Per-Erik Willö var en konstnär och skulptör som bodde i Hässelby villastad. Han föddes 1921 i Skåne och kom upp till Stockholm på 1950-talet. Han skapade många skulpturer och andra konstverk i Hässelbytrakten, runt om i Stockholm och i hela Sverige. När han var 84 år skrev han sina memoarer.
Foto: Henrik Henrikson.

---

Per-Erik Willö skrev 2005 sina memoarer, med blyertspenna i ett kollegieblock. Han ville få den texten överförd till något digitalt media, men han hade inte träffat någon som kunde göra det.

Jag sade att det kunde jag hjälpa honom med. Jag skrev ner hans memoarer som ett Word-dokument. De enda ändringar jag gjorde var att rätta till de få stavfel som fanns. Speciellt ansåg jag att de personer som Per-Erik Willö träffat under sitt liv skulle få sina namn rättstavade.
Foto: Henrik Henrikson.

När jag hälsade på Per-Erik och Eivor i Hässelby, så berättade han mycket om åren de bott i Hässelby.
Här är en del av det han då berättade för mig, samt delar av Willös memoarer som beskriver hans liv i Hässelby.

Men vi börjar först i Skåne: "Den 7 april 1921 föddes jag i Husie, en liten by fem kilometer öster om Malmö. Min mor hette Hilma, och var yngsta dottern till smeden Per Åberg. Min far kom som rättare till Husie boställe. Han var född i Borlunda, som ligger i närheten av Eslöv."

Här visar Per-Erik en målning av sitt barndomshem i Husie.
Foto: Henrik Henrikson.

Per-Erik berättade om sin barndom: "Kristell, som var vaktmästare på Kvarnby skola hade sagt till mig att jag skulle passa som bildhuggare. Så jag cyklade runt i Malmö och letade efter skyltar det stod bildhuggare på. Vid 15 års ålder läste jag en annons i Skånska Dagbladet där möbelfirman Larsson & Nilsson annonserade efter bildhuggare. Så nu fanns det en möjlighet till ett förverkligande.
Feg som jag alltid varit bad jag mor ringa. Det var ju utlärda yrkesmän de behövde. Mor ringde och hon berättade för dem om mina trägubbar. Så tog jag dem med mig och cyklade till Kaptensgatan 4 där fabriken låg. Jag visade dem för fabrikör Larsson och bildhuggare Erik Gullberg."
Bilden visar de figurer som Per-Erik gjorde i tolvårsåldern.
Foto: Henrik Henrikson.

Per-Erik berättade vidare om sin första lärlingstid: "Jag fick börja som lärling med en lön på 15 kronor i veckan. Jag var lycklig, men de andra bildhuggarna sade till mig: ”Gå tillbaka till ditt andra jobb! I det här yrket finns det ingen framtid.”
Men jag blev kvar. Jag stod i fem år och skar möbler som skulle likna stilmöbler, så kallade bastardmöbler i barock, rokoko och chippendale."

”Signerade du dina möbler?” frågade jag."

"Nej, det var en fabrik, så jag bara tillverkade möbler. Det är ingen som vet att det är jag som gjort just de möblerna. Men jag lärde mig hantverket.
Jag gjorde som mitt gesällprov ett dokumentskåp som jag själv ritade. Jag fick gesällbrev 1942 som bildhuggare på det skåpet."

Detta skåp hade Per-Erik med sig till villan i Hässelby där det stod i vardagsrummet.
Foto: Henrik Henrikson.

"Förr i tiden när man blev färdig gesäll var det sed att man bytte efternamn. Jag hette Per-Erik Andersson till år 1942, Det fanns på den tiden firmor som lämnade förslag till nya släktnamn. Jag skickade efter en sådan lista på lediga namn. Mina kamrater Stig Nilsson, Ingvar Olsson, Lennart Pålsson och jag satt på danspalatset Amiralen i Folkets Park och bestämde att jag skulle söka namnet Willö. Jag fick efter en tid ett papper från Justitiedepartementet att mitt namn Willö godkänts med underskrift av minister K. G. Westman, som han hette den gången. Så nu finns det ingen utom jag och min fru Eivor som kan använda detta namn."

Vid en ålder av 25 år åkte Per-Erik Willö, tillsammans med en studiekollega, upp till Stockholm för att studera. Där började han på Konstakademin. På en fest träffade Per-Erik en flicka som hette Eivor. Hon skulle senare bli hans fru.
"När jag slutade på akademin efter fem år gick jag till bostadsförmedlingen för att skaffa mig en lägenhet, men där fick jag kalla handen. Jag hade ju inte varit skriven i Stockholm under studietiden, så på bostadsförmedlingen uppmanade de mig i stället att söka bostad i Malmö."

"En av lärarna på akademin, arkitekt Nils Tesch, hade ett arkitektkontor där man ritade ett helt kvarter i det blivande Hässelby gårdsområdet. Eivors bror Leif Olsson arbetade hos honom. I ett av husen var det inritat lokaler som egentligen skulle bli garage. Det var tre lokaler på baksidan av ett hus. Han sade att om jag ville ha en ateljé så skulle han gärna rita in en sådan till mig. Han ritade om dem till skulpturateljéer.
Sådana lokaler behövde inte gå genom bostadsförmedlingen. Så där fick Lennart Källström, Emil Berglin och jag varsin ateljé. Så blev det. Det var en lokal med stora fönster, högt i tak, toalett och ett pentry. En liten sovalkov där man inte kunde ligga rakt, men det gjorde ingenting. Det var riktig idyll på den tiden.
Jag flyttade in i smyg för man fick ju inte bo i husen innan det var färdigbyggt. Det fanns ingen riktig dörr utan jag fick ju låsa med ett hänglås. Ibland kom någon och sade att jag inte fick vistas där. Då gick jag iväg och återvände lite senare. Jag var ju den enda som bodde där i den delen av Hässelby, så det var lite kusligt på kvällarna. Man gjorde först i ordning min ateljé, så jag flyttade in på byggarbetsplatsen."

På så vis fick han 1954 sin ateljé på Kvarnhagsgatan 128 BV. Det var tre ateljéer på rad med varsitt stort fönster i bottenvåningen. Per-Eriks ateljé var den längst till höger.
Till vänster om det stora fönstret fanns två små fönster, till pentryt och till toan, vilka låg en halvtrappa upp. Där fanns också en dörr som gick till en källarkorridor. Under byggtiden gick Per-Erik ibland till byggarbetarnas futt och åt mat där.
Foto: Henrik Henrikson.

"Men det var ju många konstnärer som bodde vid Strandliden i Hässelby strand på 1950-talet", sade jag.
"Ja, jag kände Sune Fogde som bodde där", svarade Per-Erik. "Han målade den där tavlan som hänger där borta. Han bodde ju där nere från början. Och Inga Bagge, vi gick ju samtidigt på Konstakademin. Så jag känner väl en del konstnärer där. De hade ateljéer allihop därnere vid Strandliden. Jag hade kunnat ha fått en ateljé där med det samma också om jag velat, men jag hade ju en annan på Kvarnhagsgatan, och den tyckte jag var bättre. Sedan när det blev dåliga tider, så sålde de ateljéerna."

"De där ateljéerna var ju värdelösa för en skulptör", sade Eivor. "Det var ju bostad och ateljé i samma."

"Ja, och så var det rakt i solen förstår du", sade Per-Erik, "så det var nästan omöjligt att vistas där. De låg rakt i väster. Tänk dig solen ligger rakt in när man ska jobba. Och sedan att ha bostad och arbetsplats i samma utrymme. När man till exempel jobbar i gips och dammet kommer överallt."

"Ja, de ligger ju vackert, men de kanske inte är så praktiska", sade jag.

"Jag var då i förbindelse med Svenska Bostäder, och jag hade fått byta med det samma om jag velat, men det gjorde jag inte, och det var ju tur. Jag tyckte att jag hade det så bra ordnat på Kvarnhagsgatan."
Foto: Henrik Henrikson.

"Eivor fick en fin bostad i Hässelby i samma kvarter där jag hade min ateljé", berättade Per-Erik vidare, "så hon beslöt att vi skulle gifta oss. Hon har sedan hela livet kommit med förnuftiga råd.
Sankt Tomaskyrkan i Vällingby var ej byggd ännu, utan den närmaste kyrkan fanns i en källare på Ångermannagatan. Där var en präst som hette Håkansson. Han vigde oss och gästerna bestod av mina kamrater från Konstfackskolan och akademin, Ivan och Kerstin Jakobsson, som även Eivor tidigt hade lärt känna.
Jag har hela livet gjort bort mig, så även på bröllopet. Jag fick se upp på Eivor, när jag skulle säga ja. Hur det nu var så hade jag nämnligen halkat omkull och hamnat på knäna. De tre vittnena såg sedan till att jag aldrig fick någon chans att glömma det intermezzot."

Efter giftermålet flyttade Per-Erik och Eivor ihop 1955 i den nybyggda lägenheten på Beata Sparres gränd 11.
"Medan vi ännu bodde kvar på Beata Sparres gränd i Hässelby gårdsområdet, stod Eivor en dag i tvättstugan. Då kom en fru som bodde i samma trappuppgång ner för att tvätta. Eivor frågade henne var hon kom ifrån. ”Jag är född i Västerlanda, som ligger i Bohuslän”, svarade hon. ”Det är ju jag också”, sade Eivor. Fru Greta Johnsson, som man sade på den tiden, hade inte haft sitt hem så långt från Eivors! Eivors mor visste vilka Gretas föräldrar varit. Greta, som vi snart kallade henne, hade mist sin man strax efter att de flyttat in i lägenheten i Hässelby. Eivor, som arbetade heltid, frågade henne om hon ej kunde tänka sig att hjälpa till lite med städningen av vår lägenhet och det ville hon gärna. På det viset lärde jag mig att steka falukorv, för Greta hade under tiden flyttat till Akalla, så jag bjöd på lunch. Jag var ju hemmafru i vår familj."
Foto: Henrik Henrikson.

Hösten 1962 arbetade Per-Erik Willö med fasadutsmyckningen för Svenska Bostäder till Vällingbys nya Tempohus på Vällingbyplan 26. Ett rejält stycke betong på 3x120 meter.

Per-Erik visar på bilden hur det skulle se ut. Stenmaterialet var frilagt på ytan, skrovligt alltså. På en gummimatta vulkades formarna, stenformen gjöts direkt på gummit, en teknik som gjorde det hela ekonomiskt överkomligt. Elementet som Per-Erik visar på bilden skulle bli ett av 84 stycken.

"Svenska Bostäder skulle bygga ett stort varuhus i Vällingby till Tempo. Där fick jag i uppdrag att göra ett mönster till de stora väggplattorna av betong. Arkitekten till det bygget var Dag Efvergren. Huset står ännu kvar, men nu är det Hemköp som har affär där. Huset har varit förskonat från klotter tack vare mitt småskaliga mönster.
Jag hade ett väldigt fint samarbete med chefsarkitekt Sverker Feuk och direktör Albin Aronsson på Svenska Bostäder."

Mariestad ville bygga en fontän, och gav Willö en beställning.
"Min gamla ateljé i Hässelby gård var nu emellertid alldeles för liten. Där hade jag ju bara tre meter i takhöjd. Den nya skulpturen skulle bli fem meter hög. Vi fann då en fin tomt i Hässelby villastad där det fanns ett hus som vi kunde bo i under byggnadstiden. Eivors bror Leif ritade både till det befintliga huset, och en separat ateljébyggnad. Eivors styvfar Börje Eliasson var byggnadsingenjör. Han gjorde alla konstruktioner. Dessutom gav han oss rådet att göra både källare och övervåning, och det är vi mycket tacksamma för. Vi flyttade in i det nya huset 1965. Allt hade blivit precis som vi önskade."

Villan på Loviselundsvägen 117 i Hässelby villastad, som var från 1940-talet, blev 1965 utökad till det dubbla. Samtidigt uppfördes ett separat hus intill som användes som ateljé. Med tiden fylldes ateljéhusets två våningar, bostadshusets vind och källare med skulpturer, modeller, skisser och andra arbeten från Willös alla produktiva år som skulptör, målare och konstnär i alla tänkbara material.

Medan Per-Erik visar mig runt vid ett besök 2011 lagade hans fru Eivor kaffe. Hon dukade fram bullar och kakor som hon bakat på morgonen. "Du har ju rest så långt så du behöver några smörgåsar också", sade hon till mig.
Foto: Henrik Henrikson.

Inte långt från Willös villa ligger Hässelby Idrottsplats. Åt dem gjorde Per-Erik en järnsmidesportal 1992. Först satt den över västra ingången.
Foto: Henrik Henrikson 2004.

Sedan flyttade man portalen till södra entrén.
Foto: Henrik Henrikson.

Per-Eriks och Eivors hem, dit de ofta bjöd sina vänner. Greta Johnsson kom dit en gång i vecka för att hjälpa till med städning.

"När vi flyttade till vårt nya hem i Hässelby Villastad hade jag till och med lärt mig att steka fläskkotletter, vilka Greta Johnsson tyckte smakade bra.
Varje torsdag när Greta skulle komma satt vår boxerhund Eddie vid dörren. Vi förstod inte hur han kunde veta att hon var på väg, men Eivor kokte potatis innan hon åkte till sitt arbete, och det var troligtvis den lukten han kände igen. Greta hade alltid godsaker i väskan till honom.

Jag blev mycket informerad om vad som hände i den kyrkliga avdelningen i församlingen för Greta arbetade en hel del i församlingslivet. Församlingssyster Birgitta, som var gift med redaktör Per-Rune Flemming på tidningen Västerort, arbetade mycket tillsammans med Greta. På så vis fick jag också kontakt med Per-Rune. Han var intresserad av vad jag höll på med, så det blev en och annan rad i tidningen. En annan person som Greta arbetade tillsammans med hette Karin. Hon var gift med en f.d. stationsinspektör, som hette Malm. Hans sista station hette Arlöv, inte långt från mitt hem i Skåne. Malm hade en son som hette Sören och var arkitekt. När Sören arbetade hos professor Ivar Tengbom med en klocka till Skellefteå stadshus höll jag på med en fontänskulptur till samma hus. Sörens fru, Majken, var från Limhamn. Vi hade gått samtidigt på Skånska Målarskolan i Malmö på 1940-talet, men vi kände inte varandra. Här i Hässelby bodde vi inte långt från varandra utan att bli bekanta. Så en dag tog Majken mod till sig och antastade mig när jag var ute och gick med hunden, och sedan dess har vi inte blivit av med dem. Majken målar fina akvareller, och Sören har spelat många fina melodier på Eivors piano."
Foto: Henrik Henrikson.

"Sedan fortsatte jag med målare Axel Jakobson. Nästa blev Olof Pålsson som hade många kommunala uppdrag. Han var ordförande för kritbruksarbetarna – vår enda industri. Han var även fanbärare i förstamajtåget i Malmö. Han kunde inte cykla så han fick gå till Malmö, en promenad på över fem kilometer. Stången till fanan gick nämligen inte in i bussen."

Vänster: Målaren Axel Jakobsson i färd med att måla. Han står på en låg låda på vilken han även har sin färgburk stående. På andra sidan väggen står hustrun Agnes och torkar disk.

Höger: Kritbruksarbetare Olof Pålsson går med en 1:a maj-fana i händerna. Fanan är röd och med guld bokstäver står det skrivet: "Kritbruksarbetarna".. Snett bakom honom står hustrun Agda och vid sidan om henne står sonen Lennart.

"Ja, sedan gick det av bara farten med nya gubbar och gummor. Jag fick uppleva min barndom på nytt. Konstigt nog kom jag ihåg de flesta. Var det någon detalj som jag ej kom ihåg, frågade jag mor. Så växte familj efter familj fram. Det blev sammanlagt 90 figurer. Alla familjefäder och deras fruar och barnen, som var i min ålder."

"De blev sedan utställda hela sommaren 1971 på Malmö Museum. Då levde många av de gamla som jag avbildat och de kom för att se sig själva.

En visning blev 1973 på Gallerie Plaisiren på Hässelby slott. Särskilt kommer jag ihåg en överläkare från Helsingfors. Han hade haft många patienter som blivit skadade av epoxiplasten, som jag gjort alla mina gubbar i. Och när han såg hur mycket jag arbetat med plaster i flera år utan något som helst skydd blev han förskräckt.
Så när han året därpå kom till Stockholm ville han se hur jag hade klarat mig. Han och hans dotter kom hem till oss i Hässelby. Han undersökte mig och som väl var fanns det inga symtom. Även nu 30 år senare har jag inte fått några men. När jag hörde hur farligt det var att jobba med epoxiplast, slutade jag med det och återgick till mitt gamla material – trä!

År 1976 fick jag ett av de roligaste telefonsamtalen jag fått från Malmö. Man berättade att Malmö kommun inköpt hela Husiegruppen till stadshistoriska avdelningen på Malmö museum. Två från Malmö TV, Bo Blomberg och Tommy Dahlgren, besökte min ateljé i Hässelby där de filmade det jag arbetade med på den tiden.
Marianne Söderberg var även med här ute i Hässelby. Vår hund Eddie låg tyst under bordet när vi satt och åt, men så snart knivarna tystnade, brukade han komma med tassen på knäet, för att kanske få någon liten bit. Tyvärr blev det fel knä den här gången. Tassen hamnade nämligen på Marianne Söderbergs knä, så hon skrek i högan sky."

"Som modell till den min stora skulptur, som jag kallade ”Trädgårdsmannen” hade jag min närmaste granne Arvid Hagberg. När han blev pensionär kom han varje dag ner till mig.

Han hade på 1930-talet kommit som trädgårdsdräng till Hässelby. När Stockholm stad övertog Hässelby blev han kommunalanställd ”i gatan” som han kallade det. När Eivor också blivit pensionär brukade han ringa och fråga henne om jag var på jobbet. Vår hund låg tyst och lugn på ateljégolvet, tills han hörde Arvids steg. Då var han strax vid dörren, för han visste att då vankades det godsaker. Arvid var en stor fågelvän. Ibland kunde han ha tio talgoxar som klängde på honom. Han hade alltid en påse med ostbitar i fickan. Det visste fåglarna, så de följde honom vart han än gick. När han stod på gatan brukade han kalla fåglarna vid namn, så folk trodde att han kände igen dem. Då skrattade Arvid. Han var en stor humorist, och behandlade alla lika. Barnen var mycket förtjusta i honom. Arvids hem var alltid perfekt ordnat. Hans fru, som var från Ljungsbro i Östergötland, kunde verkligen hålla ett hem fint, och Arvid hade trädgården som sitt arbetsområde."

En gång när jag besökte Per-Erik och Eivor frågade jag: "Hur går det med den där statyn Arvid, som är så aktuell just nu?"

"Hembygdsföreningen ska ta kontakt med nya byggmästaren där nere på bygget Solbacken. På stadsdelsnämnden vill man att den ska stå där som ett minnesmärke. Men det var ju bestämt redan för 20 år sedan, på Holger Bloms tid, att den skulle stå utanför kyrkan och museet. Men så tyckte man bland trädgårdsmästarfruarna, att det där var en trädgårdsarbetare. Det var inte arbetarna som skapat Hässelby, utan det var trädgårdsmästarna. Så det blev ingenting av. Det har gått politik i ärendet, sade Holger Blom."

"Hur kom det sig att du gjorde den över huvud taget. Var det en beställning?" frågade jag.

"Han bodde här vid sidan om. Så kom han ner till mig varje dag, när han blev pensionär, och snackade en stund. Så tänkte jag att då kunde jag lika gärna gipsa av honom. Så började jag göra en skulptur av honom. Det måste ha varit någon gång på 1960-talet. Vi flyttade ju hit 1962. Han jobbade i gatan som hette den gången innan han blev pensionär.
Det gick ju som sagt inte att ha den stående där vi ville ha skulpturen. Så stod den på museet i många år.
Sedan stod den på stadsdelsnämndens kontor. Då vid ett tillfälle, var det en gubbe som var förbannad för att han inte fick socialhjälp som gick dit och sparkade omkull skulpturen så den gick i bitar. Polisen tyckte inte att det var någon idé att anmäla det, för han hade ju ändå inga pengar.
Jag tog hem delarna och har lagat ihop den. Nu står den här ute i ateljén. Den går ju inte att sälja nu, så hoplappad som den är."

"Om det nu blir en staty, så ska den bli i brons. Hur gör man då. Får du göra en ny skulptur eller gjuter man av den?" frågade jag.

"Nej, man tar en sandform på den här som står här. Så gör man en kärna ini så det blir bara en halv centimeter tjock, som ett skal. Det blir ett mellanrum mellan yttermodellen och innermodellen. Så slår man sönder den, bankar sönder den och gjuter den i bitar och bygger ihop den."

"Gör du det själv?"

"Nej, det gör en bronsgjutare. Det är ett specialjobb."

"Är det inget du vill försöka dig på?"

"Nej, det går nog inte. Det är lite för tungt."
Foto: Henrik Henrikson.

År 1991 beskrev tidningen Västerort Arvid så här:
"Arvid Hagberg är en typisk representant för den yrkeskår som höll trädgårdsjobbarna som eldade växthusens pannor, planterade sticklingar, vattnade, ansade och skördade. Större delen av de 2000 Hässelbyborna som befolkade Villastaden fram till Den Stora Förtätningen på 1950-talet hade gröna fingrar och svart mylla under naglarna."
Foto: Henrik Henrikson.

Willö hade 1981 en utställning i Trappans café i Vällingby med akvareller och blyertsteckningar, bland annat detta porträtt av modern, Hilma Andersson, 87 år, "spiddekagebakerska" av tredje generationen.

Invid den öppna spisen i vardagsrummet stod en skulptur av Per-Eriks mor.

"Min mor Hilma Andersson, född Åberg, betydde mycket för mig under min barndom och tidiga ungdom", berättade Per-Erik. "Hon hade bara ett fel – jag blev överbeskyddad. Det resulterade i att jag blev försiktig i överkant och feg. Men utan hennes osjälviska hjälp hade inte min barndom blivit så kreativ som den blev."

"Hon övertog spettekaksbakningen efter mormor på 1920-talet. Hon bakade på det gamla sättet med bokved. Hon hade de gamla fina släktena Bager och Kockum med flera som kunder. Hon hade även bakat till kronprins Gustav Adolf, sedermera Gustav VI Adolf. När jag var med på Skåneveckan på Skansen kom bland andra prins Bertil. Han berättade för mig att hans far var mycket förtjust i spettekaka, men att han då ville ha smör till. Första tiden som mor bakade fick någon för hand dra runt klossen, men sedan fick hon en elektrisk motor, som drev den runt."

"Mor besökte oss i Stockholm under 29 somrar. Jag hörde aldrig att det uttrycktes något ont ord mellan Eivor och mor. Det var säkert Eivors förtjänst. Mor tyckte nämligen inte om att jag bodde i Stockholm."
Foto: Henrik Henrikson.

Ett besök hos Per-Erik och Eivor innebar alltid en trevlig kaffestund i trädgården, då Eivor ofta hade bakat något gott till kaffet. En gång berättade Eivor om en dråplig episod ur vardagen:
Dagen innan hade de varit hos en granne för att dricka kaffe. Det var varmt sommarväder och de skulle sitta i trädgården. Kvinnan i huset hade tagit fram en bricka med hembakat. Man gick ut i trädgården, Per-Erik blev anvisad en plats i trädgårdssoffan. Man hällde upp kaffet, men man kunde inte hitta brickan med de bakade godsakerna. Man letade i köket, i trädgården och överallt men den var försvunnen. Till slut fick man ta fram några gamla bullar ur frysen till kaffet. Då säger Eivor till Per-Erik: "Res på dig", och där fanns brickan. Per-Erik hade satt sig på alla bakverken. Det låg en handduk bredda över dem, så det var inte så konstigt att han inte såg dem. Nu var de helt platta och mosade. Det var inget annat att göra än att skratta åt hela episoden. Man tyckte det ju var ganska dråpligt, trots allt.
Foto: Henrik Henrikson.

Vänster: Per-Erik och en av hans figurer - brandmannen Viktor.
Höger: Trädgårdsarbetaren Albert stående i museets växthus.
Foto: Henrik Henrikson.

Ytterligare några av Per-Eriks figurer på museet: polismannen Manne, besökaren i fyllecellen Rulle och trädgårdsarbetaren Frida.
Foto: Henrik Henrikson.

"Jag hade varit bosatt i Hässelby i 45 år, men jag hade aldrig fått någon beställning från Hässelby. Borgarrådet Annika Billström satte emellertid igång den så kallade Ytterstadssatsningen. Då blev vi två stycken som fick tävla 1999 om en skulptur som skulle stå utanför Hässelby gårds tunnelbanestation – på Hässelby torg.
Jag gjorde en skiss till en skulptur som jag tänkt skulle utföras i järn och röd vätögranit – så stor så att man skulle kunna sitta inuti den.
Hässelby var ju känt för sina många trädgårdsmästerier. 1940 var de ett hundratal, men nu i slutet på 1990-talet fanns bara ett trädgårdsmästeri kvar, ett som ägdes av familjen Würtz. Därför döpte jag mitt förslag till Flora.
Jag fick beställningen, och vi gjorde den i Huddinge, på en firma som hette Industrimontering Mekan. De brände ut mina former i 20 mm järnplåt med laser, och de rostbehandlades. Till slut målade jag det i färger som alluderade till blommor och grönska. Mitt i skulpturen finns en rund form i vätögranit som man kan sitta på.
Ännu efter sex år – 2005 – har det inte varit någon åverkan på skulpturen. Min mönster är så småskaliga så det är väl inte så spännande att spraya på dessa."
Foto: Henrik Henrikson.

Skulpturen Flora II invigdes onsdagen 23 juni 1999 i samband med upprustningen av Hässelby Gårds centrum.

"Invigningen förrättades av Stadsdelsförvaltningens ordförande Barbro Noreson", berättade Per-Erik Willö. "Jag hade tidigare hört henne i politiska diskussioner. Hon var då en driven debattör – faktiskt rätt frän. Men det var en helt annan människa jag mötte på invigningen – en vänlig och mycket positiv person. Hon lät några barn klippa av bandet. Sedan höll hon ett strålande tal. Hon sade bland annat att det är just sådana här uppdrag, som hon tyckte bäst om.
Hon överlämnade sedan ordet till Eivor, som berättade om skulpturens symboler, och hur den hade kommit till. Det var inte första gången som hon berättade om mina alster. Min gode vän Claes-Erik Bjällerud höll sedan ett mycket vackert tal. Jag hade fått göra en järnskulptur några år tidigare till Backluraskolan, där Claes-Erik då var rektor.
Så blev det folkdansuppvisning av Hässelby folkdanslag inne i skulpturen. Jag hade ju tidigare varit lite folkdansare, så de ryckte mig med i dansen till den fina folkmusiken. Från Konstnämnden i Stockholm hade intendent Kay Larsson och arkitekt P Reimers kommit. Som pricken över i:et uppvaktade de mig med en spettekaka från Skåne."

Willös konstverk utanför entrén till tunnelbanan i Hässelby gård har nu i över 27 år varit ett känt inslag i Hässelby gårds gatubild. Många ser nog verket varje dag utan att tänka på att det symboliserar de handelsträdgårdar som inte finns längre, men som för 100 år sedan var en viktig del av Hässelby.
Foto: Henrik Henrikson.

Den 7 april 2011 fyllde Per-Erik 90 år. Hembygdsföreningen uppvaktade honom genom att ordförande Åke Nilsson besökte honom. Den dagen firade han med de närmaste släkt och vänner. Det var enligt Åke åtta personer där som delade på smörgåstårta.

Jag hade skickat ett grattiskort och samtidigt skickade jag med en kopia på den hyllningsartikel jag hade lagt ut på min hemsida. Per-Erik svarade med ett trevligt tackbrev:
"Hässelby 10/4 2011. Bäste Henrik Henrikson! Tack för Din fantastiska artikel, det är det bästa som skrivits i detalj av mitt liv – "allt är rätt". Jag visste inte om den här artikeln. Vi har inte dator så inkopplad, så det blev en av höjdpunkterna på min födelsedag när vi fick läsa den.
Har haft en fin arbetsperiod sen Du var här så det skulle vara roligt att få visa Dig min nya produktion som omfattar över 100 målningar på glas och papper.
Skickar ett exemplar till Stadsdelsförvaltningen i Husie som är en del av Malmö stad. Tack än en gång för jag fick reda på hur mitt liv gestaltat sig genom Dig. Många hälsningar Eivor o Per Erik."
Foto: Henrik Henrikson.

2012 blev Per-Erik och Eyvor Willö hedersmedlemmar
i Hässelby hembygdsförening.
Foto: Henrik Henrikson.

De flesta av Per-Erik Willös konstverk byggde på ett gemensamt tema – det mosaikmönster som han kallade ”Husiestilen”. Här sitter han framför "Spettekakan" med det typiska mönstret.

"Jag håller på med en bok om Husiestilen", berättade Per-Erik Willö 2012. "Universum är ju oändlig och det är också formvärlden. De här mönstren är ju olika allihop. Man kan bygga till i oändlighet. Jag tar en liten bit av mönstret, och så spegelvänder jag den dit, och så spegelvänder jag den åt andra hållet. Och det blir en del roliga mönster med tiden. Så färglägger jag dem för hand. Jag började med att nollställa mig helt. Försökte glömma allt jag visste om form och färg. Det enda jag fick var ett blankt papper och en blyertspenna. Jag började med att numrera papprets fyra sidor. Pennan fick löpa på pappret hur som helst, utan att avbilda något. Sen började jag med att lägga till exempel en gul färg i ett rytmiskt mönster i mitt klotter, och sedan en röd, grön, blå och svart. Mellan de olika färgfälten lade jag en svart linje. Så först försökte jag hitta former som jag tyckte uttryckte något. Då tog jag till saxen och klippte ut dessa."
Foto: Henrik Henrikson.

När jag besökte Per-Erik och Eivor var han alltid ivrig att visa mig alla de verk han hade gjort under åren.
Foto: Henrik Henrikson.

Till minneslunden på Västra Skrävlinge kyrkogård i Skåne hade Willö gjort denna skulptur, kallad ”Livsträdet”. Per-Erik Willö hade bestämt att han och Eivor skulle bli begravda där.

Så blev det också. Sedan 2017 vilar de där.