Skulptören Elis Ernst Eriksson bodde mellan 1943 - 1971 i Hässelby villastad. Han föddes 22/8 1906 på Kungsholmen i Stockholm, och var son till den värmländske möbelsnickaren Elis Eriksson i Taserud. Han var född utom äktenskapet och växte upp som fosterbarn i en arbetarfamilj på Söder i Stockholm. I 20-årsåldern gick han till sjöss, återvände några år senare och bestämde sig snart för att det var konstnär han ville bli. På 1930-talet kom han in på Konstfack, senare även på Konstakademien. Mellan 1934 och 1939 gick han på Konsthögskolan i Stockholm. Han kom att vara verksam som skulptör, bild- och språkkonstnär. Redan tidigt vände han sig emot det gängse konstbegreppet och kallade sina verk för produkter istället för konstverk. Han vistades under åren 1939 – 40 som Ester Lindahlsstipendiat nere i Italien och Frankrike. Under de ödesdigra sommarmånaderna 1940, när Hitler invaderade Frankrike, följde han med den flyktingström, som sopade fram genom Frankrike ner till Bordeaux. Elis Eriksson hade då alltid med sig ett skissblock och ett välgörande lugn mitt i all kaos.

En karta över Hässelby villastad, där Elis Erikssons villa är utmärkt. En artikel ur Stockholms Förstadsblad den 3 januari 1951: Glädjevägen i Hässelby gjorde under nyårshelgen mer än vanligt skäl för sitt namn. Skulptör Elis Eriksson, i Glädjevägen 64, fick på lördagskvällen veta att han av Föreningen för nutida konst blivit tilldelad det nyinstiftade ”K. A. Linds Hederspris” – 8.000 kronor – som i fortsättningen vart femte år på nyårsaftonen skall utdelas till ”en framstående behövande svensk konstnär som uppfordran och stöd till fortsatt skapande”. Han är egenartad i det fallet att han skakar på huvudet åt titeln konstnär – nej, tack, hellre då utsmyckningsarbetare. ”Men de 8.000 kronorna då, som ramlade ner till nyårshelgen som en oförberedd gåva från fru Fortuna, hur skall detta pund förvaltas?” På detta svarar Elis Eriksson oförbehållsamt: ”Hur konstigt det än låter, men något s.k. trumanleende kan jag sannerligen inte frampressa. Sanningen att säga har jag en alldeles för stor respekt för den gode fru Fortuna, och jag har liksom på känn att hon fordrar något i gengäld för sina gåvor. Med andra ord, jag känner ett mycket stort ansvar för detta hederspris och är djupt medveten om att det förpliktar.”

Elis Eriksson flyttade till Hässelby 1943. Först bosatte han sig på Glädjevägen 64, för att sedan flytta till Resedastigen 16, ett stenhus som idag har adressen Liden 11. Där bodde Elis med sin hustru Hanna Viola och alla barnen Ulf (född 1934), Christer (född 1943) och tvillingarna Bror Magnus och Kristina Viola (födda 1948). Denna bild är tagen 1980 av Stig Forslund. Ateljén låg i en separat byggnad till vänster men är idag riven.

Detta är ett tidigt verk av Elis Eriksson. Det är Solblomman från 1955. En konstkritiker uttryckte det som så: ”Det är en liten avlång abstrakt eller konkret bild helt i linje med vad 1947 års män arbetade med och det blir uppenbart att det finns en visuell kontinuitet i Erikssons arbeten från femtiotalet och framåt, trots att han menade sig starta om sitt konstnärskap från noll vid denna tid.”

Denna taxikarta från 1957 visar var Elis då bodde i villastaden. Resedastigen och Liden är markerade med gult.

1944 ville Höganäs AB få en representativ park framför sitt huvudkontor i Höganäs, Skåne. Man engagerade Sveriges ledande konstnärer i en tävling, och förste pristagare blev konstnären Elis Eriksson från Hässelby. Som huvudmoment ingick en kvinnogestalt i glaserat stengods i samband med en fontän i en vattenbassäng. Fem hängpilar skulle ge svalka och skugga. En gräsplan med flankerande stamrosor, samt vilsoffor utplacerade på strategiska ställen fulländade kompositionen.

I den parkliknande entrén till Höganäs huvudkontor, som Elis Eriksson skapade, ingick även denna spaljé, också den gjord i stengods, visade bilder från de olika avdelningarna inom bolaget. En kritiker skrev: ”Vilken fin lösning, både estetiskt och för att hylla arbetarna!”

Hösten 1949 hade man planer att ge Hässelby det första skulpturala konstverket. Det har man tänkt sätta upp i Tennisparken i hörnet av Berghamns- och Sandviksvägarna, som blev anlagd 1948. Och vem skulle vara närmare till dess utförande om inte Hässelbys egen skulptör Elis E. Eriksson, vilken skissade upp några alternativa förslag. Av någon outgrundlig anledning blev dessa planer aldrig realiserade. Bilden från Googles visar hur Tennisparken ser ut idag.

Denna relief i stengods sitter på fasaden på Blackebergs gymnasium. Elis Eriksson gjorde den 1952.

Den världsberömde belgiske konstnären Georges Vantonerloo fick 1957 en fin julklapp från Hässelby villastad. Det rörde sig om en skulptur som Vantogerloo tappade bort efter en utställning i Stockholm 1930 och som sedan spårades till en ramhandlare på 1950-talet. Han hade då sålt skulpturen till Elis Eriksson för 1 000 kronor. Det riktiga värdet låg uppskattningsvis över 10 000 kronor. En eftermiddag strax före jul 1957 fick Vantongerloos svenska ombud, advokat Ernst Nathorst-Böös, besök av Elis Eriksson. ”Hur ska det bli nu”, frågade Eriksson. ”Jag kan bara svara att Vantongerloo har inga 1 000 kronor att lösa din skulptur för”, svarade advokaten. Då tog Eriksson fram ett paket och överlämnade det. ”Här är skulpturen”, sade han. ”Vantongerloo är en stor konstnär. Han har betytt mycket för oss andra och jag vill inte att han ska bli lidande på den här affären.” ”Men jag har inga tusen kronor”, invände Nothorst-Böös. ”Jag vill inte ha några pengar”, blev svaret. Snacka om fin julklapp.

I början av 1960-talet reste Elis Eriksson till Paris och träffade alla de stora modernisterna, bland andra Picasso och fick smak för deras stil. Elis Eriksson blev också författare. Han prosadebuterade med boken Nattens hundar. Han producerade också ett antal serieböcker med karaktären Pavan. De som kände Elis beskrev honom ofta som ganska bestämd och envis. Han brydde sig till exempel inte om vad han åt, men kunde ränna runt hela Stockholm för att finna det bästa kaffet och gav upp till slut och kokade sitt eget kaffe – en sorts café au lait – som, enligt uppgift, var enastående gott.

1957 övergav Elis Eriksson den klassiska skulpturen och började experimentera med collage av papper eller plywood. Se till exempel detta collage som verkar vara Elis Erikssons hus i Hässelby i form av en genomskärning i relief fyllt med maskinskrivna anteckningar och kommentarer på remsor och med riktningsvisande pilar. Titlarna, och text överhuvudtaget, var viktiga komponenter i Elis Erikssons skapande. I detta fall förefaller texterna relatera till händelser på olika platser i Hässelbyhuset. Verket heter ”här” (1963).

1964 kunde man se hans stora genombrott, det som i efterhand kom att kallas Sveriges första installation. Elis Eriksson klädde in hela Galleri Eva Burén i glansigt papper och vidade en historia om figurerna Pavan, Krokodilet, Ormet och de tre bovarna på bildband. Utställningen hette ”Indijaner å en kåvbåj” och blev en klassiker.

Denna bild från Google visar hur det huset ser ut idag på Liden 11, där Elis Eriksson bodde på 1950- och 1960-talet. Elis Erikssons hustru Hanna Viola dog i januari 1971 och efter det flyttade han till en lägenhet på Malmgårdsvägen i Stockholms innestad.

Detta var historien om Elis Eriksson, som bodde i Hässelby i nästan 30 år, men som säkert är okänd av de flesta Hässelbybor. Elis Eriksson blev nästan 100 år. Han föddes 22 augusti 1906, och dog 4 januari 2006. Då hade han sedan länge lämnat Hässelby och bodde den sista tiden på Hornsgatan 34 C i Stockholm. Det var en färgstark familj Elis omgav sig med. Hustrun Viola var också konstnär. Sonen Christer Eriksson blev författare, och i hans bok ”Lägg en slant under tungan” behandlar han sitt problematiska förhållande med sin fader. Den andra sonen Ulf "Ryssen" Eriksson blev en duktig cyklist. Han vann tillsammans med Benke Ekblom Sverigeloppet ett år, cykelloppet utgick från Kiruna och i mål Skåne. Dottern Kristina blev målare och tecknare. Hennes tvillingbror Magnus Eriksson blev skådespelare.

Till huvudmenyn

Har du kommentarer, tips eller förfrågningar: skriv E-post "Om Hässelby" . Copyright Henrik Henrikson.