 |
 |
| Ett privat företag vid namn Falk & Söderqvist började den 17 september 1921 trafikera sträckan Hässelby - Sundbybergsgränsen. Bussen gick från Jontes Café (Centrumhuset som låg vid nuvarande korsningen Riddersviksvägen / Sandviksvägen) och Sundbybergsgränsen.
Från Sundbyberg kunde man sedan åka med spårvagn in till Norra Bantorget i Stockholm. Att inte bussen gick ända in till Stockholm berodde på att vägarna på den här tiden inte klarade av den tunga bussen. Men ganska snart förlängdes linjen, först till Odenplan och sedan till Norra Bantorget. Bussen hade plats för 24 sittande passagerare. Dessutom fanns en rymlig bakre plattform med plats för flera stående personer.
|
|
| På den här tiden kördes soporna från Stockholm ut till Lövsta sopstation i öppna vagnar. På vägen virvlade papper och andra sopor omkring vagnarna och spred sig utmed spåret och den närmaste omgivningen. Soptågen spred dessutom en synnerligen vidrig lukt, vilket förorsakades av den bristfälliga övertäckningen av vagnarna. Många av de som bodde utmed järnvägen klagade bittert. |
|
Lövstas renhållningschef dir Karl Tingsten svarade att han tyckte klagomålen var betydligt överdrivna.
”Nog kan det hända”, sade han, ”att vid blåsväder en del lättare saker flyga ut från soptågen. Det extra besvär som kan behövas för att sopa upp dessa saker, torde väl icke kunna bli så stort.”
Han tyckte med andra ord att det var ett djävla gnäll på de som bodde utmed järnvägen.
|
Några av medlemmarna i familjen Spathon. Året är 1921 och platsen de står på är ångbåtsbryggan intill Hässelby strandbad. Ångbåten vi ser i bakgrunden har lagt till vid bryggan och ska just avgå mot Stockholms innerstad.
Bild ur Spathons samlingar. |
|
| I december1921 fick Patent- och registreringsverket in en patentansökan av det mera ovanliga slaget.
En man, som önskade vara anonym, från Hässelby villastad, lämnade in en ritning till en evighetsmaskin. Evighetsmaskinen var dock inte patenterad som sådan, utan uppgavs avse en anordning med kraftöverföringar såsom remskivor med remmar etc. och ha till ändamål att åstadkomma en jämn fördelning av på skivor och axlar verkande tryck samt balansering av den överförda kraften.
Men i själva verket var den ett försök att åstadkomma en evighetsmaskin, fastän uppfinnaren var försiktig — och förståndig — nog att inte säga det rakt ut. Patent- och registreringsverket ansåg nämligen, att det inte kunde bevilja patent på evighetsmaskiner, eftersom en sådan skulle vara en fysisk omöjlighet.
|
|
Carl Lindau började sin karriär i Hässelby som stins på Hässelby villastads järnvägsstation. Sedan anställdes han av greve Carl Bonde. Greven hade styckat upp ett stort område på sina ägor till tomter, och dessa såldes sedan av Carl Lindau till intresserade trädgårdsmästare. På så vis lades grunden till Hässelby villastad.
Detta år, 1921, fyllde Lindau 70 år den 13 oktober. Redan tidigt på morgonen kom de första vännerna och gratulerade. Under hela dagen kom sedan den ena gästen efter den andra. Dessutom kom många telegram till gratulanten denna dag.
|
| Hösten 1921 fick Lövsta en ny betongbro för soptransporterna. Den gamla järnviadukten visade sig inte klara av de tunga laster soptågen började få. |
|
Bron hade en sammanlagd längd av cirka 250 meter och var en bland de längre betongbroarna i Sverige.
Under de månader på vintern då Mälaren var isbelagd och pråmtrafiken alltså omöjliggjord, vräkas soporna helt enkelt ut på marken och bildade under vinterns lopp en väldig sophög, som kunde fylla hela den vidsträckta sänkan kring den 7 meter höga viadukten. De fraktades sedan ut på våren, då pråmarna alltså fick dubbelt arbete för att hinna avverka dels allt som samlats under vintern, dels det som kom dag för dag.
|
| Torpet Glädjen härjades i oktober 1921 av en häftig eldsvåda, som ödelade den stora uthusbyggnaden men mangårdsbyggnaden klarade sig helt.
Man höll på att tröska i ett tröskverk i uthusbyggnaden då elden utbröt. I samma byggnad som var av timmer och ca 60 meter lång och 10 meter bred, var inrymt stall, ladugård, vagnslider och loge.
Elden kom tydligen från fotogenmotorn till tröskverket, som av någon anledning gav ifrån sig gnistor och antände taket. Då detta var av halm var möjligheterna att släcka för gårdsfolket ganska små, så Hässelby brandkår tillkallades. Den anlände med motorsprutan och andra brandredskap. Men som vattentillgången var ytterst minimal, måste man inrikta sig på att skydda mangårdsbyggnaden, vilken var starkt hotad på grund av vindstyrkan. I sista stund lyckades man få ut kreaturen utom två hästar, som brann inne. Efter ett par timmar var huset nedbrunnet.
|
|
| Några annonser ur dagtidningar 1921. Meurlings varv sålde en elegant mahognybåt, och en trevlig villa (med elektriskt ljus!) kunde bytas mot bland annat en bil. |
|
| Hässelbys idrottsplats kallades för Kohagen. Den hade använts flitigt och resultatet var att den blivit ganska kuperad och gropig. Fotbollsplanen sluttade kraftigt, det var cirka 2 meters nivåskillnad mellan målen.
Hösten 1921 beslutade klubben att iordningställa idrottsplatsen, plöja om, plana ut och plantera gräs, så att det skulle bli en värdig plats att spela fotboll på.
|
|
|
Albert Landbers handelsträdgård Majdal såg ut så här 1921.
|
|
| Ferdinand Boberg var i början av 1900-talet en av Sveriges främsta arkitekter. Denna teckning av Hässelby gjorde Ferdinand Boberg den 18 september 1921. |
|
| Våren 1921 bytte detta hus ägare. Då var adressen Mossvägen 8.
Villan är byggt 1908. Den beskrevs då som ”en trevlig villa om 6 rum och kök med bakugn, två stora verandor, många garderober, två vindar, källare, uthus och tvättstuga. Elektriskt ljus, härlig tomt med fruktträd, bärbuskar, jordgubbsland samt ett 30-tal björkar. 45 minuters järnväg från Stockholm, 1½ timme med båt. Endast 10.000 kronor kontant. Kontakta A.T. eller R.T. telefonnummer Hesselby villastad 329.”
Den som köpte huset var snickaren Karl Johan Flodkuist. Han bodde sedan där till sin död 1938. Idag har huset adressen Blåklocksvägen 11.
Foto. henrik Henrikson.
|
|
| Vi avslutar årets hundraårs-återblick med en målning av gården på Riddersvik. Någon gång sommaren 1921 skapade Gustaf Andersson denna oljemålning. För att vara en amatörmålning blev det ju ganska bra. |
|
