 |
|
|
|
Ungefär där Hässelby strandbad ligger, byggdes på 1640-talet torpet Sandviken. Där bodde under 1700-talet godsets smed och hovslagare. På 1740-talet bodde här Johan Stålhammar (född 1711) med hustru och fyra barn.
Han var först och främst smed, men enligt ett kontrakt, daterat den 2 november 1745, blev han även tvungen att sköta andra uppgifter. Han skulle enligt kontraktet tjänstgöra som greve Bondes skogvaktare och hans uppgift var då att förhindra ”alt olofligt hygge, lövtäckt och swediande, fiskerij, skiutande och jagande ware sig af främmande eller egna här under godset”. Det låg i hans intresse att vara nitisk. De ertappades böter skulle nämligen delvis ingå i hans lön.
|
|
|
I början bodde alltså Hässelbygodsets skogvaktare på torpet Sandviken, men efter ett tag blev torpet Solbacken den plats där skogvaktaren bodde. Torpet finns ännu kvar och ligger inte långt från Hässelby slott.
Här har enligt uppgift flera skogvaktare bott med sina familjer. Solbacken kallades därför även för skogvaktarbostället eller skogvaktarstugan.
Foto: Gerd Fogde.
|
|
Nils Wilhelm Jonsson var en av Hässelbys skogvaktare. Han föddes 1850 i Hörby i Skåne. Han fick arbetade som ung först på Kjester innan han gick vidare med sin fru och ett barn till Snafslunda kvarn. Efter en kort period i Snafslunda gick han vidare till nästa arbetsplats som var Robertfors bruk. Efter sex månader åkte han söderut till Hässelby slott för att ta tjänst som skogvaktare.
Han bodde i torpet Solbacken med hustru och fem barn. De hade hjälp av en piga, som också var inhyst på torpet. Nils Wilhelm Jonsson arbetade som skogvaktare i Hässelby från 1876 till 1881.
Bild inskickad av Laila Brandsdal från Norge.
|
|
|
På denna karta från 1731 finns torpet Solbacken utmärkt som hus nr 24, och huset finns, som sagt, ännu kvar på samma plats, i skogskanten intill Hässelängen. Vid nr 25 ser man torpets odlingar ungefär där det idag finns en bollplan på Hässelängen.
En senvinterdag 1884 gjorde trädgårdsmästare C. G. Andersson ett besök hos skogvaktaren. Han fick av honom lite strykninpulver. Det brukade användas som råttgift. Andersson sade inte att han tänkte använda det till sig själv. Troligtvis hade han hört att det kunde användas för att öka sexlusten. Men han visste inte att det absolut inte fick överdoseras, då det snabbt kunde leda till döden. Andersson ville få en bra effekt och tog alldeles för mycket av strykninet. Han fick snabbt muskelkramper med svåra plågor och efter bara några timmar avled han i sitt hem.
|
|
|
År 1920 blev skogvaktare John Ivar Johansson utnämnd till att vara polisman vid Hässelby gård och trakten däromkring.
Några år senare utnämndes August Andersson till Hässelbys skogvaktare. På bilden ser vi honom framför en skjuten älg. Han föddes 1886 i Lindesberg. Omkring 1927 blev han skogvaktare på Hässelby gård.
En av August Anderssons uppgifter var att skjuta vilda djur som skadats. Barnen i trakten kallade skogvaktaren för Busklusen. Bertil Möller berättade om hur det var när han var 7-8 år i slutet av 1930-talet:
Jag höll på somrarna ofta till i skogarna mellan slottet och stranden. Ibland kunde man träffa på skogvaktaren, när han patrullerade i skogen med sin bössa på axeln. Jag minns mycket väl att han hade lindade ben till skydd mot ris och taggar.”
August Andersson tjänstgjorde som Hässelbys skogvaktare i många år. Under andra världskriget utnämndes han till skogsbrandfogde i kristidsnämndens luftskydd.
Foto: Harry Grip 1940-talet.
|
|
|
Den vänstra notisen är från våren 1943
och till höger syns en artikel från sommaren 1950.
|
|
På bilden står jag och min lillebror utanför torpet Solbacken, som i så många år var boställe för Hässelbys skogvaktare.
Våren 1951 kunde man läsa följande notis i Spånga Nyheter:
”En älgfamilj - en hona med två tvåårsungar - betade i söndags i allsköns ro utanför skogvaktare August Anderssons stuga vid Hässelby gård. Djuren visade ingen skygghet trots att ett hundratal personer under dagen plockade gullvivor på ängarna nedanför slottet. Honan väntas inom kort nedkomma med ytterligare två ungar, älgarna föder i regel tvillingar.
”Nu hoppas jag bara att hundägarna håller sina djur kopplade i hässelbyskogarna”, säger skogvaktare Andersson. ”I fjol måste jag skjuta en älg som brutit ett ben under flykt för lösspringande hundar. Gott om vilt är det just nu i skogarna utmed Mälaren. söndags såg vi på en gång invid skogvaktarstugan älgfamiljen, en hare, en fasantupp och en räv!”
Foto: Valdemar Henriksson.
|
|
På denna karta från 1901 ser man skogvaktarbostället Solbacken som en röd kvadrat mitt i bilden, sydväst om Hässelby slotts huvudbyggnad.
Sommaren 1951 fanns det många grävlingar i Hässelbytrakten. Skogvaktare Andersson var vid flertal tillfällen ute på grävlingjakt. En gång i Hässelby plantskolas anläggning vid Sandviksvägen. Två meter långa bestar, som en längre tid härjat i trädgården, blev jaktbytet. En tredje grävling smet, men skogvaktare Andersson skulle försöka att också knäppa den vid något annat tillfälle.
Grävlingarna hade ofta synts i och kring plantskolan, speciellt nattetid, och fast de inte så vitt man visste gjort någon direkt skada på trädgårdsanläggningarna hade de spridit en viss olust. Det berättades jägarhistorier om hur grävlingar, när de blev retade, bet tills de hörde ben krasa. Grävlingjägare brukade därför ha kol i stövlarna. Då skulle grävlingen höra att det krasade innan den bet sönder benet.
|
|
Det här uppstoppade rävskinnet använde skogvaktare Andersson som lockbete vid kråkskytte. Räven såg så naturlig ut att folk ofta försökte ”slå ihjäl” den, när den ställdes upp ute i markerna.
Den 2 februari 1951 fyllde skogvaktare Andersson 65 år men han tänkte för den skull inte lägga vare sig stämplingsyxan eller geväret på hyllan.
En del av den stuga invid Hässelby slott, i vilken skogvaktare Andersson och hans maka bodde, har hundraåriga anor. Hornen satt tätt på stugans väggar mellan jägardiplom och bössor. Inne i finrummet låg ett rådjursskinn som fotvärmare.
På bilden sitter Hässelbyskogarnas härskare i en fåtölj, med en vänlig, underfundig blick i ögat. Skogvaktare Andersson kunde berätta som ingen annan, om jägare han mött, om orrspel i daggiga vårmorgnar, om blåmesen Lillfar, för vilken skogvaktaren blev något av en hässelbyskogens Franciskus… Det blev stor naturlyrik, när August Andersson satte i gång och berättade.
Men allt annat än lyriskt var det mesta en skogvaktare hade att göra: stämpla skog, skjuta vildkatter och hålla efter olovliga campare.
”Ofta ringer folk till mej, särskilt från Bromma, och vill att jag skall komma och skjuta vildkatter, som stryker omkring på tomten”, berättade Andersson. ”Men det visar sig oftast att den så kallade vildkatten är grannens tama katt och då blir situationen genast delikat. Jag får då söka upp ägaren och sedan diskutera katten med bägge. Ibland har det slutat med att jag fått katten i en ask med mig, ibland har ägaren lovat att hålla bättre reda på sin katt.”
De flesta som fyllde 65 år sade farväl till sin civila gärning, men det roade inte skogvaktare Andersson. Han skulle fortsätta än några år. Från 1 mars 1951 fick han assistens, då arbetsuppgifterna snabbt växte ännu mer.
Bild från Spånga Nyheter 1951.
|
|
Hösten 1951 började man avverka skog för att ge plats för de nya stadsdelarna, som skulle byggas upp i hela området. Då stämplades de träd som skulle avverkas med en särskild stämpelyxa som baktill var försedd med en vass stämpel.
En bit av barken höggs bort med yxbladet, varefter man vände på yxan och slog in stämpelmärket i träet. Det var skogvaktarens uppgift. Skogsstämplingarna var mycket omfattande i Hässelbytrakten, i början av 1950-talet. De första spadtagen hade grävts och nya stadsdelar började formas.
Men i Hässelbys nya stadsdelar var inte spaden först på plats – yxan kom först och under de senaste 24 åren var det skogvaktare August Andersson som höll i skaftet. Han hade fällt de första träden där nu Bromma flygfält ligger och han hade stämplat ut den skog i södra Spånga som sedan fick falla för Stockholms nyaste förstäder.
|
|
|
En bild från bygget av familjehotellet i Hässelby gård 1954.
”För en tid sedan blev jag larmad av en nattvakt uppe vid bygget av Engkvists familjehotell”, berättade skogvaktarveteranen August Andersson i Hässelby. Nattvakten hade berättat att han sett ett lodjur. Djuret hade stått på andra sidan ett stort uppgrävt avloppsdike och morrat åt nattvakten. ”Jag har det intrycket att nattvakten var synnerligen vederhäftig”, sade Andersson.
”Lokatter finns egentligen bara i Norrland, Dalsland och Småland och det är något av en sensation att den söker sig hit till stockholmstrakten”, sade stadsskogvaktare Gunnar Öhman i Blackeberg, som på den här tiden hade uppsikten över skogsområdena i Västerort.
|
|
|
Skogvaktare August Andersson sitter på den vänstra bilden i sin stuga Solbacken med sin trogna specialdrever Kickan, som var en korsning mellan tax och stövare. Skjutdonet är en 12-kalibrig Husqvarna som en gång tillhört Ivar Kreuger.
August Andersson blev pensionerad den 1 september 1955, men det hindrade inte att han kunde bli purrad mitt i natten och få i uppdrag att komma och skjuta ekorrar som byggt bo under ett villatak i Bromma eller avliva en vildkatt i Trollboda. Han gjorde det av bara farten och tänker inte så mycket på att han redan var pensionerad. Efter 42 år som en skogens gentleman kände han sig fortfarande som ett med både flora och fauna och det gick helt enkelt inte att koppa av helt.
De senaste åren hade stadsdelen Hässelby gård vuxit upp invid det lilla skogvaktsbostället. Hans hönshus hade fått lämna plats för lekplats åt barnen i de nya hyreshusen, hans plommonträd hade hamnat som prydnad nedanför ett nybyggt bostadsområde och den snart 70-årige gamle skogsmannen började känna sig ”beskuren” från alla håll.
Jakten höll faktiskt på att inskränka sig till äppeltjuvarna som enligt hans mening börjar bli lika närgångna som älgarna i Hässelbyskogarna förr om åren.
”När jag kom hit för 28 år sedan såg det lite annorlunda ut”, sade han. ”Då bestod bevakningsområdet av Bromma, Spånga och Järfälla socknar. Jag var då även brandfogde så inte fattades det uppgifter. Förhållandena var dåliga, vägarna usla att färdas på, uniformer och ammunition fick vi bestå oss själva. På den punkten har nye stadsjägmästaren Olin uträttat ett storverk. Nu har vi polismans befogenhet, tjänstepistol och fri ammunition och även bättre betalt.”
Skogvaktare Andersson skulle kunnat sitta i dygn och berätta jakthistorier, men dels tyckte han inte att de var någonting att tala om och dels var han som sagt ur tjänst, trots de många frivilliga nattjobben som han utförde.
Nu satt han i sitt skogvaktarboställe och funderade över om det inte ändå var lättare att tas med ilskna älgar och hotfulla duvhökar än alla de barn som skränade och skrek och inte lät hans lilla fruktträdgård vara i fred. Dem sympatiserar han inte med och om han en gång skulle bryta upp från Solbacken så var det deras ”förtjänst”.
|
|
|
Det tog bara några år till innan stadskogvaktare August Andersson gav upp helt. Buslivet från barn och ungdomar i de nybyggda bostadshusen runt omkring blev alltför irriterande och August andersson flyttade från skogvaktarbostället Solbacken.
Han flyttade med sin maka Maja till Skrymtarboda utanför Lindesberg. August var ju född i Lindesberg, så det blev som att komma hem till sin barndoms trakter. Det gamla paret längtade aldrig tillbaka till Hässelby men de fortsatte ändå att prenumerera på lokaltidningen ”Västerort”.
I Skrumtarboda bodde de i en stuga nära naturen och trivdes bra där uppe i Lindesberg. August blev änkling 1970, och dog ett år senare, 85 år gammal.
Foto av Solbacken i Hässelby: Gerd Fogde 1964.
|
|