På olika håll i världen gjordes under senare delen av 1800-talet försök i större städer att använda hushållsavfall till uppfödning av svin. Idén provades även i Stockholm.
Det första av dessa försök startade hösten 1895 i och med att ett avtal träffades mellan drätselnämndens andra avdelning och det nybildade aktiebolaget Särimner. Bolaget skulle under 10 år ta emot soporna vid Lövsta och förfoga över avfallet och soppråmarna samt betala staden 22.000 kronor om året.
Aktiebolaget Särimners inrättade en svingård som skulle rymma upp till 2.000 svin. Den huvudsakliga målsättningen var att föda upp svin på de matrester som fanns i soporna.
På denna bild från ett av de första åren ser man en arbetare uppe på viadukten skyffla ner sopor som hamnat på spåret. Tre arbetare nedanför fördelar soporna åt svinen.
Bild från HBs.


Bolaget skötte sin verksamhet vårdslöst och bristfälligt. Utan några nämnvärda förberedelser släppte man på kort tid ut 2.000 svin som fraktats upp från Skåne. Dessa hade i sophögarna hygglig tillgång på föda men inte alltid av lämpligt slag. Svingården bestod av upplagsplatsen för sopor under viadukten och området närmast intill, sammanlagt 3,7 ha.
Det var mycket bristfälligt med svinhus. Det stora flertalet grisar fick leva under bar himmel såväl sommar som vinter.

Svinpesten utbröt inom svinbesättningen redan några månader efter det bolaget bildades och ända upp till ett 40-tal djur dog om dagen. Men nya transporterades ständigt dit. Så småningom uppfördes skjul åt djuren men där var det en svår råttplåga. De svin som dött grävdes ner på ett område inom svingården, mellan ett par spår, och därifrån kom en tydlig kadaverlukt.




Stadsveterinären G. Kjerrulf var inte imponerad. Vid ett besök i början av december 1895 skrev han: ”Jag kunde se flera magra svin som hade en ständig irriterande hosta. De var tydligen angripna av någon kronisk tärande sjukdom. Och redan har fler än 500 svin insjuknat och dött. Man vet ju att svin, som utfodras med så kallad svinmat lämnar ett löst, såväl till lukt som smak dåligt fläsk.
Men jag bör tillägga att flertalet svin var vid gott hull och verkade friska.”


Enligt detta anslag skulle hushållen i Stockholm källsortera redan 1887 så att man fick ihop sopor som bättre var lämplig som föda åt svinen ute i Lövsta. Annars riskerade man böter.

Statsagronomen Gustaf Liljhagen ger en riktigt ljus och solig beskrivning av Lövsta:
”Svingården ligger vid en vik av Mälaren med tillfälle för svinen att bada under den varma årstiden. Köksavfallet från staden avhämtas dagligen och kommer till Lövsta i färskt och friskt tillstånd och förtäres med begärlighet av svinhjorden. Man har anordnat en vattenledning som ger ständigt rinnande, rent och kallt vatten för svinens behov.
För modersuggor och smågrisar, som till viss ålder måste hållas inne, är lämpliga svinhus uppförda.
De övriga svinen får röra sig fritt ute i det fria. Man vill låta svinen året om så mycket som möjligt vistas ute i det fria för att på så sätt kunna erhålla en stark och vid sjukdom motståndskraftig avkomma.
Fläsket från dessa svin är lika bra som annat fläsk från andra gårdar eller till exempel Amerika.”




Här ser man en av Särimners arbetare skyffla ut soporna ur en av sopvagnarna. Soporna vräktes ner från soptåget , som stannat uppe på viadukten, så att det hamnade hos svinen som gick och betade under viadukten.

För att ta reda på om svinen hade angripits av någon smittsam sjukdom tog man i maj 1896 blod från självdöda djur och det blodet insprutades i friska svin. Man kunde då inte konstatera någon smitta.

Då staden överlämnade svingården till bolaget Särimner, hade arbetarna fått löftet om att de skulle få behålla sina löner. Så blev det inte, utan likviden för ett ackordsarbete minskades. I juni 1896 utbröt därför en strejk, och ett 60-tal arbetare inställde sitt arbete.

En reporter från Svenska Dagbladet satte sig på sin motorcykel och åkte ut till Lövsta. Han skriver:
”Har man väl hunnit till vägskälet vid Hässelby gård, behöver man icke längre stanna i tvivelsmål om vart man ska ta av för att åka den sista biten. Den vämjeliga lukten vägleder en och dess tilltagande intensitet stärker en under färden i övertygelse om att man är på rätt väg.
Jag är så framme och ser på den långa viadukten de 24 med sopor och avskräde fullastade järnvägsvagnarna som samlats och blivit oavlastade sedan strejkens utbrott. Och på de väldiga vallarna av förut avstjälpta soporna myllrar det av svin som bökar upp vad de vid föregående måltid ratat. Jag gör en rond kring svingården, och ser här och var självdöda svin. Över dem har man strött kalk – för att hindra de återstående att kalasa på kadavren! Så har skett, och vi såg ett prov på det med egna ögon. Sedan i söndags afton har ju inga sopor avlastats, och därför har också tillgången på mat blivit alltför knapp, om ens nämnvärd, för de svinkreatur som ska söka sin näring i sophögarna.”

Direktör Weibull vägrade tala med de strejkande. I stället åkte han ner till ångbåtsbryggan, träffade där 6-7 arbetare från innestan som skulle överta avlastningsarbetet som strejkbrytare. För att skydda dessa för ett eventuellt överfall från de strejkandes sida, hade poliser rekvirerats. Strejkbrytarna lastade av alla de fulla sopvagnar som samlats vid Lövsta. Strejken avbröts och de strejkande som inte återgick till sina jobb ersattes av nya arbetare.




Detta är den så kallade Svinvillan vilken uppfördes som kontorsbyggnad för aktiebolaget Särimner. Egentligen hette villan Lövstaborg. Genom en vacker allé kom man härifrån ut till svingården. Den var belägen på så pass långt avstånd från alla boningshus, så att stanken därifrån inte skulle störa.

Svinpesten slog till för full kraft och svinantalet minskades från omkring 1.000 till omkring 550.

Våren 1898 spreds det ett rykte att de slaktade svinkroppar, som från Skåne levererades till Stockholm, till stor del var svin från Lövsta, vilka först fått göra resan ner till Skåne för att därifrån returneras under skånsk ursprungsbeteckning. Detta rykte förnekades givetvis på det bestämdaste.
Foto: Henrik Henrikson 2018.




Särimner köpte in nya svin och började rusta upp området. Man uppförde ett nytt tidsenligt slakteri, en byggnad inrymmande prydliga och rymliga avklädnings-, tvätt- och matrum för arbetarna, ett varv för pråmbyggnad och reparationer m.m.
De svinhus som fanns uppförda var torra, renliga och varma. Detta gällde i synnerhet den så kallade ”kyrkan” som rymde 20 suggor med avkomlingar, varje familj inhyst i sitt eget lilla bås.

Vintern 1897 smittades svingården i Lövsta åter igen av svinsjuka. T. f. länsveterinären G. Håkansson bestämde att inga levande svinkreatur fick föras från svingården.
Antalet svin var nu omkring 900 stycken och dödligheten utgjorde från 5 till 19 per dag. Eftersom sjukdomsförloppet var mycket kort såg man sällan några sjuka individer i hjorden utan man upptäckte dem först sedan de fallit omkull och avlidit. Till följd av detta hastiga sjukdomsförlopp kunde man inte isolera de sjuka från de friska. Vakter fick ständigt gå omkring för att upptäcka dem som dött och forsla dem till kokeriet.

Bara sådant fläsk, som av en veterinär förklaras användbart att försälja till människoföda, fick bortföras från Lövsta. Övrigt fläsk skulle förses med ett tillräckligt antal brännstämplar i form av ett kors, och sedan oskadliggöras genom kokning i ångkokapparat, varefter fettet kunde användas till tekniskt bruk.

Bolagets ställning blev alltmer ohållbar, dess ekonomi helt undergrävd. Karantänen gjorde att AB Särimner gick i konkurs och man lade ner sin verksamhet 15 juli 1899.




En mycket besvärlig brand uppstod i sopberget endast två dagar efter det bolaget slutat sin verksamhet. Officiellt uppkom den genom självantändning i de väldiga sopmassor bolaget lämnat efter sig.
Chefen på Lövsta, Karl Tingsten, var själv på platsen när man upptäckte att massans inre var i glödande tillstånd, och från brandkåren rekvirerade han ut flodsprutan S:t Erik som emellertid behövde några timmar på sig innan den kom fram.
När flodsprutan anlände fick man branden under kontroll, dock först sedan sprutan under fem timmar överöst soporna med 2.000 liter vatten i minuten.
Branden åstadkom stor förödelse. På viadukten hade tre spann med sammanlagt 50 m längd och två mellanstöd blivit så vridna och böjda av den starka värmen att de måste ersättas av nya. Transporten av sopor till Lövsta måste därför inställas flera månader framåt.
Lyckligtvis blev det inte något sopberg inne i Stockholm genom att man bland annat träffat överenskommelse med några markägare utefter järnvägen Spånga-Lövsta om att på deras ägor få lasta av en del sopor.
Under tiden reparerades viadukten vid Lövsta som åter blev brukbar efter fem månader.



Aktiebolaget Särimners fastigheter och inventarier vid Lövsta gick i maj 1900 under klubban under en auktion. De skingrades på många händer, då det var ett 60-tal inropare som var intresserade.

Efter Särimners konkurs återtog Stockholms stad hela verksamheten. Man började den 7 september 1899 med att slakta alla djuren. Det godkända fläsket sändes till en köttbesiktningsbyrå, där det undersöktes igen. Det kasserade fläsket ångkokades och användes för tekniska ändamål.
Man märkte att det var ett uppseendeväckande dåligt fläsk som kom från svingården i Lövsta. Där fanns t. ex. trikiner i 14,5 procent av fläsket, en trikinprocent så stor att den förut inte uppnåtts på något annat ställe i världen än vid en svinbesättning i Chicago. Svinsjuka förekom i 6,1-16,5 procent växlande efter djurens ålder och det fanns tuberkulos hos cirka 3 procent.




Denna flygbild visar hur området såg ut några år senare. Särimners kontor Svinvillan, syns där den ligger intill Lövstavägen. Järnvägsviadukten syns där den går fram inte långt från stranden.

Under den tid AB Särimner skött verksamheten i svingården hade bolaget visserligen även bedrivit sopförsäljning, men försäljningen och utskeppningen av sopor hade försummats och vanskötts. En oerhörd mängd avfall hade hopat sig under och vid sidorna av viadukten till en bredd av 30 á 40 meter.

När renhållningsverket övertog verksamheten måste man undanröja alla dessa sopor, innan det åter kunde börja en ordnad verksamhet. Man kunde inte bränna upp soporna. Eld skulle vara för farligt. I stället vräkte man de ofantliga sopbergen i sjön. En betydande arbetsstyrka på bortåt 80 man sysslade inte med annat än att lass efter lass vräka de infekterade sopmassorna rakt ut i Mälaren. Det område där svinen upphållit sig desinfekterades på sådant sätt, att jorden plöjdes djupt och därefter sådde man säd på hela området.




Det andra försöket i Stockholm att i stor skala föda upp svin med köksavfall började med att en motion väcktes i stadsfullmäktige 1906 vilken gick ut på att en kommunal svingård skulle ordnas för 500 svin vid Lövsta.
Som motiv anfördes önskemålet om billigare livsmedel åt stadsbefolkningen. Därmed upprättade Stockholms stad en ny svingård på Lövstas mark. Man övertog namnet AB Särimner. Lantbrukaren Sivert Andersson på Riddersviks gård blev den nye ägaren till verksamheten.




1917 uppmanades alla södermalmsbor att sortera ut sitt köksavfall och placera i sådana här grönmålade kärl. Köksavfallet användes sedan som föda vid stadens kommunala svinuppfödning i Lövsta.

I en tidningsnotis 1917 kunde man läsa: ”Köksaffallet från hushållen å Södermalm skall från och med den 1 maj 1917 enligt O. Ä:ts kung. den 21/4 1917 uppsamlas för sig, skildt från öfriga sopor för att användas till svinföda. Särskilda kärl, grönmålade och försedda med påskrift »Svinmat» och med bilden af en gris, komma att utställas på gårdarna och afhämtas genom stadens försorg.”

Även nu hade man problem med sjukdomar. I februari 1918 drabbades svinfarmen i Lövsta av svinsjuka, som på kort tid medförde 28 dödsfall bland djuren. Man måste de närmaste dagarna slakta ett stort antal djur, och till slut måste hela svinbesättningen nedslaktas och hela rörelsen avvecklades. Ägaren Sivert Andersson gjorde givetvis en ganska kännbar förlust.




Men man gav sig inte. För tredje gången upprättades 1923 en svingård på Lövsta. Även denna gång byggde man på idén att djuren skulle födas upp på hushållsavfall från Stockholm. Ägare blev godsägare A. Björkman, Rolfstorp vid Varberg.



Den nyupprättade svinfarmen sökte folk. Den vänstra annonsen visar att man helst anställde ensamstående, eftersom det var bostadsbrist i Lövstaområdet.

Den andra annonsen visar att man faktiskt kunde få ont om plats även för grisarna. Här rear man ut ungsuggor på grund av utrymmesbrist. Svinfarmen benämnes här som Riddersviks svingård.




Sommaren 1926 var det dags igen. Nästan hela besättningen, 834 djur, hade angripits av svinpest. Tydligen hade smittan överförts genom köks- och slaktavfallet från Stockholm.
Djurantalet reducerades undan för undan, så att det endast uppgick till 365. Man hoppades att man skulle få bukt på smittan, men i februari 1928 förklarade länstyrelsen att Lövsta svingård blockerats på grund av svinpest.
Foto av Svinvillan: Henrik Henrikson 2018.




Den 23 november 1928 utbryter vid ett-tiden på natten en eldsvåda i svingårdens byggnad, och alla svinen innebrändes.
Hela svinbyggnaden var inom kort övertänd och brann ned till grunden.

Man utgick från att det varit gnistor från renhållningsverkets skorsten som antänt den stora träbyggnaden. Elden spred sig med så stor hastighet att inget gick att rädda. Släckningsarbetet försvårades i hög grad av den hårda sydvästliga vinden. Det dröjde dessutom en god stund innan släckningsarbetet effektivt kunde sättas i gång, då renhållningsverkets pump krånglade så att man först kunde få igång den efter en dryg halvtimme.
Någon människa hade inte besökt svinbyggnaden sedan djuren senast sågs till vid sextiden på torsdagseftermiddagen.
Den brunna byggnaden, ett tvåvåningshus, uppfört 1917, tillhörde AB Lövsta svingårdar.
Disponent Persson meddelade att samtliga svin låg kvävda i sina boxar, då hjälpen äntligen kom. De hade med all säkerhet redan hunnit kvävas av den intensiva rök som föregick den egentliga branden.
Vid eldsvådor är faktiskt svin de svåraste att få ut ur uthus av alla djur. De vill nämligen alltid rusa in igen så snart man fått ut dem.




Två år senare övertogs vad som fanns kvar av Lövsta Svingård med inventarier och svinbesättning av Aktiebolaget Mellersta Sveriges Smågrisuppfödning, men de verkar aldrig ha upprättat någon verksamhet i Lövsta.

Under andra världskriget, december 1940, försökte innehavaren av Lövsta svingård, herr Joel W. Persson, få ett statslån på 100.000 för att köpa minst 500 smågrisar och för att organisera tillvaratagandet av outnyttjat matavfall i Stockholm.
Livsmedelskommisionen avstyrkte framställningen och påpekade att tillgången på matavfall detta år minskat, så att man inte ens kunde leverera till de jordbruk som brukade få matavfall till sina svinbesättningar.

Efter det har ingen försökt föda upp svin i Lövstaområdet.
Foto av Svinvillan: Henrik Henrikson 2018.


Till huvudmenyn

Har du kommentarer, tips eller förfrågningar: skriv E-post "Om Hässelby" . Copyright Henrik Henrikson.