 |
 |
Vad hände i Hässelby för hundra år sedan?
Här är en bild från en studiecirkel i Hässelby 1925. Bland eleverna kan vi se Gunnar Sträng, som senare blev Sveriges finansminister.
Enligt bildtexten ska han sitta längst ner till höger, men jag tycker nog att det verkar troligare att det är han som står som nummer tre från höger i bakre raden.
|
|
En bild från trädgårdsmästare Egard Erikssons stora orangeri, ett av de största växthusen i Sverige. Eriksson ägde femton växthus.
På den här tiden, 1925, var Hässelby landets förnämsta trädgårdsstad. Cirka 105 trädgårdsmästare bodde och arbetade där, och 6-700 personer arbetade i branschen på en areal av 200 tunnland, Och leveranserna gick både till Stockholm, Göteborg och landsorten i allmänhet, till och med ända ned till Skåne.
|
|
1925 var kaféverksamheten i Hässelby omfattande. En villa på vägen som ledde ner till Hässelby strandbad användes som kafé på somrarna. Det kallades Annero-paviljongen. När badet var öppet så serverades där läskedrycker och kaffe med mera. Byggnaden bestod egentligen endast av ett enda stort rum, men kring byggnaden löpte serveringsverandor.
Under vintern stod huset obebott. En kall vinternatt i januari 1925 brann villan ner. Huset var helt och hållet av trä.
Men ingen såg huset brinna ner. Då morgontidiga personer passerade platsen, upptäckte de att huset var borta. Där fanns bara en rykande askhög.
Paviljongen ägdes av en hushållerska Anna Karolina Jansson. Hon hade en inneboende, Valfrid Leander Ekenkrantz. Det egendomliga var att ingen människa sett branden. Om eldens uppkomst började rykten gå i trakten. Man gissade på mordbrand.
Vid polisundersökningen kom det fram att den inneboende Valfrid Leander Ekenkrantz tillsammans med en snickare B. Hedelin besökt villan på denna måndagskväll i februari 1925. De skulle utföra vissa reparationer i villan. De hade lämnat huset vid 5-tiden på morgonen, och sedan åkt in till staden med 6-bussen. Dessförinnan hade de ordentligt låst dörrarna till byggnaden. Båda förnekade, att de gjort någon eld under sin vistelse i villan, men Hedelin medgav, att han rökt pipa och cigarrcigaretter. Fastigheten var försäkrad i Hansa för 12.000 kr.
|
|
Denna bild är tagen på Brändövägen 24 med villan Bertrandsborg i bakgrunden. Året är 1925.
Jan Duroj berättar: ”Moster Lisa är ute med de två barnen Stig och Gunnar. Häcken som gick runt trädgården ser nedklippt. Vägskyltarna var inte så stora i början.”
|
|
|
|
Handelsträdgårdsmästarna i Hässelby villastad
annonserade 1925 om sina alster.
|
|
|
Trädgårdsmästare Carl Berling i sitt smala och höga gurkhus. Bilden är tagen 1925, och den pryder omslaget till boken ”Hässelby”. Carl Berling står här omgiven av tusentals gurkplantor.
|
|
Under oktober 1925 hade man kommit igång med bygget av det nya kommunalhuset i Hässelby köping. Grundläggningsarbetet sköttes av firman Pettersson & Stolt, Hässelby. Byggnaden placerades på skolhustomten, och det uppfördes efter ritningar av arkitekt L.N. Gramén. I källarvåningen inrymdes plats för pann- och kolrum, arkiv, två rum för polisen, två förvaringsceller och andra behövliga utrymmen. I bottenvåningen skulle det bli kommunalexpedition och ett sammanträdesrum. Men så kom posten och begärde utrymme i byggnaden, och då ritade man om förslaget så att det skulle bli plats för poststation. Dessutom skulle det bli ett sorteringsrum och ett enkelrum samt ett gemensamt förrum.
|
|
Serveringslivet i Hässelby kunde ibland gå riktigt vilt till 1925. Här är några exempel:
Ägaren till Hässelby strandbad, Max Uyma, blev 1925 åtalad och dömd för att ha serverat pilsner till gäster som inte åt mat.
Kaféidkaren O. V. Jonsson, som inför häradsrätten stått tilltalad emedan han tillåtit gäster i sin kafélokal i Hässelby förtära rusdrycker dömdes i januari 1925 att för denna förseelse böta 30 kr.
Där fiskartorpet Sandviken legat i närheten av Hässelby strandbad hade man anlagt en dansbana som skulle konkurrera med dansen på strandbadet. Det kallades för Torpets dansbana. Det var på många klagomål över denna dansbana, som uppförts utan byggnadsnämndens tillstånd och man dömde att dansbanan skulle vara borta senast den 1 mars 1925. Ägarna rev då anläggningen.
|
|
Men inte alla serveringar misskötte sig. Våren 1925 öppnades ett nytt konditori och kafé i Hässelby villastad. Det var fru Ellen Ohlsson, som låtit inreda ett trevligt och snyggt konditori med en luftig sommarveranda. Konditoriet som var livligt frekventerat låg i denna villa på Berghamnsvägen 16. Lillängens konditori var namnet.
Foto: Henrik Henrikson 2016.
|
|
|
Kvarteret Åkermyntan i Hässelby villastad som det såg ut år 1925.
|
|
|
En tragisk bilolycka som inträffade i augusti 1925.
|
|
|
Hässelbykonstnären Sascha Bolin målade denna tavla 1925.
Kanske det är ett skogsmotiv från Hässelbytrakten.
|
|
En ny provisorisk lokaltågstation öppnades den 8 januari 1925 vid Norra Bantorget inne i Stockholm. Detta eftersom Stockholms centralstation skulle byggas om. Till denna provisoriska station gick tågen från Spånga och Hässelby. Där hade tidigare ett magasin för ankommande gods legat. Även en gammal plattform för mjölktransporter togs i bruk så att tågen kunde gå ända fram till Kungsgatan. Detta provisorium varade ett och ett halvt år. På kartan kan man se de spärrpassager man kunde gå igenom för att komma till tåget mot Hässelby.
|
|
Den 9 maj 1925 sattes ett nytt tåg in i tidtabellen till Hässelby. Det var tåget som avgick klockan 14:30 från innerstan som fick anslutning till Hässelby.
Denna nya möjlighet att komma hem till Hässelby hälsades med tillfredställelse av dem som sommartid slutade sina anställningar inne i stan klockan 16:00, då det tidigare inte funnits något annat tåg förrän klockan 17:42. Väl värt att påpeka är att alla tåg till Hässelby ”på grund av trafiktekniska skäl” innebar att man alltid fick byta tåg i Spånga.
I oktober 1925 hade tågpassagerarna som åkte från innerstan till Hässelby blivit allt fler och fler. Det tåg som avgick från Stockholm med anslutning till Hässelby klockan 18:30 var synnerligen tungt belastat. Trots att tåget brukade bestå av 12 vagnar, kunde inte alla passagerare få sittplats. Ett stort antal resande tvingades stå utomhus på vagnarnas plattformar. Särskilt under regniga, blåsiga dagar kunde man inte vara belåten med att stå ute på plattformen, sedan man avslutat arbetsdagen och kanske i lugn och ro ville läsa en kvällstidning. Allt var inte bättre förr.
|
|
I Stockholms Förstadsblad från 21 februari 1925 kunde man läsa denna insändare om de vådliga bussturerna mellan innerstaden och Hässelby:
”Den som av en eller annan anledning blir hänvisad till att låta transportera sig till eller från staden med Hässelbybolagets bilbussar, kan så gott först som sist göra klar för sig att han gett sig ut på ett landsvägsäventyr, från vilket han i bästa fall kan ha kvar känningen av att ha fått åka fort, samt fäktat för balansen som en lindansare.
Skulle olyckan vilja att man äntrar vagnen, som går från Norra bantorget kl. 12 på natten får man vara med om en kappkörning ut förbi Haga norra och kyrkogården framåt Huvudsta, etablerad mellan Hässelby- och Huvudstabussen. Visst är det en tjusning att åka fort och se våran buss distansera en annan men jag tror inte att det är så stor tjusning i att ligga bortblandad med glasskärvor och automobildelar i något dike.
Den olycka som förr eller senare kommer att inträffa kommer givetvis att skyllas på dåliga materialer men verkliga orsaken är herrar chaufförers lust att visa sig duktiga. Kör fort på rak väg men beakta kurvor och jordens dragningskraft, speciellt dikenas. Undvik sedan kappkörning med levande ballast, driv trafiken efter en tillförlitlig och för trafikanten väl avvägd hastighet och bussarna äro bra.” [signatur G.N.]
Ytterligare en insändare om busstrafiken till Hässelby, från 29 juli 1925:
”Buss i denna värme, förefaller att vara detsamma som att kliva in i en bastu med päls.
Om man tar bussen som går mellan Stockholm och Hässelby kan man konstatera att dessa omnibussar inte hålla jämna steg med tidens krav. Det ser ut som om posten ”underhåll” inte skulle ingå i omkostnadskontot. Åtminstone var den buss med vilken vår svettdrypande person transporterades till Hässelby i måndags ganska lik ett positiv.
Det gnisslade och gnällde och stampade och skakade. Om det enbart hade varit vägens beskaffenhet. Ty den är på sina ställen mycket förargelseväckande. Men det var det inte. Det satt en kanariefågel i varje vinkel.
En fönsterruta var alldeles borta. Ett par andra, frontrutor, hade helt och hållet förlorat gummimellanlägget. Ni kan föreställa er lätet när en glaskant skaver mot en träfals.
Elektriska ledningar hängde och slängde i sjögången och dörren skakade hit och dit. Allt detta ackompanjerades av motorns bullrande, sjungande kontrabas. Och så var det långt ifrån damm- och smutsfritt.
Vårt omdöme hade kanske inte varit så säkert om vi inte haft jämförelsemateriel. Vi ha åkt med såväl Huvudsta- och Ulriksdalsbussar. Både Walléns och Trafikföreningens och Lindströms bussar äro välskötta och underhållna.
Den fullsatta Hässelbybussen tydde inte på att företaget gick dåligt. Vadan skulle då inte jämväl detta företag kunna lägga upp ett konto, som lämpligen kunde kallas: Underhåll av karosseri, rengöring och dammning? Vi bara undrar.”
Bilden visar en fiatbuss som gick på rutten Stockholm – Hässelby 1925.
|
|
|
Ett par radannonser från 1925.
Några driftiga hässelbyungdomar, som söker jobb.
|
|
De flesta husen på denna översiktsbild av Killingbrinken på Lambarön är byggda 1925. Bild från Google.
|
|
