Det visade sig att hela hans släkt fanns i Sverige. Det nya som har kommit fram nu är att Saschas mamma och pappa faktiskt aldrig var ryssar. De var svenskar, skrivna i Karlshamn. Pappan föddes i Karlshamn 1841. När han var i 45-årsåldern seglade han över till Riga, med en kvinna som hade bott i samma hus. Hon var 18 år yngre och hette Jenny.

De åkte alltså till Riga och gjorde affärer. De gifte sig där efter ett år och de fick tre söner. Äldsta sonen, Ivan som blev docent vid Stockholms Universitet. Lorentz Bolin, som skrev Floran i Färg, tillsammans med Lennart von Post, den bok som alla har sett i skolan. Slutligen minsta sonen – lilla Sascha.

Familjen flyttade tillbaka till Sverige när Sascha var fyra år. De hamnade först i Kalmar, och när Sascha var sex år gammal kom de till Stockholm, till Thulegatan 23 mitt emot Norra Real i Vasastaden.

Sascha tog sin teckningslärarexamen 1909, fortsatte studera tillsammans med Nils von Dardel och Einar Forseth, gick igenom Konstakademien, studerade grafik, och gick ut som en fullfjädrad konstnär omkring 1915.

Under 1920- och 30-talen hade han en massa utställningar och var väldigt populär. Han var en mycket driven konstnär, och skrev bland annat konstrecensioner i Svenska Dagbladet. Han var en mycket alert person, en helt annan karaktär än den vi såg sedan på 1950-talet i Norra Ängby. För med tiden så tappade han lite av sitt sting. Han bosatte sig i Bromma och på Hässelby slott, där han bodde den mesta tiden av sitt liv. Han var alldeles för snäll och godtrogen för den här världen. Folk lurade av honom tavlor, stal tavlor och betalade underpriser. Så han fick verkligen kämpa för brödfödan. Han målade kopior på sina egna tavlor (så kallade repliker), för att få ihop lite pengar. Han hörde till Beckomberga den tiden han bodde i en flygel på Hässelby slott under 1950- och 60-talet. Men han var en så kallad frigångare.

Han bodde i en flygel på slottet, och i den andra flygeln hade han sina utställningar. Där gick folk och stal tavlor för honom. Till sist frågade han de där småkillarna, Arne Lenneryd och de andra, om inte de kunde gå vakt. De gjorde de och efter det så stals det inga tavlor. Lilla Arne hade lite respekt med sig i alla fall."

(Någon frågade varför han var skriven på Beckomberga.)

"Det var på grund av schizofreni", svarade Ronnie. "Jag pratade med Akademiska Sjukhuset i Uppsala för ett tag sedan, och de sade att det var den diagnos som han hade. Det stod dock i journalerna att han var en vänlig människa som blev lurad och utnyttjad. Han levde ett ganska tufft liv och slutade på Ulleråker i Uppsala på 1960-talet. Han dog 1967."

(Någon frågade om han var döpt till Sascha.)

"Nej, han hette egentligen Ernst Alexander, men i Ryssland, Riga hörde ju till Ryssland på den tiden, kallas alla som hette Alexander eller Alexandra för Sascha. Så det var egentligen ett smeknamn. De första tavlorna som han gjorde signerade han Ernst Bolin, men sedan övergick han till Sascha."

Idén föddes för ett par år sedan, när jag föreslog för Hässelby-Vällingby Konstklubb att man borde ha en utställning om honom. Vi samlade ihop tavlor av honom för att visa och därmed ge honom en postum upprättelse. Han hade ju på 1950-talet blivit ganska förlöjligad. Ingen såg då hans storhet egentligen, utan han blev alltid mobbad och nervärderad. Så vi tyckte att han var värd en upprättelse. Jag började låna ihop tavlor från folk som jag kände, sedan spred det sig som ringar på vattnet. Till slut hade vi 130 tavlor lokaliserade. Dessutom ett tiotal teckningar och massor med historier om Sascha Bolin. Så vi hade den där utställningen. Då passade Stefan Nilsson på att fotografera alla tavlorna under utställningen och det var ju väldigt bra. Sedan tyckte folk att med alla dessa bilder och alla roliga historier borde man göra en bok. Stefan och jag har nu jobbat ett år intensivt och till slut fått ihop den här boken. V tyckte att Sascha blev allt mer fascinerande ju mer vi läste om honom. Det går enormt mycket skrönor om honom. Tro inte på allt som berättas om honom. De är väldigt konstiga historier en del. Men en del är sant också."

"Vi har ett tiotal personer som ställt upp och skrivit i den här boken. Alla har jobbat gratis, så det enda som kostat pengar är tryckning och layout.”

”Erik Lundberg, en riktig Sascha-kännare, har varit ett enormt stöd. Han har hjälpt till med att riktigt lusläsa texterna.

Jonas Lundberg har läst Saschas egna texter. Sascha var ju författare också, förutom konstnär. Det är mycket intressant att läsa hans texter, men av utrymmesskäl har vi inte med dem i boken. Vi har ju inte heller med allt det här med hans släkt i boken. Vi satsade främst på alla bilder.

Så har vi Evert Eriksson, en känd Brommabo, var texter vi har som stomme i hela boken.

Karl-Erik Karlsson och Arne Lenneryd har skrivit om sina barndomsminnen.

John E Franzén, den kände konstnären som bland annat målat kungafamiljen. Den tavlan hänger på Gripsholms slott. Han målade Hells Angels i vår ungdom. En mycket trevlig kille. Han bor på Österlen men bodde i sin ungdom i närheten av Beckomberga. Jag ringde och pratade med honom. Jag frågade om han ville uttala sig om Sascha som konstnär. Franzén sade att han gärna medverkade och skrev en liten uppsats i boken. Johns slutkläm är att ”Sascha Bolin är en konstnär av sin tid, präglad av sin tids utbildning och de ideal som förmedlades vid Konstakademin. Sascha målade med en realism och med romantiska drag, något kvardröjande, något bortom och något skört.”

En man i publiken tog efter föredraget till orda:

”Jag tycker att det är ett fantastiskt jobb som ni har lagt ner på denna bok. Det har säkert varit både blod, svett och tårar med. Och det har varit rent ideellt. Det är ju fantastiskt. Sådana människor får man leta efter. Jag kan garantera att ni kommer att gå till historien.”