Signaturen Nospheratu plankade som liten grabb in på Lövsta sopstation och gjorde där spännande upptäcktsfärder med kompisarna när de var i tioårsåldern någon gång på 1980-talet. Här är hans berättelse om deras vilda fantasier: ”Jag är uppvuxen ute i Hässelby väster om Stockholm. Till skillnad från de lite yngre betongförorterna så har Hässelby anor från 1800-tal och där ute på vischan frodades myterna. Det var tidigt nittohundraåttiotal. Internet existerade inte. Det var en tid då ungar fortfarande hängde utomhus, planlöst cyklade omkring och fantiserade ihop knasigheter, eller förtrollat lyssnade på dylika skrönor från de lite äldre kidsen. Värt att nämna är i och för sig att allt det här var saker man snackade om i tioårsåldern ungefär, riktigt spektakulära fantasier.” Foto: Henrik Henrikson.

Nospheratu fortsätter sin berättelse: ”Till att börja med ligger Lövsta återvinningscentral där ute. På den tiden kallad Soptippen rätt och slätt. Åtminstone på den tiden stod den jättegamla huvudbyggnaden kvar bredvid containrarna. En stor fabriksliknande byggnad med århundradets skorstenar. Där inne skulle det finnas kremeringsugnar som nazisterna använt sig av under andra världskriget. Vi var inte helt på det klara med andra världskriget förutom att nazister var elaka som fan, så det lät ju helt klart både makabert och jättespännande.” Foto: Henrik Henrikson.

”Bredvid själva sopstationen låg ett tvätteri där sängkläder från landets fängelser tvättades. Hur det egentligen låg till med den saken är jag jävligt fundersam över. Det har aldrig funnits ens en liten ungdomsvårdsanstalt i närheten. Tvätteri i regi av Stockholms län var det åtminstone, det var allmänt känt bland traktens kids att det hade med fängelse att göra i alla fall. Det här med fängelse gav upphov till skrönan om att det på artonhundratalet skulle legat just ett hemligt fängelse i närheten. Vissa var säkra på att det fanns kvar precis under tvätteriet. Andra var säkra på att det låg under sopstationen. Vid (förra) sekelskiftet transporterades sopor via järnväg från City till soptippen. Rester av järnvägen finns fortfarande kvar ute vid Lövsta. Vi kids visste naturligtvis att järnvägen egentligen användes till att transportera fångar till fängelset. Den jättehemliga ingången letade vi som fan efter utan framgång.”

”Militären har diverse övningar ute vid Lövsta och skogarna titt som tätt. De har även en gammal skjutbana som ligger där. Enligt uppgift hade militären ett topphemligt träningscenter för sina militära styrker bakom skjutbanan. Observera att det inte bara var hemligt utan till och med topphemligt. De som påstod sig ha hittat dit berättade om attackhelikoptrar som stod uppradade. Jag och ett par polare brukade ofta leta efter den topphemliga basen utan att hitta ett skit. Jo, vi hittade en död räv en gång.”

”Ett fenomen som förmodligen närde ryktena om diverse skumma aktiviteter inne på soptippen var den rigorösa bevakningen. Det var åtminstone så vi upplevde väktarna som alltid åkte ett par varv varje kväll med bilen inne på området. Varför väktare? Vem skulle vilja sno sopor liksom? Föga anade vi att väktarna förmodligen var där just på grund av skitungar som vi. Det var ju fett kul att bara rota omkring där inne på kvällarna bland gamla cyklar och brödrostar. Hade man riktig tur kunde man hitta någon gammal porrtidning också. Det snackades mycket om de där väktarna. De var tydligen helt galna och hade till och med öppnat eld mot polaren vid något tillfälle. Vi trodde väl kanske inte helt på den historien, men vafan, vi var fjorton år och det var lite läskigt ändå. Det var i alla fall allmänt känt att de hade ett sjuhelvetes larm inne på soptippen. Ingen hade nånsin hört det men alla visste att det var ett öronbedövande oljud det rörde sig om. Ett ljud som skulle få ett flyglarm att blekna.”

”Det är svårt att beskriva hur det såg ut där, men det fanns alltså en rätt stor skitig gammal huvudbyggnad precis bredvid containrarna. Säkert tjugo meter hög som jag minns den. Tydligen så eldade man sopor där inne för hundra år sedan. Troligtvis har den inte heller använts på hundra år och var säkerligen lika övergiven då som nu. Men såvitt vi hade räknat ut det så var det där personalen arbetade, och även väktarna huserade när de inte körde runt i bilen. Så oron i våra pubertala huvuden var att en väktare skulle få syn på oss genom fönstret och trycka på larmknappen. Ett tryck på larmknappen innebar enligt sägnen inte bara ett öronbedövande oljud utan också att polisen skulle komma dit inom 30 sekunder (!). Trots att närmsta polisstation låg mer än en halvmil bort så verkade det av någon konstig anledning inte helt orimligt. Man var alltid på helspänn när man var inne och rotade på tippen om kvällarna. Vi var trygga i att vi lätt skulle hinna springa och hoppa över staketet inom 30 sek. Men ändå, man skulle ju kanske snubbla och trilla innan man var över.” Foto: Henrik Henrikson.

”En kväll såg vi något jävligt nervpirrande. På en ställning bredvid en container satt en knappsats ett par meter upp. Vid en närmare titt såg man tydligt texten "LARM" bredvid en stor röd knapp. Jag vet fortfarande inte var den var till för. Jag kan gissa mig till att sopgubbarna använder den när de lossar containers så att gubbarna i närheten kan akta sig. Men just där och då var det ju jävligt tydligt vilket larm det handlade om. Ända sen vi tillräckligt stora för att få ränna ute på kvällarna hade vi hört talas om det där larmet, och framför allt de där 30 sekunderna. Och där var en av knapparna, rakt framför ögonen på oss. Det fanns ju bara en sak att göra. Något annat var ju otänkbart. Knappen måste tryckas. En av polarna anmälde sig frivilligt att klättra upp och trycka. Vi var dock tvungna att lova sådär 25 gånger att inte börja springa förrän han hade klättrat ned igen. Han klättrade upp... och tryckte, och vi började springa av bara helvete. Kroppen gick på rent adrenalin. Jag har fan aldrig sprungit så jävla fort i mitt liv. Bakom mig hör jag det ökända larmet. Det lät ungefär som en väckarklocka, lite högre kanske. Vilken besvikelse. Men skitsamma, nu gällde det att ta sig över staketet fort av bara helvete innan snuten kom med blåljus och plattan i mattan. Vi hann över staketet allihopa med god marginal och fortsatte upp i skogen där vi stannade till. Typ tre sekunder efter kommer polaren som hade tryckt på knappen, flåsandes och hysteriskt fnittrande på samma gång. "Era jävla bögar, ni skulle ju vänta tills jag hade kommit ner igen!!!" Vi hann highfiva varandra en gång innan vi slängde oss ner bakom en buske för att kolla in snutbilarna som skulle dyka upp om bara några sekunder. Vi satt där en kvart ungefär. Inte ens någon väktare dök upp. Väckarklockslarmet stod dock och brölade ljummet borta vid containerns. Vi drog hem till en annan polare istället och berättade upphetsat att vi dragit igång "larmet". Han drog på sig skorna och vi smög tillbaka allihop. Inte en kotte var där, och larmet surrade i sin ensamhet. Knappt hörbart utanför stängslet.” Foto: Karis Elsknis.

”Ungefär där och då insåg jag att man inte ska tro på alla idiotier man hör. Det var nog inte förrän då heller som det gick upp för mig på riktigt att det varken fanns militärbaser eller hemliga fängelser i närheten.” Så avslutade signaturen Nospheratu sin berättelse om sin barndoms äventyr vid Lövsta sopstation.

Några år senare kompletterade signaturen Nospheratu med ytterligare några historier från trakten: ”Det här har egentligen inget med Lövsta sopstation att göra, men ändå kul för min egen del att reflektera över. På den tiden fanns det förvånansvärt många ödekåkar ute i Hässelby och Backlura. Bland annat på Mäster Davids Gränd som på den tiden var en enslig asfalterad väg genom ett skogsområde (numera radhusområde). Strax bredvid vägen låg åtminstone två gamla övergivna och vildvuxna ödehus. Nedgångna och förfallna. Naturligtvis var det allmänt känt att det spökade som fan i de husen. Många var skrönorna om alla möjliga makabra mord som begåtts i husen. Ibland vågade vi försiktigt smyga oss in i husen bara för att skräckslaget titta runt. Jag var för liten för att ha en kvalificerad gissning om när de kan ha varit byggda. Men jag vet inte, kanske trettio- eller fyrtiotalet. Mest baserat på vaga minnesbilder.” Bilden visar ett av de hus på Mäster Davids gränd som revs för att ge plats för nybyggena.

”Men ödekåkar fanns här och där. Och som jag minns det var de inte ens nedklottrade eller förstörda. Vi både barn och ungdomar höll oss ju helst ifrån spökhusen. Vi nöjde oss oftast med att smyga runt utanför husen. Det mest fascinerande spökhuset låg utmed grusvägen från den gamla Folkskolan bortom Lövstabadet. Alltså om man passerade Lövsta sopstation, och vidare passerade Lövstabadet, låg det en gammal tjusig jättevilla som hette Folkskolan. Den var inte övergiven, utan kunde hyras som festlokal eller dylikt. Och som sådant ganska ointressant för barnfantasier då huset var underhållet och hade verksamhet. Däremot huset längre bort utmed grusvägen... Det var också ett större hus i lite tjusigare stil med närmast antik stucco i terracotta med spröjsade fönster. Skulle kunnat ha varit en gammal konstnärsvilla från sekelskiftet. I synnerhet som den låg på en strandtomt med utsikt över mälaren. Lite Zorn över det hela. Men huset var sorgligt övergivet och förfallet. Med en del trasiga fönster, övervuxet med mossa här och där. Det fanns någon sorts otroligt fascinerande spöklik aura runt hela huset. Rena drömmen för en skräckfilmsmakare. Det vi hade fått höra från kompisar och äldre syskon var att där bodde en gång i tiden en psyksjuk galen mördare. Som rymt från Beckomberga mentalsjukhus för att sedan i hemlighet bosätta sig i det avlägsna huset. Det är oklart varför polis och myndigheter inte skulle ha känt till det när en hel generation av kids var skräckslaget medvetna om detta. Men för tioåringar lät det i vilket fall högst rimligt.”

”Enligt legenden skulle en mycket makaber händelse med mördaren ha inträffat på just den där grusvägen förbi Lövsta sopstation och Lövstabadet. Ett ungt par körde bil längs vägen en mörk, sen sommarnatt. Då de plötsligt hörde en allmän varning på radion. En farlig mentalpatient till mördare hade just rymt från Beckomberga sjukhus. Och de uppmanade folk i trakten att stanna hemma och låsa dörren. Som av en händelse fick bilen där och då motorstopp. Bensinen var slut. Den unga mannen i bilen beslutade sig för att gå till närmsta bensinmack. Den unga kvinnan ville dock inte följa med på grund av varningen på radion. Hon beslutade sig för att vänta i bilen med låsta dörrar. Strax senare somnade hon dock i bilen. Hon vaknade något senare förvirrat och skräckslaget av blinkande blåljus runt bilen. Och kraftiga dunsar från biltaket. Utanför bilen hörde hon en polis ropa åt henne i en megafon. "Detta är polisen. Du måste skynda dig ur bilen och springa till oss. Men vad du än gör... vänd dig inte om. Bara spring så fort du kan till oss!" Livrädd öppnade hon dörren och rusade mot poliserna. Men, självklart, vände hon sig om trots allt. Och fick till sin fasa se den galna mördaren sittandes på biltaket. Och dunkade hennes pojkväns avhuggna huvud mot plåten på taket. Det något pikanta men underhållande historien lämnar rätt många frågetecken även en tioåring borde ha ställt sig. Det är lite oklart varför man i en dylik situation helt enkelt inte bara genast grep mördaren som satt på ett biltak omringad av poliser, istället för att härja med megafoner. För det andra kan man ju ta för givet att de hur som helst antingen grep honom eller möjligen sköt ned honom från taket på typiskt filmmaner efter att kvinnan var i säkerhet. Han borde i vilket fall inte ha kunnat bosätta sig i hemlighet i ett närliggande hus efter den dramatiska polisinsatsen. Det var dock inga frågor vi då reflekterade över. Den där skräckhistorien hade utan tvivel inträffat. Och mördaren bodde tveklöst i det gamla spökhuset vid vattnet. Jag blev ordentligt full i skratt när jag flera år senare läste just den där skräckhistorien om paret i bilen, i Bengt af Klintbergs bok Råttan i pizzan. Det var tydligen en klassisk så kallad urban legend som troligtvis har sitt ursprung i USA”. Jag tackar signaturen Nospheratu för dessa fina och måleriska berättelser från sin barndom i Lövstatrakten.

Till huvudmenyn

Har du kommentarer, tips eller förfrågningar: skriv E-post "Om Hässelby" . Copyright Henrik Henrikson.