 |
 |
| Den 20 juli 1979 utspelades den dramatiska händelsen då polisen med våld utrymde matsalen på Familjehotellet i Hässelby gård. Här kan jag presentera bilder från denna händelsen, en del inte publicerade tidigare.
Detta familjehotellet i Hässelby gård byggdes på 1950-talet, och det var tänkt som ett boende med lite högre service än vad som var vanligt.
Mathållningen var redan från första början den allra viktigaste funktionen i familjehotellet. Före oktober 1976 drev fastighetsbolaget restaurangen och hyresgästerna var fick lösa matkuponger. De flesta hyresgästerna åt dagligen i matsalen.
Bild från 1956.
|
|
Restaurangdriften lades av bostadsbolaget ner torsdagen den 30 september 1976. Hyresgästerna övertog då driften. I den nya ”frivilliga” mathållningen i hyresgästernas regi blev deltagandet betydligt mindre än tidigare. Ungefär en tredjedel av de boende i huset åt vardagsmiddagarna tillsammans i restaurangen.
Fotograf Ellen Dahlberg. |
|
| Bostadsbolaget ville då helt få slut på den verksamheten. 1979 bestämdes att matsalen inte längre fick disponeras av hyresgästerna. I februari det året begärde fastighetsbolaget tillbaka alla nycklar till restauranglokalerna.
Det resulterade i att man ockuperade matsalen för att få behålla möjligheten att laga och äta sin middag där. Detta var bakgrunden till fastighetsbolagets beslut att med polismakt avhysa ockupanterna i restauranglokalen.
|
|
|
En bild som visar när hyresgästerna höll husmöten i matsalen.
|
|
| Den 20 juli 1979 skulle matsalen vara tom, men då satt där ett 40-tal hyresgäster i en protest mot att matsalen hade stängts. I lokalen fanns också journalister och fotografer från Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet samt reportrar från närradion.
Sjuttonårige Uffe Hylin, som sitter längst till vänster på bilden rapporterade från denna dag:
”På torsdagskvällen berättade min mamma att Ingvar hade blivit tvungen att lämna tillbaks sin matsalsnyckel till värden, och att värden därför antagligen skulle skicka hit kronofogden för att kolla om matsalen var tömd. På fredagsmorgonen gick jag, Yvonne och mamma ner till matsalen vid åttatiden. Där satt redan ganska många, men vi fann några lediga stolar och slog oss ned. Vi gjorde några mackor och hällde upp te.”
Vid tretiden hade någon av journalisterna hört i polisradion att man samlade ihop folk för att åka hit. Birgitta Bolinder berättade:
”Det kändes lite obehagligt men på något sätt overkligt. Strax före fyra kom en ny kommissarie, Gebestam, och vädjade till oss att gå frivilligt. Annars skulle vi alla skrivas upp och bli åtalade och dömas till höga böter. Jag minns att han sa: ”Jag skulle inte ha råd att betala dom böterna!” Där jag satt vid högra flygeln av bordet, alltså närmast utgången, kunde jag se massor av poliser stå och vänta nere i trappan."
|
|
|
Ett 30-tal poliser tog sig snabbt in i matsalen, tätt följda av ett 10-tal civilklädda poliser från Stockholmskriminalen. Birgitta Bolinder berättade vidare:
”Då rusade poliserna in. Mina intryck av de följande minuterna är förvirrade. Jag minns att poliserna först av allt kastade sig över de journalister och fotografer som stod längst in i matsalen. Jag såg SvD:s fotograf knuffas mot dörren på ett väldigt brutalt sätt. Därefter kom några poliser fram till oss som satt närmast, vad jag minns var det Eva och Sigge Ullén, Ami Lönnroth och jag.
En polis högg tag i Sigges arm och slet upp honom från stolen. Eva ropade. ”Vad gör ni med min man? Han har dåligt hjärta!” Från det ögonblicket var allt på något sätt overkligt. Det kändes som om det som hände bara inte kunde vara sant, så kunde man inte behandla vanliga hyggliga människor som vi. En polis förde ut Eva, han verkade lugnare och mer hänsynsfull.”
Foto: Gunnar Bergkrantz.
|
|
| Till vänster står Lennart Lindström med sin fyraåriga dotter. Han berättade om vad som hände honom när polisen stormade matsalen för att få bort alla som vistades där:
"Jag känner hur ett par-tre poliser bakifrån kopplar mina armar samtidigt som de skriker "sätt handbojor på den djävuln". Jag säger åtminstone till 2-3 gånger att jag kan gå själv. Har inte gjort något motstånd förutom att jag av naturliga skäl inte kan stå rak och avslappnad när 2-3 människor bryter och sätter handbojor på mig. Handbojorna spanns olidligt hårt. Knuffas därefter in bakom en pelare där jag blir slagen med berått mod av en polis. Ett slag som i polisens rapport betecknas som "lätt distraherande" för att kunna sätta på mig handbojor. Men handbojorna satt redan på (det finns vittnen). Det "lätt distraherande" slaget orsakade en spricka på revbenet!
Sedan kastas jag brutalt mot utgången där jag "av en händelse" råkar slå huvudet i dörrkarmen så att jag tappar mina glasögon. Jag går fortfarande själv utan motstånd. På vägen ut säger jag till en TV-kamera att jag blivit misshandlad. Polisen på min vänstra sida väser i örat "Håll käft din djävel, vi skall knäcka dig".
Jag förs in i en polisbuss fortfarande fjättrad och ber poliserna låsa upp. De bara skrattar och säger att jag förtjänar att ha det så och om jag sitter still gör det inget ont. Efter 15-20 min åker bilen iväg och strax innan låser man upp handbojorna. På polishuset sätts jag in i en olåst cell och tillsägs att inte prata med någon, övriga intagna får ej heller prata med mig."
|
|
Den tidens tidningstryck var inte alltid den allra bästa. Den vänstra, diffusa, bilden från Svenska Dagbladet visar poliskommissarie Harry Gebestam, när han uppmanar hyresgästerna att frivilligt lämna matsalen. När detta inte skedde så började poliserna att först av allt ta ut alla fotografer. Det är därför som det inte finns några bilder av polisaktionen inne i matsalen.
Den högra bilden, från Dagens Nyheter, visar när polisen för ut tidningens fotograf Roger Stenberg. Bakom syns en annan polis föra ut reportern Anders Jörle från Svenska Dagbladet.
|
|
|
Tidningarna var verkligen kritiska till det beslutet att alla fotografer skulle avlägsnas innan man tog ut hyresgästerna.
|
|
|
Tidningarnas fotografer tog många bilder
när polisen rensade matsalen från ockupanterna.
|
|
|
Bertil Olsson vägrade gå ut frivilligt, och honom fick poliserna släpa fram till polisens piketbilar.
Bild Svenska Dagbladet.
|
|
|
|
|
Uffe Hylin (17 år) grips också. Han berättade senare:
"Så kom det två polismän gående mot mig. Don ene sa till den andre: "Nu tar vi en i taget, va". De tog tag i varsin arm på mig, samma en som talat förr sa "Nu går vi". Den andre talade om för mig att det skulle bli bäst för mig själv om jag inte bråkade. Eftersom jag inte var så villig att gå, fick dom dra mig fram. Detta irriterade dom tydligen, för den förste sa: "Den här tar vi me till krim, va?"
De två poliserna föste mig genom korridoren och ut genom 55:an (obs ej 57). Jag upplyste dem om att det skulle räcka om en av dem höll mig i armen. Detta ansågs tydligen provokativt, för det enda som hände var att greppen hårdnade. (Jag tyckte att de flesta poliser passade in på Sjövall-Wahlöö:s beskrivningar av Kristiansson och Kvant.)
När vi kom ut till parkeringsplatsen, Ormängsgatan 26 - 28, stod det tre piketvagnar där. Jag såg Yvonne fösas in i den främsta, och själv blev jag intryckt i den andra. I den bilen befann sig redan Lucia, Jane, Margareta Jansson, Margurite samt ett par poliser.
Vi fick lämna namn och personnummer och blev inkörda till polishuset vid Kronobergsparken."
|
|
|
Alla som befanns sig i matsalen fördes ut, en efter en,
och på 20 minuter hade matsalen tömts.
|
|
När en av pensionärerna från familjehotellet påpekade för den polisman som gripit henne och som var på väg ut med henne genom porten att hon bodde i huset, reagerade han med förvåning: Bor du här? Ja, visst bor jag här, svarade hon. Jaså, det var en annan sak, sa polismannen, varpå han något förvirrad släppte kvinnan.
Samma sak hände ett antal av de gripna som fördes till kriminalen för förhör. När de ombads uppge sina adresser och räknade upp de olika numren på Ormängsgatan som utgörs av Hässelby Fami1jehotell, och där de har sina respektive lägenheter, reagerade polismännen med förvåning: Bor ni där?
På den här bilden förs två kvinnor ut av polisen, medan ett kamerateam från Sveriges Television filmar i bakgrunden.
|
|
|
Samma två kvinnor när de förs bort mot polisens piketbilar.
Fotograf: Ragnhild Haarstad.
|
|
|
Allas namn antecknades, oavsett ålder.
Här frågar en polisman ut Måns Attermark.
Fotograf: Ragnhild Haarstad.
|
|
|
Händelsen i Familjehotellets matsal
blev till stora rubriker på löpsedlarna dagen efter.
|
|
|
En månad senare.
Hyresgästerna i Hässelby Familjehotell vände sig till Justitieombudsmannen för att få prövat om den här polisaktionen på något sätt var olaglig. Man ansåg att det var en enda hyresgäst i familjehotellet, Ingvar Thörnblom, som skulle återlämna ett antal nycklar som återkrävts av Stiftelsen Olle Engkvist, byggmästare. Han återlämnade nycklarna i god tid och Kronofogdemyndigheten förklarade då målet avslutat.
Följande dag åkte förrättningsmannen, kronoassistent Lars Klint, ut till familjehotellet för att kontrollera att nycklarna passade i låset.
När Klint kom till Familjehotellet den 20:e juli och fann att det fanns folk i matsalen uppmanade han dessa personer att lämna lokalen, vilket de vägrade att göra. Senare på dagen anlände poliser från såväl Vällingby-polisen som Stockholmskriminalen. Man menade alltså i denna skrivelse att kronofogden saknat laga grund för sitt handlande den 20 juli 1979.
|
|
|
Matsalen förblev stängd, men den mindre matsalen, den så kallade Foajén, övertogs och har använts som matsal sedan dess av det matlag som ännu fungerar på frivillig basis.
Foto: Birgitta Rydbeck, Dagens Nyheter 1979.
|
|
Tillägg. Efter att jag lagt ut denna artikel om polisaktionen, så har några kompletterande repliker kommit på Facebook:
Uffe Hylin:
Jag var 17 år när jag och mina grannar blev utsläpade av polisen.
Ann-Sofie Backman:
Spännande. Är det du med ” Ja till kollektivhus ” på tröjan?
Birgitta Bolinder:
Jag svarar i Uffes ställe: ja det är min son Uffe Hylin. Hans dåvarande flickvän blev också utsläpad av poliserna och instoppad i polisbussen. Mig släpade de också ut (brutalt!) men lät mig stanna kvar.
Ann-Sofie Backman:
Dramatiskt. Vilket fint sätt att kunna äta tillsammans med matlag det var. Man undrar lite hur det påverkade er efter detta?
Birgitta Bolinder:
Vi fortsatte i foajén, i mindre skala förstås. Men det blev väldigt bra och trevligt med olika matlag. Ja verksamheten fortsätter än idag. Det är många år sedan jag flyttade från Familjehotellet. Och ingen blev åtalad. Tvärtom blev det en rejäl skandal för polisen. Vi förlorade men framstod som hjältar i medierna.
Uffe Hylin:
De lade ner utredningen, jag kommer inte ihåg motiveringen, men förmodligen ”brott kan ej styrkas”. Polisen trodde nog att vi var samma ”ockupanter” som hade ockuperat kvarteret Mullvaden under ett helt år (77-78), det var till och med samma polisbefäl (Gebestam) som ledde stormningarna. Polisen tyckte nog att det var pinsamt när de upptäckte att alla de brutalt släpat ut (inkl barn och pensionärer) faktiskt bodde i huset.
Birgitta Bolinder
Jag minns att någon lyssnade på polisradion när vi satt i matsalen och undrade vad som skulle hända. Poliser hördes då säga: ”Är det dom från Mullvaden? Är dom beväpnade?” Det tyckte vi var komiskt. Vi kunde ju inte föreställa oss den brutalitet som väntade. Jag tror poliserna var väldigt nervösa och dessutom arga över att ha blivit extrainkallade en fredagkväll. Vilken bra text och så många bra bilder! Jag var med och kan intyga att allt i texten stämmer. Det var en av de mest dramatiska och obehagliga upplevelserna i mitt liv. Men det slutade bra när våra grannar (och barn i mitt fall) kördes hem igen av polisen och bjöds på god mat som vi lagat på kokplatta i foajén. Men matsalen förlorade vi ju.
|
|
