 |
 |
Hässelby slotts huvudbyggnad var under en period i krigets slutskede en tillfällig flyktingförläggning.
Mirjam G. var en av de flyktingar från Tyskland som då kom till Hässelby. Hon föddes 1928 i Ungern. Hon var 15 år när hon deporterades av tyska soldater till Auschwitz tillsammans med sin mor, en bror och sina systrar. Hon berättade:
"Tyskarnas aggression mot oss var gränslös. De gjorde en selektion när vi steg av tåget, och sedan dess har jag aldrig mer sett min mor, min bror, eller min syster med sina två barn."
Med hjälp av Folke Bernadottes vita bussar lyckades hon ta sig ut ur Tyskland och kom till Sverige. Eftersom hon var så ung, placerades hon med flickor i sin egen ålder på Hässelby Slott.
Slottets huvudbyggnad fungerade som ett slags internat, där flickorna fick undervisning några timmar varje dag. Så småningom började Mirjam arbeta på batterifabriken Tudor AB i Sundbyberg.
Efter ett år återvände Mirjam till Ungern. Hon avled i Israel, i november 1998.
När de unga flickorna kom till Hässelby, så ville Stockholms stad visa dem allt fint som fanns i Stockholm. I den amerikanska dagstidningen Vestkusten kunde man 23 augusti 1945 läsa:
"19 fransyskor, som suttit internerade i Ravenbruck i Tyskland och vilka nu vistas vid Hässelby utanför Stockholm, har tagits med på en visning av huvudstaden. Först fick de göra en rundtur med taxibåt och därefter bjöd Skansen på lunch och direktör Scherling visade Skansens anläggningar. På eftermiddagen visades Gamla stan. Berns salonger bjöd på middag och dagen avslutades på China-varietén."
|
|
| I början av kriget tvingades många judiska familjer lämna Tyskland. På bilden ser vi en grupp judiska flyktingbarn som precis har anlänt till Stockholms centralstation med sina ledsagare.
I Vallentuna låg ett barnhem som grundades 1939. Det hette Stigbo och barnen där hade samtliga flytt från Nazityskland på grund av sitt judiska ursprung. I barnhemmets arkiv finns från 1939 uppgifter om att hemmet hade ett matförråd som en depå vid Hässelby slott. Där fick de förvara maten hos familjen Hirsch på Hässelby slott, och därifrån hämtades varor till barnhemmet vid behov.
|
|
Raul Wallenbergs hjälpkommitté tog på Stockholms centralstation
sommaren 1945 emot 36 ungerska flickor i åldern 13-18 år som kommit med Malmötåget. Enligt en överenskommelse som träffats mellan Stockholms stad och hjälpkommittén placerades de på Hässelby slott, där den svenska rödakorsveteranen från Budapest fru Elsa Forgo blivit föreståndarinna.
Man hade inrättat någon slags flickpensionat på Hässelby slott för dessa ungerska flickor. Det var mest judinnor, som vid razziorna i Ungern hade tagits omhand av tyskarna för arbetstjänst i ammunitionsfabrikerna.
"Här i Hässelby har vi rena paradiset", sade en av dem. "Vi kan inte fatta att det finns så goda människor efter allt vad vi har varit med om."
"Naturligtvis har flickornas vistelse i Tyskland lämnat svåra ärr efter sig", sade föreståndarinnan på Hässelby, fru Elsa Forgo. "Visserligen har de redan under deras första vistelse i Skåne hunnit äta upp sig så pass att vikten har blivit normal, men vitaminbristen kureras inte så fort. De är ännu mycket svaga. Men genom väl avpassad föda, lagom vila och rekreation hoppas vi snart ha dem fullt återställda.
Flickorna har också andra svåra problem. De flesta har förlorat sina anförvanter, deras hem är lagda i spillror, och de står alldeles ensamma i livet. Minnena lämnar dem heller ingen ro, men de är tappra och visar trots allt ett glatt ansikte."
"Hässelby uppsamlingsplats är det enda i Sverige i sitt slag. Vi ska så småningom börja med lektioner i olika ämnen och har redan börjat med svenska. Vi hoppas kunna lära flickorna yrken så att de kan reda sig på egen hand", sade Elsa Forgo. "En del har släktingar i Amerika eller Palestina och tänker resa dit, andra vill stanna kvar i Sverige, men de allra flesta vill nog fara hem till Ungern igen, bara det blir något så när ordnat där igen."
Bild från Dagens Nyheter.
|
|
Kathie Borg berättade i en intervju:
"Jag är född i Budapest. Jag deporterades i början av juni 1944. Vi skulle flyttas undan, allt eftersom tyskarna fick stryk, och vi förstod det på våra vakter också, för ju mer stryk tyskarna fick, desto mer stryk fick vi. De var hemska, där fanns inga mänskliga känslor. Målet var säkert att ingen skulle överleva och att inga vittnen skulle finnas. De var förskräckliga, fullständigt hämningslösa. Men så småningom, under de sista dagarna, då bytte tyskarna kläder och tog av sig uniformerna. Och säkert smet flera av dem med hit till Sverige. Det var jag ganska säker på för jag har träffat en av dem här.
Det var så att jag var 15 år när jag kom hit, och alla som var under 16 år hamnade på Hässelby. Sedan var det så den första tiden, så var det Tudor AB, en batterifabrik, som tog hand om oss. Vi var i Hässelby i tre månader och vi försökte lära oss lite svenska, och så fick vi jobba i fabriken under deras ansvar ett halvår. Sedan så släppte de oss och vi fick söka egna vägar."
Dory Engströmer skriver i ett brev av den 20/8 1945, till Tegens, att hon hade varit ute i Hässelby en dag och att hon då "skrev ner en del. Föreståndarinnan på Hässelby lovade att vid undervisningen där låta flickorna besvara formulären och sen skicka dem till Psykotekniska institutet" - men om nu detta gjordes, är det ingen som vet. Det finns i vilket fall inte några sådana formulär bevarade.
|
|
| I början av juli 1945 anlände 45 rumänska kvinnor till Hässelby. De hade transporterats mellan olika tyska arbetsläger, koncentrationsläger och dödsläger när de äntligen blev räddade av svenskarna. De skulle sedan vidare till Lovön, dit de ur nazismens läger befriade rumänerna skulle förläggas.
En av kvinnorna berättade:
"I Auschwitz sorterades de flesta ut till gaskamrarna, vi var ett fåtal som mest genom en slump undgick den ögonblickliga döden. Och vi fördes sedan till ett koncentrationsläger i Estland, därifrån till ett annat i Lettland, så till Stutthof vid Danzig och slutligen till en rustningsfabrik i Hamburg. Men där fick vi inte heller stanna utan förflyttades till Bergen Belsen. Redan efter två dagar rekvirerade fabriken i Hamburg ny arbetskraft och så fördes vi tillbaka dit. Och överallt var vår tillvaro lika eländig."
Tidningsurklipp från Dagens Nyheter.
|
|
Hässelbyfotografen Harry Grip berättade:
"Det var flickor 16-24 år som i Hitlers utrotningsläger blev avklädda och utkörda i skogen för att nyinryckta soldater skulle lära sig att skjuta prick på. De fick vänta länge och när det kom soldater så var det engelska soldater. På så sätt kom flickorna via Röda Korset till Hässelby. Här vågade de inte stanna länge. Sverige låg för nära Tyskland, och de flyttade vidare."
Bild från SvD. |
|
| I boken Herr Isakowitz skatt berättar Danny Watin om sin judiska släkt, och hur de kom till Hässelby. De hade flytt från Nazi-Tyskland till Skåne. När tyska plan allt oftare flög in över Skåne, så flydde den judiska gruppen vidare norrut. Danny Watin skriver i sin bok:
"Vi åkte till Stockholm", förklarade Ruth. "Vi fick inte, men det struntade vi i. Och det var ingen av svenskarna som försökte hindra oss. Dom hade väl fullt upp med sitt."
I huvudstaden gick de direkt till centralsaluhallarna, som låg i de gamla Klarakvarteren, och frågade varifrån grönsakerna kom. Det närmaste stället var Hässelby, så gänget tog sig dit och gick från trädgård till trädgård och sökte jobb. Till en början gick det trögt. Inte för att de var judar, utan för att de hade tyska pass. Och bönderna i Hässelby hatade tyskarna.
"Dom var mycket otrevliga och bemötte oss väldigt illa", sa Ruth. "Till sist gick vi till Edgar Eriksson, som var storbonde där på den tiden. Han var dryg och tjock, och när han såg våra pass sa han åt oss att han inte ville ha några tyskar på sin mark."
Då blev Ruth så förbannad att hon drämde näven i bordet. "Tyskarna vill inte ha oss för att vi är judar, och ni vill inte ha oss för att vi är tyskar", skrek hon. "Så kan man inte behandla folk. Då skulle ni inte ha tagit hit oss."
Storbonde Eriksson bara stod där och tittade på den ursinniga lilla kvinnan och den knutna näve som hon drämt i bordet framför honom. Sedan sa han: "Kan man verkligen arbeta med så små händer?"
"Låt mig åtminstone försöka", svarade Ruth. Och det var så det kom sig att mina släktingar började arbeta för Hässelby trädgårdsstads storbonde. Det var första gången de jobbade på samma villkor som svenskarna och för samma betalning. Kvinnorna fick fyrtiotvå öre och männen en krona och trettiotvå öre i timmen, vilket var en normal trädgårdslön på den tiden."
Bilden visar ett av Edgar Erikssons växthus i Hässelby på den tiden.
|
|
| David Watin berättar vidare i boken Herr Isakowitz skatt om när hans släktingar kom till Hässelby:
"Det tog sedan inte lång tid förrän de fick plats hos andra, mindre dryga arbetsgivare. Då många av svenskarna var inkallade fanns det gott om jobb, och Ruth ordnade plats hos trädgårdsmästare i området åt alla deras kamrater från Heilbronn, som en efter en kom upp från Skåne. Själv slutade hon med utomhusarbetet och fick plats i hushållet hos en "kommunpamp" som hette Modig, och som hon sent skulle glömma.
"Han var så snäll och hjälpte oss på alla möjliga sätt och vis", berättade hon. "Bland annat såg han till att vi fick hyra ett gammalt hus på Glädjevägen i Hässelby, vars mark kommunen ville ha uppodlad.
Det var i dåligt skick, en oisolerad träkåk utan avlopp och rinnande vatten. Men vi var så glada över att kunna bo där."
I huset, som bara hade ett rum på vardera våning, bodde min morfar Ernst, hans bror, Ruth och deras vänner Günter, Kiewe, Hans och Henny. Inte oväntat blev bostaden också något av en samlingsplats och ett tillfälligt härbärge för deras andra bekanta. Som mest bodde de fjorton personer i huset, som i stort fungerade som deras egen lilla svenska kibbutz. För precis som under deras tid i Hechalutz gjorde de det mesta tillsammans.
"Våra vänner gick till EPA och köpte varsin kopp, bestick, assiett och tallrik som dom ställde hos oss", berättade Ruth. "Sedan la vi pengar i en gemensam matkassa och på kvällen kom alla och åt i vårt hem. På så sätt kunde vi klara oss bra. Pengarna räckte långt på den tiden, och tack vare ransoneringskorten kunde vi byta till oss bröd mot sprit och kaffe som inte var så viktigt för oss."
Alla arbetade så mycket de kunde, på dagarna för olika trädgårdsmästare i området, och på kvällarna med att odla marken utanför deras hus.
"Grannarna förstod inte hur vi hann jobba och samtidigt sköta vår egen lott", sa Ruth. "Men när det skulle sås gjorde vi det tillsammans och så gick det på en dag. Och när det skull skördas gjorde vi det tillsammans och så gick det på en dag. Sedan sålde vi grönsakerna och delade på pengarna."
Allt detta skapade en enorm sammanhållning och bidrog till att deras liv i Sverige blev allt mer drägligt. Arbetet i trädgårdarna gick också bra. Min morfar och hans bror blev så småningom förmän och lärde sig svenska av dem som de arbetade med." Så slutar David Watins berättelse om den judiska Hässelby-kolonin i boken Herr Isakowitz skatt .
Denna judiska koloni i Hässelby omnämns som hastigast även i Malin Thors bok Hechaluz, en rörelse i tid och rum, om tysk-judiska ungdomars exil i Sverige 1933-1943:
"... men sedan i Hässelby levde vi också gemensamt med gemensamma pengar och sånt ett tag i ett hus, som ett beth-chaluz, där vi var sex personer som hade gemensam kassa och handlade gemensamma livsmedel och andra kunde komma och äta hos oss för självkostnadspris..."
|
|
| När Hässelby några år efter krigsslutet blev inkorporerat i Stockholm, uppstod ett oväntat problem för de tyska judar som var bosatta i Hässelby.
Det fanns på den här tiden en över 100 år gammal förordning som stadgade att alla inflyttade tyskar automatiskt skulle kyrkobokföras i S:ta Gertruds tyska församling. Dessa föråldrade bestämmelser fick den orimliga konsekvensen att alla tyskar som var bosatta i Hässelby tvingades, oftast mot sin vilja, att tillhöra S:ta Gertruds församling. Speciellt de som hade flytt från tyskarnas judeförföljerser, ville verkligen inte tillhöra tyska församlingen i Stockholm. Denna antika förordning avvecklades senare.
Bilden visar en del av Hässelby villastad, som det såg ut åren efter världskriget.
|
|