bleka morgonljuset och letade efter sina tillhörigheter.

”Jag hade alldeles nyss somnat då någon kom och väckte mig genom att slå sönder fönstret och ropa Det brinner! Då stod hela flygeln i ljusan låga. Det är klart att jag blev uppskrämd. Jag hann inte få någonting med mig utan fick lämna allt som det var… Man känner sig litet egendomlig till mods, liksom bortryckt från allt det som man höll av, då man så här plötsligt får hela sitt hem ödelagt.”

Större delen av trädgårdsmästarens tillhörigheter lyckades man rädda. På bilden bärs en del av sakerna in i den västra, oskadade flygelbyggnaden.

Gården var försäkrad till drygt 38.000 kronor men det täckte inte på långt när skadorna, som uppskattades till minst 100.000 kronor. Taket och det som skadats av exteriören av den östra flygeln byggdes snart upp, men det var först 1960, nästan tjugo år senare, som man restaurerade den helt utbrända inredningen. Kostnaden blev då ungefär 300.000 kronor.

Bilder: Grip, Aftonbladet och Stockholms Förstadsblad.