 |
 |
Anställda på Bernt Strandbergs handelsträdgård i Smedshagen har tagit en lunchpaus en dag under andra världskriget.
Det kan verka som en idyll, men arbetet på handelsträdgårdarna i Hässelby var under kriget ofta mycket besvärligt med alla restriktioner, bränslebrist och svårigheter att få tag i frön och plantor. |
|
| Handelsträdgårdsmästaren Albert Landberg. Till höger står han med kyrkklockan till Hässelby villastads kyrka som invigdes 1939.
Likt alla andra hade Albert Landberg problem med kolbristen första krigsvintern 1939-40. Han berättade:
”För min del har det varit relativt hyggligt hittills, emedan jag hade kontrakt med gasverket, men inte har det räckt till, inte. Fem växthus har jag måst stänga av, och i andra har jag fått utdryga med ved så långt man kunnat anskaffa sådan. Och den starka och framför allt ihållande kölden har kommit som ett ytterligare börda utöver bränslesvårigheterna. Vi har ju inte haft en enda nollgradig dag ännu den här vintern.”
En annan trädgårdsmästare, Widén, berättade:
”Det har inte varit så illa ställt sedan 30 år tillbaka, då jag kom hit. Man har rekommenderat oss att omedelbart lägga om till köksväxtodling. Men myndigheterna synas ha svårt att förstå, att detta inte går i en handvändning. Att frambringa en kultur tar ju år, och det som sedan är påbörjat måste fullföljas. Att övergå till köksväxtodling, vilka ett flertal trädgårdsmästare dock ämna här i Hässelby, måste alltså ske så småningom. Att det är "lyxnäringen" blomsterodling, som är bland det första som träffas av restriktioner vid en kristid, framgår av bensintilldelningen. Då indragningarna kommo, kunde man inte lämna någon bensin för blomstertransporter, blott för transport av grönsaker, varför vi blevo lidande även i det avseendet.”
Foto: Harry Grip.
|
|
Senvintern 1940 var tjälen i jorden i Hässelby en och en halv meter djup och många av växthusen hade stått ouppvärmda sedan flera månader, på grund av koksbristen. Men när vårsolen började värma marken satte vårarbetet i hundratals växthus igång.
Bilden visar ett reportage i Svenska Dagbladet 4 april 1940.
|
Bilden är tagen någon gång under krigsåren. Två trädgårdsarbetare, troligen hos Gurk-Svensson (Alfred Svensson), vars trädgård låg i hörnet av nuvarande Dunörtsvägen – Liljekungsvägen.
Männen lagar till mat på ett enkelt stormkök i sin ungkarlslya. Mannen till höger hette Mellblom. Det verkar som om han river morötter på ett rivjärn.
Foto: Harry Grip. |
|
Även under dessa tider kunde det dyka upp småtjuvar i trakten. Våren 1941 greps en trädgårdsarbetare, som några år arbetat hos en trädgårdsmästare i Hässelby, för att han hade stulit blommor från sin arbetsgivare. Särskilt hade han specialiserat sig på nejlikor, som han hade tagit 250 knippor av. De var värda sammanlagt 1 800 kronor.
Han försvarade sig med att den kvinna, som han bodde ihop med, hade tvingat honom till de brottsliga handlingarna för att skaffa pengar. Vid förhör hade hon givetvis nekat, och sagt att hon hade ingen aning om det han sysslat med. Men hon dömdes för delaktighet. Dessutom beslöt rätten att karlen skulle sinnesundersökas.
Bilden visar en annan handelsträdgård på den tiden - Gransäter.
|
|
| Gransäter, där Nils Larsson hade sin handelsträdgård.
Barbro Jernström berättade:
”Detta är scoutstugan som den ser ut idag, men denna bild visar handelsträdgården på 1940 talet, då min farfar och pappa drev trädgården.”
Ernst Modig, som också var en av trädgårdsmästarna i Hässelby villastad, uppmanade inför våren 1940 alla som hade egen tomt att börja odla ätbara växter, för att få de grönsaker hushållet behöver. Även sandbackar som betraktades som värdelösa kunde man odla upp.
”På sandbackar trivs potatis och tomater mycket bra" sade Ernst Modig. "Även bruna bönor gå väl till på sandjord. Särskilt skulle jag vilja uppmana amatörerna att odla potatis, vitkål och rödkål samt baljväxter. De svenskodlade bönorna äro betydligt bättre i smaken än de holländska.”
|
|
| Den blomsterälskande allmänheten klagade vintern 1943 över att blommorna hade blivit så dyra. Vintersäsongens blommor framför andra var ju lökarna — för en hyacint som växt i krukan begärdes i många affärer kr. 4:50, medan de inplanterade var en krona billigare. Tulpanerna kostade 60 öre - 1:50 styck.
Blomodlare Egard Eriksson i Hässelby berättade:
”Att priserna på blommor gått upp beror på de otroligt ökade omkostnaderna för oss som syssla med blomsterodling. De lökar vi få köpa i Holland äro dyrare i inköp mot tidigare och därtill kommer att frakt och spedition stigit med mycket stora belopp.
Transporterna äro också till följd av krigsförhållandena så långsamma och oregelbundna att stora partier lökar bli förstörda. Sedan ha vi bekymren på hemmafronten.
År 1939 kostade stenkol 19 kr. per ton, nu är priset uppe i 64 kr. per ton och veden är minst dubbelt så dyr mot förut. Genom att vi fått övergå från automatisk eldning till vedeldning ha vi också fått anställa mera arbetskraft.
Det ena med det andra inverkar som synes på produktionskostnaderna och förklara de dyra priserna. Än så länge har det lyckats oss att få fram vackra blommor trots många svårigheter av olika slag, även om tillgången är något mindre. Vi får hoppas att det skall lyckas oss i fortsättningen att hålla uppe blomsterproduktionen.”
Bilden visar ett av Egard Erikssons växthus 1940. På bilden vattnas 12.000 små tomatplantor.
Foto: SvD.
|
|
Det gällde att hålla värmen om de praktfulla syrenerna skulle slå ut trots vinterkylan. Egard Eriksson mindes den första krigsvintern:
”Maken till vinter har jag aldrig varit med om sedan jag började med mina odlingar här ute år 1901. En eller annan stark köldknäpp gör inte så mycket, men i vinter höll ju kylan i sig i veckor. Bottenrekordet i Hässelby var —34 minusgrader och vid den temperaturen sprängs stammarna på unga och ömtåliga träd.
Så kom koksbristen. Vi som ha växthus ha fått nöja oss med samma tilldelning som privatpersoner, d. v. s. 10 procent av vår ordinarie förbrukning.
Hur det gått? Ja, de flesta växthusen ha fått stå kalla och växterna ha sedan stuvats ihop i några få hus, där temperaturen hållits så låg som möjligt!
Det är klart att många växter tagit skada och dött ut.
Förlusterna äro mycket stora för oss odlare i vinter, på flera sätt. Jag kan som ett exempel nämna, att varje tulpan som vi säljer, till följd av de stora kostnaderna för uppvärmningen, står oss i minst 28 öre, vilket inte hindrar att vi få vara tacksamma om vi lyckas sälja dem till ett partipris av 20 öre! Tulpanerna ha varit riktiga sorgebarn.”
Bild SvD. |
|
| Hälften av växthusen i Hässelby stod tomma även andra krigsvintern 1940 - 1941 på grund av bränslebristen. Snötyngda och nedisade låg de hundratals växthusen i Hässelby. Växthus stod tomma och kalla, på grund av bristen på bränsle som hade vållat stort avbräck. Trädgårdsmästarna fick endast en liten del av det kol som de egentligen behövde, och det var hela tiden osäkert om varje leverans över huvud taget skulle komma.
Åtskilliga trädgårdsmästare hade emellertid delvis lagt om sin produktion för att trots den stränga vinterkylan och det otillräckliga bränslet hjälpligt kunna hålla sin rörelse i gång.
Trädgårdsmästare Albert Landberg berättade:
”Så snart vårsolen tittar fram i mars, ska vi plantera massor av härdiga och underbart doftande lövkojor och anemoner i en mängd färger i de tio växthus, som nu står tomma och infrusna. Det enda vi kan göra just nu är att tränga ihop alla våra blommor och plantor i de växthus, vi fortfarande kan hålla skapligt varma.”
På bilden syns röken ur skorstenen hos Egard Eriksson i Hässelby.
Bild från SvD.
|
|
| Trädgårdsmästare Karl Larsson sitter i sin handelsträdgård, med hund och barn och året är 1941. Karl Larsson hade smeknamn som ”Hatt-Lasse” och ”Liljekungen”. Han handelsträdgård låg i kvarteret Luktviolen och adressen var Glädjevägen 2. |
|
Sedan när sommarvärmen kom efter de hårda vintrarna så såg tillvaron lite ljusare ut. Edgar Eriksson berättade:
”Denna sommar han man arbetat alldeles särskilt flitigt för att öka den sommarproduktion, som sedan kan lagras för vinterns matbehov. De enda grönsaker som man kan odla hela året om, sallad och spenat, höra ju ej till de mest matnyttiga. Vissa grönsaksslag, som t.ex. vitkål, har man i år ökat med över 25 procent. Likaså har man i de möjligaste mån sökt gå in för ”beredskapsproduktion” och lägga om odlingen med tanke på denna. Men man får ej glömma bort blommorna. – De hör också till beredskapen, var säker på det. Blommor ger andlig beredskap mer än man tror!”
Denna bild från Edgar Erikssons växthus i Hässelby januari 1942 är från SvD´s bildarkiv och unik. Den har aldrig tidigare publicerats.
|
| Uppbindning av tomatplantor på Kåsjös handelsträdgård i Hässelby 1942. Trots alla restriktioner och inskränkningar hade dock trädgårdsodlarna i Hässelby inte fullt så dåligt som folk inne i staden många gånger hade. Man fick ju i alla fall ihop grönsaker så att man kunde föda sin familj. Och de grönsaker man odlade gick det lätt att sälja på torgen inne i stan.
Margit Jonsson berättade på 1980-talet på en bandinspelning:
”Under andra världskriget hade trädgårdshandlarna faktiskt lite bättre. Då gick det ju inte att importera grönsaker. Så under kriget hade vi faktiskt det lite bättre, konstigt nog.”
|
|
Edvard Pehrsson hade sin handelsträdgård i närheten av Tennisparken i Hässelby. Ett oväder passerade Hässelby våren 1942. Det bildades en tromb som orsakade stor förödelse i Edvard Pehrssons trädgård.
Över 200 drivhusfönster rycktes loss och slungades högt upp i luften. Enligt vittnesskildringar krossades fönsterbågarna som tändstickor och glas och träflisor yrde i luften, som kortlappar.
Folket, som arbetade i trädgården, däribland några barn, måste snabbt söka skydd i några gropar, som grävts för värmepannor till växthusen. Där fick man sitta i ”skyddsrum” tills regnet av glas och trä slutat falla.
Bilden visar arbetena med växthusen i Pehrssons växthus vid ett senare tillfälle under 1940-talet.
|
|
Trädgårdsmästare Axel Karlsson berättade 1941:
För mina fjorton växthus behöver jag 2.000 - 2.500 hl koks. För det här året har jag fått licens på 1.300 hl, men det är inte säkert att jag får dem. 1.300 hl går snart åt i växthuspannorna.
Min största panna, som värmer upp tre växthus, slukar 3 hl på ett halvt dygn. Men man får foga sig efter omständigheterna. Man får stänga en del av växthusen och sänka temperaturen i de andra och lägga dubbla fönster på taken. Man brukar ju i alla fall stänga en del av växthusen under vintern, men inte i den utsträckning vi fått göra i år.
Jag har fem växthus igång, och där står nu rosor och hortensior och pelargonior och begoniasticklingar och frodas. Rosorna, hortensiorna och pelargoniorna få reda sig med 12 - 15 grader mot 18 i normala fall, men begoniasticklingarna i förökningshuset måste ha 20 - 24.
Vid den här tiden skulle vi egentligen så vårkulturerna, tomater och gurkor, men får vi inget bränsle längre fram när gurkorna och tomaterna skall planteras så står vi där vackert.
Då är det bättre att flytta fram det hela ett par månader, så man får solvärmen till hjälp, även om vårprimörerna på det sättet blir ett par månader försenade.
Om jag ska fortsätta att vara pessimistisk, så ska jag väl nämna att vi har svårigheter inte bara med bränslet, utan även transportsvårigheter med gödseln. Och inte får vi så mycket lökar och buskar som vi vill ha. Jag har förr om åren brukat rekvirera 1.000 - 1.500 rosor från Holland, men i år har jag inte fått mer än 500.
Vi har ju svenska rosor, men trots att den svenska rosodlingen går framåt täcker den ändå inte behovet. Men visst ska det ändå bli blommor till våren. Svenska folket köper fortfarande gärna blommor.”
|
|
| Rosenbergs handelsträdgård i Hässelby 1943. Det är storblommiga krysantemum i kruka ute på fältet. Den stora byggnaden i bakgrunden kallades ”Äggvitefodret”. |
|
En liten historia i Svenska Dagbladet från september 1944. Ute i Europa verkar kriget ha vänt och man kunde hoppas på en seger över Nazityskland. Livet kunde kännas lite lättare och man började se folk som log.
En del restriktioner började lätta och man hade, som synes, till och med börjat försöka odla vindruvor i Hässelby. Lönsamheten på vindruvor var visserligen inte så hög, men det var ett försök. |
|
| Från Rosenbergs trädgård 1944. Man lägger i tulpanlökar i lådor. Transporterna av grönsaker in till staden gick under kriget med gengasbilar.
När lastbilsdäcken drogs in fick man köra med personvagnsdäck, så kallad P-boggie. P-boggie var en nödlösning när kronan konfiskerade lastbilsdäcken. På så vis kunde man använda personbilsdäck och samtidigt få till en vettig lastförmåga.
Det här var alltså under krigsåren, då det rådde stor brist på gummi. Privatbilarna fick pallas upp utan hjul, allt för att nyttotrafik och militär skulle få sitt. I stället för två eller fyra lastbilsdäck på bakaxeln monterade man åtta personvagnsdäck. De fick ju ofta punktering. Man kunde nästan aldrig åka från Hässelby in till stan utan minst en punktering. Det var ingen odlare som körde själv, utan det var åkare som ombesörjde detta. Först efter kriget började odlarna så smått köra sina varor själva in till staden.
|
|
Efter kriget kom trädgårdsverksamheten snabbt igång igen. 1946 noterades att Hässelby samhälle hade den största handelsträdgårdsnäringen i hela Sverige. Denna bild från efterkrigstiden i Hässelby har Berit Skoglund skickat in. Här står hon tillsammans med Alice Lidman, som på den tiden var ägare till växthusen i bakgrunden. Hunden hette Zita och följde alltid Alice när hon arbetade i trädgården.
Berits mor arrenderade ett av växthusen. |
|
