Lövsta sopstation var under 1930-talet en gammal och utsliten anläggning som inte klarade av att ta emot alla sopor och avfall från Stockholm. Därför byggde man en helt ny anläggning som stod klar ungefär samtidigt som andra världskriget bröt ut 1939.
Bilden är inskickad av Gerd Eklund.


Det fiffiga med den nya sopanläggningen var att man tippade hela sopvagnarna och på så vis snabbt tömde ner soporna i brännugnen.

Några av sopanläggningens anställda gubbar, stående vid den gamla vagnverkstaden 1939.

Åt arbetarna byggdes 1940 en tidsenlig manskapsbyggnad som, förutom omklädnadsrum, tvätt-, dusch- och badmöjligheter även försågs med en större matsal. Allt för de anställdas bekvämlighet under arbetstid.

Men arbetarnas bostäder var under kriget fortfarande enkla och primitiva. De bodde i oisolerade träkaserner med ohyra, smuts och sjukdomar.
Bilden är inskickad av Roffe Johansson.

Familjen Duroj har här tagit bilen och åkt på en utflykt 1939. Järnvägen vid Lövsta sopstation syns i bakgrunden.

Några bilder som visar bygget av den nya förbränningsanläggningen som blev färdig 1939. Den vänstra bilden visar murning av skorstenen på 52 meters höjd. Mannen verkar ha ett band runt midjan med en metallögla. Där skulle han ha kunnat fästa ett rep, så att han inte riskerade att falla ner från den höga höjden, men det var tydligen inte alltid man hade tid att koppla fast ett rep.
Den högra bilden visar män som murar en rökkanal.

Under kriget var sopanläggningen i Lövsta ganska omfattande. Och strax intill den stinkande latrinstationen vid strandkanten, där man omvandlade urin och skit till gödsel, planerade man att anlägga ett litet strandbad. Det som sedan blev Lövstabadet.

Sussie Wahlberg berättar till denna bild:
”Och vad gjorde man när man fick finbesök 1945. Tog en sparktur ner till Lövsta såklart. Mamma Gerd sitter på sparken och mormor Karin Karlsson tog fotot.”
I och med krigsutbrottet hösten 1939 uppstod importsvårigheter för allehanda varor, bland annat kol som behövdes för kraftförsörjningen. På begäran av stadens elverk byggdes därför vid Lövsta ett kondenserande ångkraftverk, där man utnyttjade värmen från sopförbränningen. Detta kunde tas i drift 1941, och lämnade de första åren omkring 15 miljoner kWh per år.

Den högra annonsen visar att man 1940 provade på att utvinna användbart skrot ur slaggresterna i förbränningsugnarna.

Trots att det inte var tillåtet, kunde man se ungdomar som, i skydd av nattens mörker, togs sig in på området och letade i sophögarna efter fynd.

”Renhållningsverkets väldiga sophögar, välkända för alla hässelbybor, blev under kriget givande jaktmark för skattgrävare”, berättade renhållningschefen i Stockholm, civilingenjör Åke Björkman 1944.
Renhållningschefen Åke Björkman berättade vidare:
”Vid Lövsta, där man förr i världen lossade soporna från Stockholm i högar i stället för att, som numera sker, bränna dem, har en firma i södra Sverige satt igång framletande av glasskrot. Firman tillverkar isoleringsmaterial, s.k. glasull, och har haft svårt att skaffa råmaterial. Vid Lövsta fann man att åtskilligt gammalt glasskrot skulle kunna tillvaratas. Staden gav sitt tillstånd till glasletandet och det bedrives nu med full fart.”
Foto: af Petersens

Här sorterar man fram glasflaskorna ur de stora sopbergen i Lövsta 1944. Dikesgrävningen skedde manuellt eller med släpskopa.

Nu över till historien om Operation Stella Polaris - den mystiska bränningen i Lövsta av det omfattande finska signalspaningsarkivet.

Under kriget hade Finland mycket framgångsrik radiospaning mot ryssarna i Karelen. Man knäckte ryssarnas koder och fick fram mycket hemlig information om Sovjets trupprörelser nära den finska gränsen.

När Finland tvingades till vapenstillestånd med Sovjetunionen visste man inte om Sovjet skulle ockupera hela Finland. Så för säkerhets skull beslutade man att föra över manskap och all utrustning till Sverige.
Under allra största hemlighet evakuerades i september 1944 hela den finska signalspaningen från Finland till Sverige. Det kallades operation Stella Polaris.

Omkring 750 personer och 500 packlådor med utrustning, teknik, koder och dokument fraktades över till Sverige på fyra fraktfartyg.

De hundratals lårarna hamnade i Stockholm, dels i en lägenhet på Karlaplan 4, dels på hotell Astoria, som var en viktig mötesplats för den svenska underrättelsetjänsten.

Där mikrofilmades allt material. Bilden visar ett av fartygen under överfärden.

I förhandlingar på hotell Grand i Stockholm mellan representanter för Finland och Sverige kom man fram till ett officiellt köpeavtal, där svenskar köpte det finska signalspaningsmaterialet, och ett gentlemannaavtal, där svenskar förband sig att förvara det finska arkivmaterialet i 50 år och sedan återlämna det.

Lådorna fraktades till godset Rottneros i Värmland.

Sedan bestämdes plötsligt att allt material skulle köras till Lövsta och förstöras. Kapten Pehr Swartz fick order att i all hast hämta alla lådorna i Rotteros.

Bilden visar det dokument som Swartz skrev under när han hämtade ut lådorna. Bilden är från en artikel i Svenska Dagbladet, då man ännu inte visste vem det var som skrivit namnteckningen.
Hämtningen av lådorna skedde med försvarsstaben som täckmantel. Många av de inblandade påstår att en då pensionerade general Ehrensvärd utnyttjade sin ställning och organiserade en hämtning av arkiven från Rottneros i Värmland 1960.

Han kontaktade Pehr Swartz, som då var kapten på försvarsstaben. Swartz fick veta att mycket hemliga och känsliga handlingar, som förvarades på Rottneros i Värmland skulle till Lövsta och förstöras. Ingen på försvarsstaben fick bli inblandad och allt skulle utföras i total hemlighet.

Det beställdes två lastbilar från Freys för att köra ut alla lådorna till brännugnen i Lövsta. Swartz åkte civilklädd i den ena lastbilen. Den andra lastbilen kördes av en man som inte var invigd i ärendet. Bilden visar när de hemliga lådorna lastas av i Lövsta.

Från Rottneros körde de två lastbilarna med sin tunga last direkt till Lövsta.

”De lådorna som jag kvitterade ut var igenspikade”, berättade Pehr Swartz. ”Den färden glömmer jag inte. Det var snöstorm och svinhalt. Jag satt hela tiden och ängslades att vi skulle krocka eller åka i diket och polis eller andra skulle bli inblandade. Det skulle kunna bli en del frågor om vår last och i värsta fall kunde den ju åka av.” Lastbilen kom dock fram till Lövsta utan missöden.

Pehr Swartz övervakade själv att varenda låda förstördes. Han berättade 15 år senare:
”Bränningen på Lövsta skedde vid den tidpunkten annorlunda än i dag. Det skedde inte i den vanliga brännugnen, utan i en speciell för hemligt material som vi inom försvaret brukade använda. Man körde med bilarna intill ena väggen och med en handmanövrerad travers var det mycket enkelt att hissa upp lårarna till övervåningen och genom en lucka släppa ner dem direkt i elden.”
Bilden visar när en av lådorna tippas ner i brännugnen.

Men kvar står många frågor: Varför eldades Stella Polaris-arkivet upp? Vem sade till Ehrensvärd om att förstöra de topphemliga handlingarna när Sverige 1944 åtagit sig att förvara dem i 50 år? Och blev dokumenten verkligen mikrofilmade? Var finns de mikrofilmerna i så fall? Många oklarheter kvarstår alltså.

Till huvudmenyn

Har du kommentarer, tips eller förfrågningar: skriv E-post "Om Hässelby" . Copyright Henrik Henrikson.