 |
 |
Under andra världskriget 1939-45 reglerades nästan all konsumtion genom att landets invånare tilldelades personkort och ransoneringskuponger genom de kommunala kristidsnämnderna.
För att få köpa varor i en affär måste kunden lämna ett antal ransoneringskuponger, och för att få ut dessa kuponger från kristidsnämnden skulle personkort uppvisas.
Många bytte kuponger med varandra, men det var egentligen förbjudet.
Den första utdelningen av ransoneringskort i Hässelby skedde lördagen och söndagen 28-29 oktober 1939. Då var det ännu inte beslutat om det skulle bli någon ransonering i Sverige. Korten var värdefulla handlingar, som måste förvaras väl, då det praktiskt taget var omöjligt att erhålla nya kort i stället för borttappade.
|
|
| Länsstyrelsen bestämde i november 1939 att Hässelby köping skulle bilda ett eget kristidsområde och kommunalfullmäktige utsåg till kristidsnämnd folkskollärare Walfrid Brodd, köpman D. Anstrin, trädgårdsmästare Edmund Jansson och fru Karin Bergqvist. |
|
Den första ransoneringen trädde i kraft i mars 1940 (importvarorna kaffe och te och kakao).
Visserligen hamstrades det lite, i första hand kaffe, men folk i Hässelby, likt de flesta svenskar, hade oftast inte så mycket pengar över att hamstra för.
År 1939 kostade stenkol 19 kr. per ton, 1943 var priset uppe i 64 kr. per ton och veden hade blivit dubbelt så dyr mot förut. Allt började bli dyrt, speciellt bränsle.
Familjebidragsnämnden i Hässelby började i juli 1940 ge bidrag till behövande familjer för inköp av ved.
Barnen upplevde ransoneringen ur sin horisont. Lars-Erik Widell berättade: ”Att vi inte kunde få semlor en enda gång för att det kostade betydligt fler kuponger än vanligt matbröd. Vi barn fick fiskleverolja och en liten klick smör varje dag.”
Förutom ransoneringen hade man begränsad tillgång till sprit och vin, på grund av motboken som infördes 1917. Den avvecklades 1955.
Bilden från 1940-talet visar Gerd Eklund, som sitter vid vedugnen i torpet Bergtorp i Hässelby.
Foto: Harry Grip.
|
|
Ransoneringen orsakades av varubrist och för många räckte inte de utdelade kupongerna till de dagliga inköpen.
Många försökte dryga ut de snålt tilltagna ransonerna med till exempel egna grönsaksodlingar. Så gjorde man också i Hässelby.
En del kunder frågade sina handlare om det inte gick att få köpa lite extra utöver det kupongerna tillät.
Handlare Erik Gustaf Aldor Lundvall hade en livsmedelshandel i Hässelby, i ett hus som idag ligger på Lindaus väg. Även han kände av de hårda restriktionerna. Det var ständig köttbrist i hans handelsbod.
När Lundvall besökte sin svåger Karl Lundkvist i Upplandstuna, så beklagade han sig över ransoneringen, som medförde att han hade så lite varor att sälja, och frågade om han inte kunde få köpa djur av denne. Svågern var genast villig, och efter att ha slaktat några djur, vilket man inte heller fick göra utan tillstånd, på gården körde han vid olika tillfällen djurkropparna till Hässelby. Han gömde dem i gengassäckar, som lastades på bilen tillsammans med andra säckar.
På det viset kunde Lundvall dryga ut sitt sortiment i butiken med eftertraktat kött. Kunderna strömmade till och var villiga att betala ett pris långt över gällande normalpris. Sammanlagt fick Lundvall en ko, en kviga, två svin, två får och fyra kalvar. Dessutom köpte han av sin svåger ägg, utan att meddela det för livsmedelskommisionen.
De olagliga affärerna blev med tiden mer omfattande och Lundvall fortsatte att köpa flera olagligt slaktade djur utan kupong av sina två svågrar, som bägge var lantbrukare. Av den andre svågern, arrendator G. Widén i Hånsta, köpte han totalt ett flertal svin, tre kalvar, diverse partier löst fläsk samt massor med ägg.
En egendomlighet i det här fallet var att den slaktgodeman som skulle kontrollera hur många djur som fanns på en gård hade endast ringt upp ägarna och frågat hur stort djurbeståndet varit, utan att kontrollera om antalet stämt.
Även en hemmansägare Emil Eriksson var inblandad i de här köttleveranserna, och åkaren Karl Sandberg hade åtagit sig att med sin bil skjutsa varorna till Hässelby.
Vid rättegången våren 1943 utfärdades totalt handelsförbud för Aldor Lundvall av livsmedelskommisionen. Från 15 april 1943 fick Lundvall inte sälja ransonerade varor, och då blev han tvungen att slå igen sin affär.
Rätten dömde Lundvall till tre månaders fängelse. Dessutom fick han betala 4.302 kr.
Lundvall åkte ju fast och blev dömd, men jag tror att de flesta i Hässelby kände till dessa affärer, och man var ju villig att betala extra för det kött man fick köpa under disk. Och enligt uppgift så lyckades Lundvall öppna sin butik igen, och den var verksam under 1950-talet.
|
|
Folke Kåsjö berättade:
"Under krishushållningen under kriget ålåg det lantbrukare och trädgårdsmästare att bilda så kallade arbetsblock, och där fördelades vissa kort som gav viss befrielse från militärtjänst, under förutsättning att inte beredskapsläget var sånt att man ändå måste vara med.
Handelsträdgårdarna var ju en viktig del av folkförsörjningen, och när man fick sig tilldelat ett av dessa kort hade man någon grad av befrielse från militärtjänst. Det fanns så kallade A-, B- och C-kort.
A-kortet delades ut till arbetsledare på till exempel en stor gård. Något sådant kort delades inte ut i Hässelby villastad.
B-kort fanns i ett par tre exemplar i Hässelby. Det var blockcheferna som tillsammans med kristidsmyndigheterna försökte att så rättvist som möjligt dela ut de där korten.
Jag hade under ett par perioder ett C-kort, men jag hann aldrig ha någon nytta av det. Jag var mycket inkallad, och när jag hade tilldelats ett C-kort, var det ändå så hög beredskap att då gällde ändå ingen hempermittering. De år som jag skulle ha haft nytta av ett C-kort, då hade jag inget. Beredskapstjänsten var långvarig och den var ju också en stor ekonomisk uppoffring.”
|
|
| Från 1941 brände livsmedelskommisionen sina överskottskort ute vid Lövsta sopstation. Det var de ransoneringskort som blivit över efter utdelning.
Först hade man inspekterat de tre ugnarna i Lövsta, och man fann att där kunde man säkert bränna upp alla ransoneringskort man ville bli av med. De var värda mycket på svarta marknaden, så det var viktigt att de verkligen brändes upp och inte kom på avvägar.
Någon månad efter denna inspektion måste man emellertid förse de tre ugnarna med en reparationslucka och ingen tänkte då på sambandet med kupongbränningen.
|
|
| En av de anställda vid sopstationen, Allan Erik Valter Eriksson, räknade dock ut att det här skulle han kunna utnyttja. Varje gång kommissionens kontrollanter anlände till Lövsta med sina lådor med kuponger och ransoneringskort, ställde han sig nere vid luckan.
Bilarna anlände till Lövsta med lådor som var noggrant förseglade och låsta med tre lås vardera. Med hjälp av en lyftkran hissades så låda efter låda direkt från bilflaket upp till den översta våningen sex våningar ovan marknivån.
|
|
| Vid den inramade ”1:an” var det som kristidsnämndens lådor lyftes upp till Lövsta sopstations sjätte våning. Under tiden hade de tre kontrollerande herrarna tagit sig upp till den platå, där de värdefulla lådorna så småningom travas.
Kontrollanterna synade lådorna. Jo, allt var i sin ordning. Sigillen satt kvar. Och så kom nycklarna fram. Det behövdes tre olika nycklar för att öppna en låda. Varje kontrollant hade varsin nyckel, och lådorna öppnades.
Efter denna invecklade procedur bevittnade de tre kontrollanterna med skarp blick hur kuponger och kort, oftast hopbuntade i mindre paket, vräktes ned i ett sju meter djupt störtschakt genom en lucka i golvet. Vid nr 2 på bilden stjälptes lådornas innehåll ned i ugnen. De tre kontrollanterna var helt övertygade om att de hopbuntade kupongkorten rasade ner genom en sluttande vinkelgång ned i den brinnande ugnen.
Men just i denna vinkelgång satt reparationsluckan.
|
|
| Genom luckan (se pilen från nr 3) sträckte Eriksson in armen och lyckades fånga upp kupongbuntarna. Ibland slog elden från ugnen upp mot luckan och hettan var avsevärd, upp till 1.000 grader. I början höll Eriksson på att bränna sönder fingrarna, men han blev med tiden skicklig på att få tag i kupongbuntarna i tid.
Eriksson hade varit anställd vid Lövsta sedan 1931 och från 1938 tjänstgjort som reparatör. Efter inkallelser i försvaret fick han ekonomiskt trassel. Dessutom hade hustrun varit sjuk i olika perioder.
Så hösten 1942 började han att öppna luckan vid förbränningsschaktet och plocka till sig de kuponger, som kontrollanterna vräkte ned. Till en början tog han bara för det egna hushållet, men senare började han sälja. Det hela var så enkelt! Han tog hem korten, klippte av gällande kuponger och sökte kontakt med köpare. Affärerna växte och snart var han kuponggrossör i stor skala.
|
|
| Eriksson hann inte med att plocka tillräckligt många kort, så han engagerade förmannen Thorsell, som också var anställd vid sopstationen.
Att ingen anade att detta var möjligt, och att alla trodde att kriskorten under full kontroll förintades, visas väl bäst av att de båda skojarna kunde hålla på med sitt inbringande ”fiske” från 1942 fram till 1946, då avslöjandet kom.
De hade under denna tid hunnit ta hand om kuponger för minst bortåt 1 000 kilo kött, 5 000 kilo socker, 4 000 kilo matfett och 13 000 kilo mjöl - plus mängder av kuponger på tobak, kaffe och tvättmedel.
Det var naturligtvis ytterst svårt att få fram bevis på vad som verkligen stulits under denna långa tid, men detta var vad kupongtjuvarna själva beräknade och erkände. Tusentals kort av alla slags ransonerade varor hade på detta sätt sipprat ut på svarta börsen.
För de pengar Eriksson fick när han sålde kupongerna kunde han köpa en trevlig tvåplansvilla i Skälby.
|
|
| Själva upprinnelsen till avslöjandet kom i september 1945, då Livsmedelskommissionen vid en kontrollinventering av en firma på Gärdet kommit underfund med att företaget, som hade en tilldelning av endast 190 kilo socker per halvår, under denna tid köpt 1 885 kilo, alltså nära 1 700 mer än vad licensen tillät.
Omedelbart efter det Eriksson anhållits åkte ett par kriminalare ut på en husrannsakan i hans villa. De hittade bland annat en mängd kort. Sedan återvände de och talade om att de letat igenom hela huset.
”Hittade ni de tre tusenlapparna och 1.600 korten i isskåpet också?” undrade Eriksson. Nej, det hade de inte gjort och tog omedelbart en bil tillbaka till villan. Erikssons maka erkände då att hon under mellantiden bränt upp ransoneringskorten.
Även förmannen Thorsell blev anhållen, men han hann få en varning. Då Eriksson anhållits ringde hans maka till Thorsell och varnade.
”Dom har varit här å hämtat min man. Göm undan vad du har!” Förmannen fick plötsligt bråttom, han letade fram alla kuponger han hade hemma i sin bostad i Hässelby och slängde dem där de rätteligen från början borde ha hamnat, i förbränningsugnen i Lövsta.
Där hade han förresten arbetat i tio års tid och skött sig utmärkt ända tills frestelsen blev honom för stark. Liksom sin kollega hade han nosat sig till att det var ganska lätt att stjäla kupongerna.
”Man kunde ta hur många man ville”, berättade han. Och han tog. Först bara för att dryga ut tobaksransonen. Men så hörde han av reparatören att det gick bra att göra affärer med dem. Villiga köpare fanns alltid till hands. Så ökade stölderna.
|
|
| Efter en uppmärksammad rättegång 1946 dömdes de till fängelse och rutinerna ute vid Lövsta ändrades.
Reparatören Allan Eriksson dömdes till 14 månader, och i vederlag utmättes för honom 21 000 kronor. Förmannen Thorsell fick 10 månader och ett vederlag på 4 500. Ytterligare några inblandade i denna härva dömdes till olika fängelsestraff.
|
|
På Facebook förekom 2019 en kommentar som skulle kunna varit en solskenshistoria:
Under kriget brändes ibland ransoneringskort i Lövstas brännugnar. Det gick så till att tjänstemännen stod på översta våningen på brännugnen och prickade av stora buntar kuponger ombundna med papperssnöre, och kastade sedan ner dem i ugnen. Nere vid glödbädden några våningar ner, utom synhåll stod arbetarna försedda med långa störar och petade raskt buntarna ut ur elden. När sedan delegationen lämnat området släcktes ugnen och de brännskadade buntarna kunde tas omhand. Tämligen mycket i buntarnas inre var fortfarande prima vara. Och nu kommer vi till det fina i historien: dessa kuponger prånglades inte ut på svarta börsen utan delades solidariskt ut bland behövande i Hässelby Villastad.”
Denna historia om de godhjärtade bidragen till Hässelbys behövande är tyvärr inte sann. Männen som stal ransoneringskorten tänkte bara på sin egen vinning, och de åkte till slut fast.
|
|