Han störde aldrig lektionerna men var svår att engagera förutom när det stod teckning eller engelska på schemat.

När han var 12 år fick han sin första elgitarr och från den dagen gjorde han nästan inget annat än spelade.

"En av de viktigaste grejerna i mitt liv tror jag var min femte födelsedag 1968. Morsan kom hem med ett stort paket, och jag visste inte vad det var för någonting. Jag hade önskat mig en hund och ett svärd. Jag öppnade paketet och så visade det sig att det var en gitarr – en stor gitarr. Jag tyckte att den kändes alldeles för stor, eftersom jag var så liten, men den gitarren kom att forma mitt liv totalt.

Jag hade en stor tur som fick växa upp i en familj där alla var musikaliska. Björn, min bror, spelade trummor, fiol och flöjt. Min lillesyster Ann Louise spelade flöjt och piano. Min mor Rigmor var sångerska och sjöng i en kör och min far spelade gitarr och sjunger. Min farbror är operasångare och min morfar var trummis. Det var alltid musik omkring mig, och jag lärde mig fort vilka skalor man behövde och så vidare.

Jag tog musiklektioner när jag var riktigt liten – piano, trummor och faktiskt trumpet. Men gitarren var ändå till sist det som var coolast, och den tog över komplett.

När jag var åtta år, 1971, fick jag Deep Purples album Fireball, och den skivan ändra allting för mig. Jag insåg vad jag ville göra. Istället för att spela jazz och folkmusik så ville jag spela hårdrock.

Vid den här tidpunkten hade jag fixat till mig en ganska just gitarr med svajarm och allting, och en riktig förstärkare. Innan dess hade jag bara klistrat en billig mikrofon på en akustisk gitarr och en rör-radio som förstärkare.

Jag blev så fanatisk med min gitarr så jag tog med den till skolan. Det var ingen där som klagade faktiskt. De tyckte det var kul."

När jag tittade i morsans skivsamling så hittade jag där Bach, Vivaldi, Mozart och Beethoven. Jag började lyssna på dem, och det var intressant, för det här var musik som inte var så lätt att ta ut på gitarr. Jag ville improvisera, jamma och känna att man gör något intressant och kreativt.

Redan då hade jag blivit helt förälskad i Marshallstackar (förstärkare), dubbla baskaggar (trummor), rökmaskiner och det hårda soundet av hårdrock. Det var redan etablerat för mig. Jag skulle aldrig kunna tänka mig något annat.

Det melodiska innehållet i de flesta hårdrockbandens musik var ganska bluesbaserat. Jag tänkte att om man kör lite inverterade ackord, pedaltoner, lite dimackord, allt influerat av barockmusik men med det hårda soundet, så kanske jag skulle få fram någonting intressant. Det resulterade i mitt sound på ett tidigt stadium, och som fram till idag fortfarande finns med.

Vid det här laget så hade jag lyssnat mycket på klassisk musik, men dragit upp Marshallförstärkaren till elva och spelat allting högt. Det var krävande att försöka spela de här klassiska verken på gitarr. Jag spelade mer och mer och i högstadiet var jag med i ett band. Vi spelade lite Deep Purple- och Kiss-låtar. Det var ju inte min influens direkt, men det fick gå.

Jag fick tillåtelse att utnyttja en studio inne på Söder som min morbror hade byggt några år tidigare. Jag åkte in till stan varje dag, och det började bli riktigt fanatiskt. "

Vid den här tiden läste jag en tidning som hette Guitar Player, och där stod det att man kunde skicka in en demokassett, så kanske man skulle få en notis i tidningen. Jag skickar iväg en kassett där jag spelar och pratar. Så en vecka senare får jag flera telefonsamtal från USA, och man sade att jag måste komma till USA. Det var 1982. Så efter mycket om och men bestämde vi att jag skulle åka över. Jag visste egentligen inte vad det var jag gjorde. Det var som att hoppa ut över ett stup och hoppas att det går bra.

Jag kommer dit, jag blir upplockad av folk där och jag blir medlem i ett band som heter Steeler."

Där slutade Yngwies liv i Hässelby och hans karriär i USA började.