Karl-Erik Welin var alltid ung, gay, och öppen om det. Han hade sin storhetstid på sextiotalet. Karl-Erik Welin var i första hand organist, därtill pianist och kompositör. Men han var den mediale, spektakuläre provokatören – lika hemtam i ”Hylands hörna” som på Hulténs moderna museum. Det var ju där som han, när han skulle såga av ett pianoben, sågade sig i sitt eget ben. Blödande slutförde han den konserten.

På den tiden var Moderna museet mittpunkten för mycket mer än bildkonst. Det kryllade av konceptartister och kompositörer. Den som skilde ut sig var den kyrksamme Karl-Erik Welin från skånska Genarp, ”kantorn” kallad i sin ungdom. Welin var vacker, och han sa som det var. Han berättade alltid för sin mor och sin storebror, gråtande när han var kär i en pojke. Men han hade på den tiden svårt att acceptera sin läggning, han hade skamkänslor.

Som etablerad pianist och kompositör sade han, i Wildes och Warhols efterföljd: ”Det är jag som är konstverket.” Om sina alster: ”De är bara svallvågor eller ringar i vattnet efter mig.” Instrumental teater hette det då, konceptkonst kallas det i dag.

Det verkligt kuriösa var hur välkänd Karl-Erik Welin blev, den första bögen som varmt välkomnades i folkhemmet. Han kunde vara elitistisk när han spelade Bach eller Ligeti. Samtidigt så folkkär att han engagerades som ”Sommarpratare” hela nio gånger.

Karl-Erik Welin spelade som upphöjd stjärna på många av världens stora scener, men hans väg till världsrykte färgades också av den rastlösa själanöd hans homosexualitet orsakade honom i en intolerant tid.

Ett tidvis ohälsosamt alkoholbruk bidrog till hans död på Mallorca 1992. Dödsattesten visade på hjärnblödning. Strax innan hade Monica Zeterlund hälsat på honom på därnere.