Här står bussen vid ändhållplatsen utanför Jontes café, färdig för turen in till Stockholm.
Men så en morgon stod inte bussen där. Denna morgon i januari 1923 överraskades de passagerare som bruka åka med bussen av att trafiken inställts helt plötsligt. En strejk hade utbrutit bland bussbolagets chaufförer.
Anledningen var att en chaufför avskedats på grund av en olyckshändelse då en skollärarinna överkördes och sedan avled av skadorna. Myndigheterna förbjöd då chauffören att köra bil och bussbolaget hade därför avskedat honom.
Hans kollegor gick då spontant ut i en vild strejk. De insåg dock snart att bolagets avskedande var ganska rimlig, och på eftermiddagen återgick de strejkande till arbetet och trafiken upptogs i full utsträckning.

1923 fick Hässelby 7000 kr för att bygga om idrottsplatsen i Hässelby villastad av Centralföreningen för Idrottens Främjande. Stybb inköptes och medlemmarna hjälpte till.

Den nya idrottsplatsen dränerades och planades ut, fotbollsplanen med måtten100x64 meter kunde tas i bruk under hösten. Löparbanan kring bollplanen iordningställdes under sommaren.

Idrottsplatsen var på tre sidor inbäddad av skog, men tomterna runt idrottsplatsen skulle snart bebyggas med villor. På bilden syns de första spadtagen för att få idrottsplatsen i ordning. Bilden är från boken Hässelby sportklubb 100 år.

I januari 1923 köptes en ny bussmodell in av Omnibus AB Stockholm – Hässelby. Chassiet var av märket White och hade plats för 18 personer. Det var två bussar som hade byggts på prov, och efter några smärre kompletteringar och registrering kunde de sättas i trafik mellan Hässelby och innerstaden.

Trots de nya fina bussarna var allmänheten är inte särdeles belåten med det sätt varpå omnibustrafiken mellan Stockholm och Hässelby upprätthölls. Särskilt riktade sig klagomålen mot bussens avgång från Spånga station till Hässelby.

Den 17 januari 1923 försökte fyra personer åka med den buss, som gick kl. 17 från Solhem. De hade kommit med halvfem-tåget från staden, vilket inte gick längre än till Spånga, och tänkte fortsätta med bussen hem till Hässelby för att slippa gå eller vänta på nästa Hässelbytåg, som inte skulle avgå förrän kl. 17,41 från staden.
Denna buss, kl. 17 från Solhem, ställde sig därför synnerligen lämplig, men det gick inte. Vid ovannämnda tillfälle körde bussen utan vidare förbi, trots att chauffören måste ha sett att tåget nyss anlänt.

Veckan innan hände två gånger att bussen passerade bommarna vid Spånga just då tåget anlände. Trots att klockan inte var 5 fortsatte bussen.

Vid ett annat tillfälle skyndade man uppåt svandammen och signalerade t.o.m. med en ficklampa på 50 meters avstånd för att påkalla uppmärksamhet, men förgäves. Bussen fortsatte obekymrad om allt vad passagerare hette.
Bilden visar Spånga station omkring 1923.

En bild av trängseln vid en hässelbybuss. Många passagerare var missnöjda.
En insändare från sommaren 1923 fortsatte klagomålen på hässelbybussarna: ”Nio ståpassagerare hade en Hässelbybuss i måndags på resa in till Stockholm. Nio stycken människor, som stod och trampade de sittande på tårna! Det är 18 fötter det. Och 18 armars energiska men fruktlösa försök att hålla fast i ingenting. Ehuru länsstyrelsen uttryckligen stadgat att ingen får stå i bussarna, bryter bussbolaget sålunda dagligen däremot. De skarpa girar, som bussarna stundom göra kunna lätt – tack vare ståpassagerarna – resultera i en kullerbytta. Vems är då felet? Jo, chaufförernas, men ytterst bolagets.
En anmälan till polisen i här berörda fall är synnerligen påkallad. Vi tillåta oss fästa högst densammes uppmärksamhet på saken. Åka aldrig poliserna buss?”

Samma sommar, 1923, kunde man läsa följande kåseri av signaturen Pardon om busstrafiken i Hässelby villastad i Stockholms Förstadsblad:

”Man kommer som bekant hit med bussar och det är nu rätt uppskakande. Då jag senast kom den vägen kastades jag av en kraftig stöt rakt i famnen på min motståndare, nej, jag menar motsittare, en herre vid filmen. Han tog inte illa upp saken, d.v.s. mig, och vi blevo vänner i stället för ovänner och följden blir kanske att Förstadsbladet får ett filmbrev.

Så vi ska vara snälla mot bussarna och blott be deras ägare sätta lite bättre fjädrar under fordonen. Ty inte blir man så uppskakad på t.ex. Ulriksdalsbussarna som på dem som går häråt. Chaufförerna rå ju inte för det. De får ju själva ta emot den ena stöten efter den andra. Men icke nog med det, de kunna komma i andra obehagliga situationer.

Härom kvällen pockade några överförfriskade karlar på att bussen skulle gå genast, ty de hade inte tid att vänta. Då föraren inte ville ”gå” förrän tid blev, gav man pollettförsäljaren ett slag i ansiktet, så att näsa och mun sprungo i blod. De modiga och hjältemodiga herrarna togo därefter till benen, men det lär bli efterräkning.

I går följde jag med tåget till Huvudsta för att uträtta ett ärende där och följde sedan med huvudstabussen in till staden, och det går ju jämnt och bra och smärtfritt på denna väg, Sveriges första och enda stensatta landsväg – skåningarna ha inte sin färdig mera än på papperet ännu.

Chauffören satt förståss vid ratten och bakom och nära intill honom en liten mörkhylt och förförisk Evas dotter, vilken hela vägen underhöll en livlig konversation med föraren. (Får man distrahera en förare av passagerarebuss under bussens gång?) På vägen mötte vi en Hässelbybuss full med folk.
”Ja, di där kan lasta, di”, sade chauffören. ”Skulle vi taga sådan last, tog man väl huve´t av oss.”
”Men då finge ni inte sitta här”, sa Eva och suckade.
”Nå, det vore då inte så roligt heller.”
”Ni känner väl till varenda grop på vägen”
”Ja , och var enda sten.”

Nå, man kan råka ut på tåget också. I brådskan hade jag råkat slå mig ned i en damkupé. Sådana finns förståss inte längre än till Spånga och efter ombytet på hässelbytåget sitta könen blandade om varandra och damerna belägra här herrkupéer, såsom de ju också med sin större frihet kunna göra på de andra tågen, i fall det nu över huvud taget finns några herrkupéer annat än för ”Rökare” (Och rökerskor.)

Kommer så den gamle skämtaren Emil Norlander med blått band kring mössan och påstod att jag ”gått alldeles galet”. Huru många par damögon som riktades på mig vågade jag inte räkna efter, men jag kände mig alldeles genomstungen. ”Och så röker han till”, tillade Norlander, för att lägga lök på laxen. Om jag ”rök” var det väl icke underligt i en sådan solhetta och därtill i skärseld från kvinnoögonen. Men menade Norlander att jag rökade, så var det lygens, ty det var ingen ”segar” i det bruna munstycke jag höll i handen.
Nå, jag steg genast av – hoppas damerna förlåta – inte att jag steg av, utan att jag satt i kupén – , ty tåget hade nått Spånga, och jag satte mig i en ”blandad” kupé till Hässelby.
Men se – damerna kommo efter. Sedan har jag flera gånger återsett hr Norlander med en tjuvpojksglimt i ögat – inte jag, utan Norlander – ovan uppå tåget; men jag har börjat tvivla om han verkligen är den verklige skämtaren jag trott, trots bandet kring mössan. Men är han inte Norlander, så är han ”skutton” så lik.
Sist jag såg´en vid tåget på station hov han upp sin röst och ropade: tag plats! Varpå arbetslösa Kalle Pettersson svarade: ”Tag plats, säger du. Det är inte så lätt, när det inte finns något arbete.”

Bilden visar hässelbybussens interiör några år senare.

Hösten 1923 kunde man hitta följande insändare i Stockholms Förstadsblad:
”Herr Redaktör, var god intag nedanstående fråga till vederbörande inom S.V.B.
Undertecknad var vid Spånga järnvägsstation sistlidne aug. för inköp av månadsbiljett för sept. månad. Klockan visade 1,50 e.m., anslag vid biljettluckan om att biljettförsäljningen börjar 30 min. före tågs avgång.
Jag knackade på luckan för att tillkännagiva min närvaro. Vederbörande tjänsteman kom. Jag bad att få en månadsbiljett. Fick till svar att tiden för inköp av månadsbiljett ej var inne. Den skulle inköpas 30 min. före tågs avgång till Stockholm. På min framställning om att tåg avgår till Hässelby villastad kl. 2,15 och att biljettluckan då var tillgänglig enligt anslaget och att åt vilket håll jag skulle resa inte kan ha något med inköpet av biljetten ifråga, blott jag passar den tid vederbörande äro skyldiga tillhandahålla biljetter, fick jag till svar att ”Ni vill visst att vi skall lämna Er biljetten på sängen.”
Jag kan ej finna varför vederbörande tjänsteman gav ett sådant svar. Efter något parlamenterande erhöll jag min biljett.
Signatur Mångårig trafikant.”

Den första december 1923 satte man på försök ett nytt tåg på sträckan Hässelby villastad – Spånga – Stockholm, då hässelbyborna tidigare mellan klockan 9 och 12 på förmiddagen var hänvisade till busstrafiken, ett förhållande varöver ofta klagomål framfördes. Det nya tåget avgick från Spånga till Hässelby villastad kl. 9.48 f.m., därifrån åter till Spånga kl. 10.05 f.m. med ankomsttid till Spånga kl. 10.17, där man fick byta tåg och fortsätta till Stockholm kl. 10.50 f.m.

Detta nya Hässelbytåg slog väl ut och blev permanent. Det var tänkt som ett ”konkurrenståg” mot bussarna på samma sträcka.

”Hittills har trafiken gått bra och passagerarefrekvensen är ganska livlig”, sade trafikinspektören vid S.V.B. ”Tåget går förståss tomt från Spånga till Hässelby, men så är det också insatt endast för retursträckan Hässelby – Spånga – Stockholm. Och på denna linje är det ganska gott om passagerare – på varje tur medfölja mellan 20 och 40 passagerare, vid något tillfälle har det förresten varit 45. Detta gör även, att vi ämna fortsätta med trafiken. Det nya tåget skall sålunda gå på den nämnda sträckan alltjämt. Det man närmast avsåg att uppnå med det nya tågets insättande, var förbättrade järnvägsförbindelser mellan Hässelby och huvudstaden."

"Det nya tåget har tydligen upptagit direkt konkurrens med omnibussarna, och jag tror mig kunna påstå, att deras passagerareantal minskat i märkbar grad, sedan tåget insattes i trafik”, sade trafikinspektören.

På Brändövägen 24 ligger villa Bertrandsborg. Här bodde familjen Duroj i början av 1900-talet.

Till den här bilden berättade Jan Duroj: ”Här sitter Faster Matilda och mal kaffet till Tords dopkalas i september 1923. Tord föddes i Bertrandsborg med sån fart att han slog fötterna i sängaveln sa Bertil.”

Hässelby strandbad sommaren 1923. Denna nöjesanläggning blev mer populär för varje säsong. Badet kallades Stockholms Mölle, efter det första gemensamhetsbad som fanns i Mölle. För den facila summan av 2 kronor kunde man få en smörgåsbricka med varmrätt.

Ett klassfoto från Hässelby villastads skola 1923. Lärarinnan hette Hanna Olofsson och eleverna gick i småskolans andra klass.
Fotograf: Anna Carlsson.