En artikel från Svenska Dagbladet november 1996. Två små barn under ett paraply står vid runstenen där den är placerad invid Hässelby museum.

Runstenen U85 är från tiden 800-1050 e kr. Den är av mörk gråsten, sannolikt gnejs. Höjd 1,40 m., största bredd 0,97 m. Den har ojämna proportioner. Den saknar fot. Ristningen går ända ned till kanten. Dessutom står det på stenen inte, så som vanligen är fallet, att stenen har blivit rest: ”Björn och Fullhuge ha låtit hugga stenen”. Det talar för att stenen aldrig varit rest, utan troligtvis varit lutad mot någon gravkulle eller mot andra stenar. Rest på vanligt sätt kan den inte ha varit.
När man fann stenen var ytan skadad och det var svårt att läsa texten.

Idag är det ännu svårare att urskilja inskriften. På nedre delen av stenen är ristningen svårt skadad. Den är även i övrigt på flera ställen otydlig och vittrad.

Signaturen Bloggo skrev på sin blogg 17:e november 2008: ”Av alla runsten gillar jag runsten U85 allra bäst: Björn och Fullhuge reste denna sten till minne av ... sin ...
Den här stenen har allt - kort information om upphovsmakaren, vad dom gjorde och en cliffhanger, som kommer finnas kvar ett par tusen år till.”
Foto: Henrik Henrikson

Och nu över till den andra runstenen i Hässelby, den som nu står vid Hässelby slott. Den kallas Skesta-stenen och har beteckningen U79. Den stenen stod ursprungligen på Skesta bytomt.

Om runstenens plats har historikern Bureus endast den allmänna uppgiften: ”I Sponga Sokn”, och i Ransakningarna står det om en runsten ”i Lunda Giärde”; Lunda är namn på byn närmast väster om Skesta. Hadorph fann stenen vid Skesta, ”mid på gärdet”. O. Celsius, som besökte platsen den 19 juli 1728: ”nedan för Skesta backen, på Lunda gärde”. Dybeck: ”Denne runsten står i Skestads gärde, vester ut från byn.”

Den vänstra bilden är ett träsnitt av Bureus 1624, och den högra bilden är en mycket gammal teckning av stenen när den fortfarande stod på Skesta bytomt.

Två fotografier från tidigt 1900-tal. Vi ser samma sida på den höga runstenen, dels så som den måste ha sett ut i många hundra år, dels hur det blev när man fyllde i inristningen med mörk rödfärg, så att det blir avsevärt lättare att se text och mönster.

Man har också försökt att fylla inristningarna med vit färg, men det var tydligen inte bra, för det här är enda gången jag sett några bilder av den här runstenen med vitmålade runor.

När bankiren Carl Gustaf Cervin var ägare till Hässelbygodset mellan 1856 och 1876, bestämde han sig för att flytta runstenen från sin gamla plats vid Skesta till sin nuvarande plats.

Han ville få ett riktigt fint gammalt minnesmärke som skulle kunna pryda uppfarten till slottet i Hässelby. Han lär ha flyttat stenen utan tillstånd. I vilket fall som helst så var det helt mot Skestabornas vilja. De klagade och önskade få tillbaka runstenen som de ansåg tillhörde dem.

För att mildra kritiken återlämnade C. G. Cervin i stället ett par trearmade ljusstakar, som han låtit försilvra, till Spånga kyrka.
I ett kyrkostämmeprotokoll från den 23 december 1866 kan man läsa om den lite märkliga transaktionen:
”Ett par trearmiga, genom Grosshandlaren Cervins försorg och på hans bekostnad försilfrade ljusstakar som förut af nämnde Herr Grosshandlaren, från Spånga kyrka erhållits i utbyte mot enklare å altaret befintliga stakar återlämnades nu af Grosshandlaren C G Cervin, till gåva åt Spånga kyrka, med villkor att dessa stakar skulle alltid vid julottorna begagnas å Predikstolen: och uppdragit åt Herr Inspektor Pousette att till herr Grosshandlaren Cervin från församlingen frambära en förbindlig tacksägelse för den vackra gåfvan och derjämte den förklaring att Församlingen nu icke vidare gjorde några anspråk på den till Hesselby afförda Grafstenen.”
Lägg märke till att man kallade runstenen för gravsten.

Cervin ville med denna runsten påminna om gårdens långa historik och samtidigt enligt tidens nationalromantiska ideal pryda sin park. Placeringen ovanpå en vikingagrav saknar dock historisk grund. Man placerade aldrig en runsten ovanpå en grav.

Det dubbelkors, som finns på ena sidan av stenen. Den andra bilden visar en nutida översättning av texten i ormslingor, i samma stil som de ormslingor vilka finns på stenens två sidor.

På denna bild, som jag fotograferade 1965, ser man hur runstenen är placerad i förhållande till slottets byggnader. När man anländer till Hässelby slott kan man alltså på vänster sida av uppfarten se denna vackra runsten.

Det är ett ganska imponerande stenblock som står där. Den har tre sidor och på två av dessa kan man se en inristad runskrift. Stenen är rest på den största gravkullen som ingår i ett gravfält från vikingatiden. Det gravfältet tillhörde den forna Hässelby by som låg på denna plats innan man byggde Hässelby slott på 1600-talet.
Foto: Henrik Henrikson.

Senare samma år, när inristningen fått ny färg, tog jag denna bild av min kompis Anders, när han tar en bild av stenen.

Förutom de vanliga runstensdrakarna innehåller stenen två djurfigurer, ganska primitivt utförda, av vilka den ena bär runstenskorset, som talar om att hyllningsföremålet var kristen, på ryggen. Det kan vara en symbol för Guds lamm som bär på korset. Ovanför djurslingan är tydligen ett träd tecknat. Detta syftar säkert på en annan kristen symbol, livsträdet, världsträdet.
Foto: Henrik Henrikson.

En bild som jag fotograferade 1968. En besökare läser på den informationsskylt, som på den tiden stod framför runstenen, och i bakgrunden skymtar bebyggelsen i Vällingby och Grimsta.

Runstenen består av ljusgrå granit. Höjden över stenfoten är 2,40 m. Framsidans bredd (vid ristningens mitt) 0,72 m.; vänstra sidans bredd 0,53 m. Den är monterad på ett postament bestående av fyra stenar sammanhållna med järndubbar. Stenen är ett tresidigt block, som har ristningar på två sidor.
Foto: Henrik Henrikson.

En av de två djuren som är ristade på stenen. Ristningarna har flera gånger målats i kontrasterande färger så att det lättare skulle gå att läsa runorna. Mönja till rött och sot till svart. Foto: Henrik Henrikson.

Stenens runor och bilder mejslades ut av en ristare som hette Ärnfast. Det var Bärsa Torgärdssons två söner Gy och Sven som gav ristare Ärnfast i uppdrag att tillverka och resa stenen. Och detta skedde någon gång omkring åren 1050-1080.

Huggaren Ärnfast var en skicklig runristare. Man har runt omkring i Uppland hittat ytterligare tre ristningar som han gjort. Men runstenen som står vid Hässelby slott anses ändå vara hans ståtligaste verk. Ornamentalt är stenen utsmyckad med kors och djurmotiv och anses vara ett av Ärnfast främsta arbeten.

De fyra uppländska stenarna som är signerade av Ärnfastr är mycket lika i utformningen. De är alla dekorerade med kors och en runorm som biter i svansen.

Ärnfast har varit verksam inom Färentuna härad, Sollentuna härad och Danderyds skeppslag. I hans ristningar uppstiger ormens hals från vänster och är nästan cirkelformigt böjd, så att ormen från höger biter om stjärten, som nästan längs mitten av stenen stiger upp mot korset.
Foto: Henrik Henrikson.

Vid ett besök i parken vid Hesselby slott i december 2013 såg jag att marken grävts upp och det stack upp gula plaströr med elledningar vid många träd i parken. Likaså vid runstenen.

Vid en förfrågan fick jag veta att man höll på att arrangera belysning i slottsparken. Träden och runstenen skulle belysas när det blev mörkt. Det lät ju fint, tyckte jag. Någon månad senare skulle installationen vara klart och vi skulle få en fin illuminerad slottspark.
Foto: Henrik Henrikson.

Resultatet blev fint. Delar av slottsparken illuminerades med milt gult ljus på kvällar och nätter. Även runstenen fick en varm kvällsbelysning. Bakom kullen skymtar en annan installation, som vi nu ska titta lite närmare på.
Foto: Henrik Henrikson.

Detta är visserligen ingen runsten, men jag tror att den som skapade denna skulpturgrupp tänkte på runstenen, när han utformade sin skapelse. Det är ju bara ett sjuttiotal meter mellan runstenen och denna installation.

Detta är en skulptur som består av fem vassa spetsar i granit och som uppfördes 1986 här i Hässelby slotts park. Skulpturen heter Råd-Rum och var Stockholms stads gåva till Stiftelsen Hässelby – de nordiska huvudstädernas centrum för kulturutbyte.
Foto: Henrik Henrikson.

Skulpturen består av fem svarta-gröna stenar och över dem svävar en tunn mässingsbåge. Konstnären heter Leif Bolter.

Hässelby var de nordiska huvudstädernas kulturcentrum mellan 1963 och 2000. Konstnärens idé var att den skulle symbolisera de fem huvudstädernas samverkan.

”Stenarna är också vinklade så att de pekar upp mot en nordisk stjärna”, berättade Torbjörn Forsell.
Foto: Henrik Henrikson.