Aron Valfrid Karlsson var en man som bodde i Hässelby under 1930- och 1940-talet. Han reste flera år som mekaniker i Kina, där han var medlem i den berömde upptäcksresande Sven Hedins expedition.
Aron Karlsson föddes den 12 oktober 1887 i Älvsborg. Sin militärtjänst gjorde han på Svea Ingenjörskårs regemente i Stockholm, som korpral.

Dagen före julafton, den 23 december 1918, gifte han sig med Lydia Rosalie från Lettland, vilken han hade träffat på en resa i Ryssland. De bosatte sig i Hässelby villastad, och de fick tre barn: Älva, Irbite och Ulf.

Sommaren 1928 var upptäcktsresande Sven Hedin på ett kort uppehåll i Sverige. Han köpte då fyra nya bilar, som han behövde till sin expedition i Kina. Samtidigt ville han ha med sig två mekaniker som skulle hålla bilarna i trim.

Aron Karlsson från Hässelby skrev kontrakt på två år. Han och en annan bilmekaniker, Nils Lagerbäck från Enskede, skulle ta hand om alla bilarna som ingick i Sven Hedins expedition i Kina. Båda talade flytande ryska.

Här på bilden lastas de fyra nyinköpta bilarna ombord i Stockholms hamn, isärplockade i stora transportlådor. Det var två Dodge Brothers Touring och två 2½-tons Graham Brothers lastbilar. All fotografisk utrustning som också var med i packningen ökade också på vikten, speciellt alla de ljuskänsliga plåtarna som man på den tiden använde i stället för filmrullar.
Allt lastas ombord på det ryska fartyget Komsomol.

Samtidigt påbörjade även de två bilmekanikerna, Aron Karlsson och Nils Lagerbäck, sin resa österut. Den 20 juli 1928 klockan halv åtta steg de två mekanikerna på den ordinarie Finlandsbåten Birger Jarl. Fartyget gick till Leningrad (som numera heter Sankt Petersburg).

Därifrån fortsatte de med alla de tunga transportlådorna med godståg till Semipalatinsk i östra Kazakstan. De två männen vakade under färden över de fyra bilarna, vilka dock under större delen av resan fraktades paketerade i stora lårar. Aron Karlsson visste att de ryska järnvägsarbetarna gärna lät godsvagnar bli stående på något sidospår här och där utmed linjen. Det var därför som de två mekanikerna följde med transporten, så att bilarna inte skulle bli stående någonstans i onödan.

I Semipalatinsk sattes bilarna ihop, så att de för egen maskin kunde fortsätta till Hedins högkvarter i Ürümqi i Xinjiang i nordvästra Kina. Det tog över en månad att komma fram till Ürümqi.

Där upprättade Aron Karlsson en svensk reparationsverkstad för de olika expeditionernas många bilar, som nu hade blivit nästan 50 stycken. I Ürümqi fanns ingen rysk reparatör som kunde ta sig an expeditionens många sönderkörda fordon, så Aron Karlsson visste att han hade många dryga arbetsdagar framför sig.

Aron Karlsson var i Sven Hedins tjänst 1928 - 1931. Han hade tidigare vistats i Ryssland i åtta år och det var där han hade lärt sig det ryska språket. Han hade arbetat i verkstadsbranschen, både hemma i Sverige - hos Atlas Diesel och Munktells - och i Ryssland, och han var väl förtrogen med maskiner och framför allt med tunga lastbilar.

Här har de nya bilarna packats upp ur sina transportlådor och monterats ihop. De kör över Marmorbron. Några dagar efter de två mekanikerna följde Sven Hedin och den lundensiske doktor Amboldt i deras spår.

Ett av Sven Hedins läger i Hami. I den aktuella Hedinexpeditionen ingick det 40 lastbilar och det var ansvaret för dessa som föll på Aron Karlssons lott. Fyra av bilarna hade han med sig från Sverige, men 36 bilar, som återstod från en tidigare expedition, stod tämligen utslitna och väntade i Ürümqi.

Ur Sven Hedins bok kan man läsa om de besvärligheter man hade i det oftast väglösa landskapet:
”...sista dagen i augusti 1928 körde vi vidare söderut, över floden Ayaguz och torra saltträsk, ömsom mellan rundade kullar, ömsom över ändlösa stäpper. På kort tid mötte vi inte mindre än 214 oxkärror lastade med hudar, ull och bomull.
Vi tillbringade natten i det fria vid militärposteringen Ay. Den mjuka, dammiga vägen gjorde det tungt att ta sig fram med bilarna, och det tärde på vårt bensinförråd. Vi kom inte långt innan en av lastbilarna sjönk ner i marken som hade mjuknats upp av en bäck som hade översvämmat sina banker. När bilarna körde fast i sanden lade man tygremsor under hjulen. Det tog oss två timmar att få den fri igen, med hjälp av några kirgiser som bodde i närheten, och som förmåddes att komma och hjälpa till.
En bit bortom Urdjar hade en bevattningskanal översvämmat vägen. Det hade blivit så lerigt att hjulen sjönk decimeterdjupt i leran. Vi gjorde en omväg, vilket dock var lite bättre. Men med hjälp av domkrafter, risknippen och plankor klarade vi oss i alla fall till slut...”

Sandstäpp med taggiga buskar i närheten av Barkhabergen. Ur Sven Hedins bok:
”Klockan ett på natten den 2 september 1928 väcktes vi av en stark vind som virvlar och tjuter runt bilarna. Snart började det regna. Men vi lugnade oss och sov vidare. På morgonen var hela min säng drypande våt och jag kröp under en lastbil, medan Amboldt och Lagerbäck gjorde ett tak av presenningar mellan två av bilarna. Jag var tvungen att byta varje klädesplagg på min kropp.
Den eländiga Renaulten hade inte hunnit ikapp oss under natten, så Aron Karlsson och en av förarna körde tillbaka för att ta reda på vad som hade blivit av den. Senare på dagen kom de tillbaka med beskedet att lastbilen hade blivit ett totalvrak, och att den hade fått dras in till Urdjar med oxar. Där fanns som tur var en filial till Autotranstorg, och de hjälpte till att transportera bilens tre tons packning till Bakhty med hästar och vagnar på två dagar.”

Läger nummer nio låg intill en bäck.

Vägen genom Karla var helt översvämmad. Ur Sven Hedins bok:
”Den 3 september kom vi till Bakhty, gränsbyn till Sinkiang i Kina, där vi gjorde ett stopp vid tullen för undersökning. Ingenting av vår packning öppnades. Man bara räknade våra lådor och stämplade våra pass.
Vi fick mycket att göra i den här lilla gränsbyn. En inte minst viktig del av vår verksamhet består av att skriva och skicka iväg brev och telegram. Det var sista gången vi hade en ordentlig och välskött telegrafstation till vårt förfogande.
Den ryska tullstationen ligger ganska nära Bakhty; men det tog oss en och en halv timme då den sista ryska bron gick sönder under en av bilarna. Kineserna har ingen grind på sin sida av gränsen. Istället går vägen mellan två lerhus där man kör upp medan tulltjänstemännen kommer fram och kräver att se ens pass. Bagaget skulle inte undersökas innan vi nådde Chuguchaq.”

Aron Karlsson körde en av de tungt lastade lastbilarna. När karavanen närmade sig oasen vid Chuguchaq knakade en bro kraftigt när Karlsson sakta körde över den. Innan han kommit över till andra sidan brast flera delar av bron och den brakade ihop av påfrestningarna. Bilen lyckades dock ta sig över utan missöden.

Bilden till vänster: Samtidigt som Aron Karlsson anställdes av Sven Hedin så blev doktor Nils Amboldt från Lund ny medlem i Hedins expedition.

Bilden till höger: General Yang Tseng-hsin, som var guvernör i Ürümqi, huvudstaden i Xinjiang.

Sven Hedin i en av bilarna. Ur Sven Hedins bok:
”Dagen efter vår ankomst körde vi fyra svenskar och vår värd till guvernörens residens, inom den kinesiska stadens murar. Utanför murarna bor muhammedaner och ryssar. Guvernören var en man med namnet Li Shao-ch'in, som jag redan hade träffat i våras. Han var liten och rund, hade ett stort huvud och ett kerubiskt utseende. I hans svullna ansikte bildade ögonen ett par smala slitsar. Mannen själv var dock själen av heder, en oförbätterlig skämtare, full av humor och komiska fantasier, gemytlig och hjärtlig och uppenbarligen ovillig att så mycket som skada en fluga. Han talade ryska, visserligen inte bra, men desto roligare för det, och helt förståeligt. Jag informerade Li att vi hade för avsikt att fortsätta på vår resa redan följande dag. Men saken var inte så enkel.
”Om det bara berodde på mig kunde du få åka genast”, förklarade han; ”men nu, sedan Yangs död, är förhållandena i Sinkiang ganska förändrade. Ingen får åka till Ürümqii utan särskilda tillstånd, varken utlänningar eller kineser.”
Men Li erbjöd sig att genast skicka ett telegram till den nye generalguvernören, för att be om lov för oss att fortsätta i bilarna. Vi upplevde en lång period av väntan. Den första september såg vi några tecken på att väntan kanske skulle ta slut. På detta datum kom dock landshövdingens tolk och en tulltjänsteman och krävde att vi skulle öppna våra fyrtiotre packlådor.
”Varför frågade du inte det här för en vecka sedan, när du kom och tittade på dem? Det tar flera dagar att packa upp och sedan packa om vårt bagage.”
”Det är inte vårt fel”, svarade de, ”vi har fått i uppdrag att undersöka dina lådor.”
Och så började inspektionen. Aron Karlsson fick öppna varenda packlåda. Han fick hjälp av Amboldt och Lagerbäck. De arbetade hårt med detta i nästan två dagar. Myndigheterna ville förvissa sig om att de inte hade vapen eller ammunition i lådorna.”

En av lastbilarna uppallad för en rejäl reparation.
I Sven Hedins bok läser vi vidare:
”Alla dessa små bakslag var dock bara bagateller jämfört med en händelse som inträffade just vid denna tidpunkt och som störde alla våra planer. På natten den 12 började Amboldts mage göra uppror, och han höll sig till sin säng hela dagen. När jag kom hem vid midnatt hade Amboldt en temperatur på 38,9 C. och han kände sig helt färdig.
Aron Karlsson var en utmärkt sjuksköterska. Nu är jag lättad och tog nattvakt till klockan sex, när jag väckte Karlsson. Den sjuke mannen var ständigt i behov av hjälp. Vi hade fått för oss att han blivit förkyld och skulle snart vara på benen igen, men den 13:de behövde man inte vara läkare att inse att det var fråga om en våldsam attack av dysenteri. Han hade tydligen ådragit sig det genom att vårdslöst äta några otvättade druvor.
Den 14:e var Amboldt betydligt värre. Jag skickade ett brådskande telegram till Dr Hummel för att genast komma med bil, eftersom Amboldt fick en våldsam attack av dysenteri. Detta telegram tog tio dagar att komma fram. Till slut kunde vi i alla fall skicka hem Amboldt till Sverige.”

Lastbilarna tar sig sakta genom terrängen mot Yardang-bulaq. Ur Sven Hedins bok:
”Den 22 oktober 1928 skickades Karlsson och Lagerbäck till garaget för att leverera fyra bilarna med sina tillbehör. Eftersom mekanikerna inte var nöjda med lönerna de skulle få från guvernören - det vill säga lika mycket som de tidigare anställda ryska chaufförerna hade fått - bestämde jag mig för att låta Lagerbäck återvända hem, särskilt som klimatet inte passade honom, och att bara behålla Karlsson i expeditionens tjänst.
Hans språkliga förmågor i ryska, tyska och engelska, och hans praktiska skicklighet var en stor tillgång för vårt huvudkontor.
För att säga sanningen var han överkvalificerad för den position han hade haft i garaget i Ürümqi; men kineserna ville inte förlora honom och behöva engagera någon som skulle låta bilarna bli obrukbara på grund av vanvård och okunnighet igen.”

Lite längre in i Sven Hedins bok kan man läsa:
”Den 25 november 1928 bjöd vi på middag för mandarinerna. Vi hade föreslagit att middagen skulle hållas inomhus, för vi hade en, för Ürümqi, mycket ovanlig underhållning att erbjuda vår gäster i form av en film, som vi trodde skulle roa generalguvernören. För att få tillgång till elektricitet lånade vi huset som ägdes av chefen för elkraftverket, och i Aron Karlssons skickliga händer gick föreställningen utan problem. Guvernören i Ürümqi, borgmästaren, Ch'en, utrikesministern och Yen, industriministern, satt full av förväntan framför skärmen. Och dessa värdiga herrar kunde nu bevittna en film med svenska soldater, krigsfartyg som rullar på öppet hav, flygplan som flyger över svensk mark, vattenfall i norra Sverige, bondflickor som sköter sina kor på sommaren i höglandet i Jämtland och verksamheten i en sockerfabrik. En kinesisk middag serverades efter föreställningen och innan stadsportarna stängdes för kvällen så skingrades alla gästerna.”

Efter ett par år måste Aron Karlsson på grund av sjukdom återvända till hemlandet. Här ser vi Sven Hedin på en järnvägsstation i Berlin samtala med en diplomat.

Sven Hedin skriver 1931:
”I Moskva träffade jag också en av de två svenska mekanikerna som jag hade tagit ut till Sinkiang på den gamle guvernören General Yangs begäran sommaren 1928, herr Aron Karlsson. Jag fick hälsningar från vår Sinkiang-avdelning genom honom. Han var nu på väg hem från Ürümqi, där han hade hjälpt till både i huvudkvarteret och ute på fältet sedan december 1928. Från Moskva hade vi en tio dagars resa i samma kupé.”

När Aron Karlsson återvände hem till Hässelby så fick han smeknamnet ”Kina-Kalle”. I Hässelby hembygdsblad nr 9 från 1990 kan man läsa en artikel av Sten Börjesson om Kina-Kalle.

Sten Börjesson hade intervjuat Arons dotter Irbite. Hon visade Sten Börjesson bland annat den privata brevväxlingen mellan Aron och hans hustru från den tiden. Man kunde där spåra den spänning och de problem som uppstår vid sådana här äventyrligheter i avlägsna länder.

Till vänster syns artikeln i hembygdsbladet och till höger del av det slutbetyg som Sven Hedin skrev till Aron:
”...hans tjänstgöring har varit utan vank och brist. Han utmärker sig för duglighet, ordning och redlighet. Genom sina grundliga kunskaper i ryska språket har han också varit en förträfflig hjälp för ... av expeditionen. I allmänhet kunde han användas i snart sagt vilka uppgifter som helst, och utförde allting med samma grundlighet och intresse. Det är mig därför ett stort nöje att på det varmaste rekommendera herr Aron Carlson. Peking den 10 februari 1930. Sven Hedin”.

Det verkar som att Aron Karlsson stavade sitt namn Carlson med enkelt s när han var utomlands. Som en parentes kan jag tillägga att jag på en släktforskningssida såg att det skulle finnas ett dokument om ”Kina-Kalle”. Det lät intressant, men för att få tillgång till det dokumentet så måste jag bli medlem för en viss kostnad. De två första veckorna skulle vara gratis, så jag registrerade mig, och äntligen kunde jag öppna dokumentet, vilket visade sig vara en kopia av artikeln i hembygdsbladet!

Några år efter hemkomsten byggde Aron Karlsson en egen bilverkstad i sin villa på Hässelbyvägen 94 i Hässelby villastad, den väg som i dag delvis kallas Riddersviksvägen. Bilden visar det ungefärliga området.

Det berättades av en granne att han egenhändigt byggde sin verkstad av billådor. På den tiden kom nämligen importerade nya bilar väl förpackade i stora trälådor. Här verkade han sedan i många år och blev allmänt känd för att med stor noggrannhet kunna rusta upp och reparera bilar.
Han avled 1953 i en ålder av 66 år. Familjen fortsatte rörelsen men några år senare såldes det hela.
I dag finns inte någon av byggnaderna kvar.