MISSIONSKYRKAN i HÄSSELBY 100 ÅR

Missionskyrkan i Hässelby firade sitt hundrade år 2011. Den 20 februari kunde man uppleva en jubileumsgudstjänst i kyrkan, men redan dagen före, den 19 februari, var det ett 100-årskalas i Smedshagsskolan. Då visades ett bildspel om Missionskyrkans 100 år.

Med anledning av detta jubileum berättade Berndt Sehlstedt i Hässelby museum om Hässelby Missionsförsamlings verksamhet från 1911 och fram till våra dagar:

Jag heter Berndt Sehlstedt och jag tillhör hembygdsföreningen här och även Missionskyrkan.

Vad hände 1911, förutom det att missionsförsamlingen i Hässelby bildades? Det som de flesta nu uppmärksammar är väl att Jussi Björling föddes. Han var jämnåring med Hässelby missionsförsamling.

Ni känner de flesta Hässelby väl. Om vi nu går tillbaka från 1911 några år så hamnar vi vid sekelskiftet. I slutet av 1800-talet så var det sopförbränningsanläggningen som gjorde att vi verkligen fick fart här ute med tillväxten. Trädgårdsmästarepoken började ju så där kring år 1900. Och redan 1910, alltså kring där då missionsförsamlingen bildades, då fanns det 50 trädgårdsmästerier, handelsträdgårdar här i Hässelby. En fantastisk expansion. Och 1910 började också den övriga byggepoken, då bara exploderar det, man bygger bostäder, butiker, affärer. Kring den här tiden så var det ungefär 1500 invånare i Hässelby.

Rent religiöst så var Hässelby på den här tiden en del av Spånga församling. Spånga sockenkyrka ligger ungefär sju kilometer från orten Hässelby villastad. Man kan inte säga att kyrkan låg mitt i byn!

Under tiden började expansionen i Sverige med företagandet och industrialismen. Då kom också frikyrkorörelsen till Sverige och expanderade med väldig fart. Handelsträdgårdsmästarna var ju fria entreprenörer och de var vana vid att sätta igång och få saker och ting att hända. De såg ju att det växte och de fick ju hela tiden kvitto på vad som hände. Dessa fria entreprenörer hade ju också ett gott öga till fria sammanslutningar.

Här hade man en gemenskap av troende och kristna människor som ville samlas och fira gudstjänst. Det gjorde man redan i slutet av 1800-talet. Då skedde det i hemmen. En av de drivande i denna kristna grupp av personer, var trädgårdsmästare Kristiansson, och hemma hos honom och hans fru i villa Haga, i deras stora vardagsrum, hade man sina sammankomster.

Samtidigt med den här expansionen hade greve Bonde, som ägde marken här, låtit den avstyckas. Han var ju en hygglig karl, vad jag förstår, och han ville skänka en del mark till de här vännerna som samlades hos Kristiansson. Alliansföreningen kallade de sig. De var ingen etablerad församling, utan bara en löst sammansatt grupp med personer som tyckte lika och som bekände Jesus Kristus som frälsare. De träffades och greve Bonde tänkte att han skulle uppmuntra dem och se till de slapp träffas i hemmen utan att de skulle kunna bygga ett församlingshus, så han skänkte då en tomt till den här gruppen.

Den tomten är den där Tabernaklet, baptistkyrkan, eller Bergskyrkan, som den heter i dag, ligger. Den ligger ett stenkast härifrån. Han sade att ”ni får den här, och ni får använda tomtmarken till att bygga ett församlingshus på.” Han sade inte kyrka. Man tog tacksamt emot gåvan förstås. Men det var inte något protokollfört sammanträde. Det var ingen förening, och det var ingen församling heller, utan man måste bilda en ekonomisk förening, så det gjorde man. Föreningen hette Sällskapet Rätt och Sanning och det var den föreningen som tog emot gåvan från greve Bonde. Och det var Sällskapet Rätt och Sanning som byggde Tabernaklet – församlingshuset på Hässelby högsta belägna punkt.

Det gick snabbt att bygga den byggnaden. 1906 stod Tabernaklet färdigt. Och nu kommer vi till en intressant sak. När jag tittar på den här historien så försökte jag finna reda på protokoll, men det finns inga protokoll från den där alliansföreningen, och jag har pratat med dem i Bergskyrkan, som var Tabernaklet då, men de vet inte riktigt var de finns, de där protokollen. De ska forska vidare. Så långt har jag kommit. Men jag tror att det är så här, men det här är ju bara vad jag tror:

1906 var Tabernaklet klart, och 1908 bildades en församling. Det finns ingen församling i Tabernaklet. Det är bara den här alliansföreningen, och så finns den här ekonomiska föreningen, men det finns ingen församling, utan man bildar en församling två år efter att Tabernaklet färdigbyggts. Då bildar man Hässelby villastads baptistförsamling. Det var ju inte riktigt det som greve Bonde hade skänkt tomtmarken till - en baptistförsamling och en baptistkyrka, utan han hade ju skänkt till den där alliansföreningen. Men någon måste ha drivit på här och bildat den här församlingen, och då kan jag bara spekulera vidare.

På den här tiden, i början av 1900-talet, var gränserna mellan samfundena väldigt strikta. Baptisterna var kända för att man döper bara vuxna människor, troende människor, och i Missionsförbundet kunde man döpas både som barn och som vuxen.

Då bildades de som kallades Waldenströmmare eller missionsförbundare. Man hade en stor ledare som hette Petter Waldenström. De bildade en egen församling några år efteråt. Alltså 1908 Baptistförsamlingen och 1911 Missionsförsamlingen.

Detta gjorde man hemma hos en trädgårdsmästare Gustafsson som bor i villa Mamre, och det är därför som det här bildspelet som ni snart ska få se heter "från villa Mamre". Detta hus finns fortfarande kvar, ett väldigt trevligt hus och det ligger bara ett stenkast från missionskyrkan.

1911 bildades alltså missionsförsamlingen, och man insåg redan tidigt, att det här går inte rent ekonomiskt att driva som en församling, utan man begärde hjälp inifrån stan. Hässelby villastad tillhörde ju inte Stockholm på den här tiden. Inne i centrala Stockholm fanns en stor församling som hette Emanuelkyrkan, den finns ju fortfarande kvar, men ingen ville ta ansvar för det här och församlingen lades ner en period. De blev en krets av Emanuelkyrkan, en del av Emanuelkyrkan, sedan blev man åter igen en egen församling.

Det var handelsträdgårdsmästare som dominerade i den här nya församlingen som bildades 1911. De allra flesta hade någonting med trädgårdsnäringen att göra.

Det var ju fria församlingar, Baptistförsamlingen och Missionsförsamlingen. Svenska kyrkan finns här också - i form av Spånga församling och sockenkyrkan. Där började man säga ”Vi måste också bygga en kyrka här”. Alla trosriktningar skulle ha sin kyrka. Det blev en långbänk, innan den kyrka, som ligger alldeles här intill, Hässelby villastads kyrka, byggdes 1939. Det hade varit en lång process. Det här tillhörde ju också Uppsala stift – ärkestiftet. Hässelby villastad var ju expanderande, och här måste finnas svenska kyrkans närvaro, och det gjorde man genom att inrätta en komministertjänst. Det fanns en komminister här och från 1918 hade man gudstjänst och högmässa varje söndag och det gjorde man i skolan här intill. Man hade då ett portabelt altare.

1926, det var 15 år efter att missionsförsamlingen bildats, var det dags att bygga en kyrka för församlingen. Tidigare hade man hållit till i en gammal smedja på Sandviksvägen. Där stod det ”Predikolokal” utanför. Kyrkan skulle kosta 50.000 kronor att bygga. Då sade grosshandlarna i Emanuelkyrkans församling inne i stan att ”samlar ni in 25.000 kronor så lägger vi upp 25.000”.

Det gick bra att samla in pengar, och de här 25.000 fick de också.

Den är ju arkitektritad, Missionskyrkan. Den är ju lite fin på det viset. Det är ett berömt arkitektkontor, Höög & Morsing, som har ritat kyrkan. Höög tillhörde de besuttna inne i Emanuelskyrkan. Jag tror att han skänkte de här ritningarna till församlingen. Men jag tror inte att det var Höög som har ritat den, utan att det var Morsing, hans kompanjon, som har ritat den, för han var arkitekt. Höög var mer självlärd. Kyrkan är ju då lika gammal som det här huset som vi är i nu, museet, som också är byggt 1926. Den är byggd i den stilen som var typisk på 1920-talet – lite lätt och som kallades Swedish Grace. Konserthuset inne i stan är också byggt på 1920-talet, och det är också ett uttryck för den här 20-tals-klassisismen.

Den är faktiskt ganska intressant, Missionskyrkan i Hässelby, för den har genomgått en del förändringar. 1947 byggde man ut lilla salen, där man samlades vid mindre sammankomster, och en del kommer ihåg att det var ju skola där ibland. Det var nog på den tiden då de stora barnkullarna kom på 1940-talet. Då räckte inte den ordinarie skolan här till. Även här i den här byggnaden var det skola tidvis, och även i Folkets hus.

Sedan har Missionskyrkan byggts ut 1977-78. Då byggde man till en stor församlingsgård som heter Hasselgården, och nu till jubileet har man byggt ett jättefint storkök. Det byggs hela tiden. Det beror på att den här församlingen som bildades av 18 personer växer hela tiden. I dag är det cirka 190 medlemmar i kyrkan. Dessutom är det många personer, som inte formellt är medlemmar i kyrkan, som deltar i olika aktiviteter. Varje vecka är det ungefär 500 personer som kommer och går ut och in i kyrkan.

Vill ni titta vackra frikyrkobyggnader så tycker jag att ni ska ta en titt på Hässelby missionskyrka.

Hur kommer det sig då att kyrkan i Hässelby ändå har klarat 100 år? Om vi tittar på kyrkolivet i Sverige i dag så går det nedåt, man tappar medlemmar – det går brant nedåt. Här i Missionskyrkan går det tvärtom – det går rakt uppåt. Det beror på att man alltid har haft ett starkt barn- och ungdomsarbete. Det har alltid varit mycket scoutarbete i Missionskyrkan. Man har en egen barn- och ungdomsförening som heter Svenska Missionskyrkans ungdom. Och man har satsat mycket på ungdomsmusik. Det gör att man kommer mycket i kontakt med människor.

Fram till nu så har Baptistkyrkan, Missionskyrkan och Svenska kyrkan levt sina egna liv. Nu ska man gå mot enhet här. Missionskyrkan har skrivit ett avtal med Svenska kyrkan att man ska acceptera varandra som fullvärdiga likar. Är man pastor i Missionskyrkan och vill bli präst i Svenska kyrkan så ska man inte behöva vigas om, utan då gäller den vigningen som man fått som missionspastor. Och i sommar kanske det blir så att man ska slå ihop metodisterna, baptisterna och Missionskyrkan till ett samfund. Det ska man ta beslut om i sommar.

Text: Berndt Sehlstedt - Foto: Henrik Henrikson